Till sist kom då regeringens beslut om Gallok/Kallak. Att det skulle bli ett ja har varit högst sannolikt. Frågan har varit hur det skulle formuleras.

2013 tog den dåvarande regeringen beslutet om bearbetningskoncession för nickelgruvan Rönnbäcken. Det var byggde på ett tydligt och enkelt resonemang. Två riksintressen - mineralutvinning och rennäring står mot varandra - gruvan kommer att ge 100-tals jobb. Det är mer än vad rennäringen ger. Därför har gruvan företräde. För övrigt anser vi att vi följer alla internationella avtal om urfolks rättigheter.

Det var uppenbart att det inte skulle gå att upprepa detta resonemang i fallet Kallak. Länsstyrelsen har sagt nej utifrån de negativa effekterna för rennäringen och utifrån de höga samhällsekonomiska kostnaderna för upprustning av väg och järnväg. UNESCO har ställt frågor om hur världsarvet Laponia kommer att påverkas. Den traditionella renskötseln är tillsammans med naturvärdena grunden för områdets världsarvsstatus. Dessutom har kritiken varit omfattande mot projektet från miljöorganisationer, samiska organisationer, FN-experter och till och med ärkebiskopen.

Jag har funderat mycket på hur regeringen skulle formulera sitt beslut, men inte kommit på något rimligt svar. Lösningen på problemet blev de 12 villkoren för beslutet. Som näringsministern konstaterade är det första gången ett beslut om bearbetningskoncession förenas med villkor. Hur starka dessa är återstår att se. Ministerns svar på vilka sanktioner som finns om bolaget bryter mot villkoren var något svävande.

Det var några detaljer jag noterade av det som sas under presskonferensen. Thorwaldsson sa ingenting om länsstyrelsens ena motiv för avslaget - nämligen att projektet kommer att bli dyrt för samhället. Det är ingen liten fråga. Samhället har satsat 2,1 miljarder i vägen från gruvan i Kaunisvaara, av vilket bolaget Kaunis Iron kommer att betala ungefär 100 miljoner. Det visar vilka storleksordningar det handlar om när det gäller att rusta upp infrastruktur som ska hålla för transport av många miljontals ton malmkoncentrat årligen.

Jag tyckte mig också se en glidning i regeringens avgränsning av beslutet. Å ena sidan betonade ministern att man nu bara hade prövat markanvändningen för själva industriområdet gentemot miljöbalkens kapitel 3 och 4. Men ett av villkoren gäller flyttningen av renarna förbi gruvan, vilket har en tydlig koppling just till transporterna. Här tycker jag att regeringen inte riktigt har bestämt sig för på vilket ben man ska stå.

Jag tycker också att detta på nytt visar de märkliga konsekvenserna av den uppdelade tillståndsprocess som tillämpas i Sverige. För det är naturligtvis uppenbart att transportvägarna är en viktig del av den påverkan på markanvändningen som en gruva orsakar, särskilt i ett fall som detta när det handlar om mer än 100 tunga transporter per dygn i vardera riktningen.

Det finns en central del i regeringens resonemang där jag drar en direkt motsatt slutsats. Thorwaldsson konstaterade att även stål behövs för den gröna omställningen och att det i sig är ett motiv för att öppna nya järnmalmsgruvor. Jag menar att det är tvärtom - en förutsättning för att en grön omställning ska vara möjlig är att den skenande ökningen av stålanvändningen i världen bryts.

Sedan 1950 har stålproduktionen i världen tiodubblats. Sedan 2000 har den mer än fördubblats. Detta är förklaringen till att det hela tiden behövs mer och mer ny järnmalm. För som ministern sa under presskonferensen, återvinningsgraden för stål är 90 procent i Sverige och ungefär 80 procent i världen. Redan om ökningen av stålanvändningen skulle hejdas innebär det att behovet av ny järnmalm succesivt minskar till en bråkdel av dagens nivå. Eftersom stål ofta ingår i saker med lång livslängd tar detta tid, men det är ingen tvekan om rörelseriktningen. Med dagens teknologi innebär varje ton av minskad användning av ny järnmalm besparingar av uppåt 2 ton CO2-utsläpp. Med den vätgasbaserade teknologi som LKAB och H2 Green Steel kommer att använda innebär det i stället att man sparar stora mängder el om mängden ny järnmalm minskar.

Det återstår för regeringen att visa hur en fortsatt ökad stålanvändning i världen går att förena med en framgångsrik klimatomställning. Jag ser inte att det är möjligt.

Det är väl ingen som tror att dagens beslut innebär att frågan om en gruva i Gallok/Kallak är avgjord. När det gäller den formella gången återstår hela miljöprövningen och den kommer att bli komplicerad. Sedan är det långt ifrån självklart att bolaget kommer att hitta finansiärer. Trots allt är detta en liten fyndighet, med relativt låg metallhalt, som ligger illa till när det gäller väg- och järnvägsförbindelser. En indikation på detta är att Beowulf Minings aktie först tog ett glädjeskutt innan beslutet offentliggjorts för att sedan falla tillbaka till den nivå där den låg i morse.

Men framför allt kommer det som i många liknande strider kring exploatering av naturresurser runt om styrkeförhållande i en social och politisk kamp som kommer att sträcka sig över många år. Beowulf Mining har relativt stora ekonomiska resurser och kommer säkert att backas upp i debatten av branschorganisationen Svemin. Var regeringen står har definitivt klargjorts idag och det andra stora regeringsalternativet har samma uppfattning, möjligen med färre villkor och förbehåll. Men mot detta står en samlad miljörörelse i Sverige, ett kompakt motstånd från samebyar och andra samiska organisationer och en befolkning i kommun och region som, trots argumenten om 100-tals jobb och ökade skatteintäkter, är djupt delad i denna fråga. Utgången av en sådan strid är långt ifrån given.

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.