David Frost intervjuar Vladimir Putin 2000. © Kremlin.ru, CC BY 3.0 , via Wikimedia Commons

När ryska styrkor invaderade Ukraina torsdagen den 24 februari och därmed påbörjade ett fullskaligt krig, så passerades en gräns i mer än ett hänseende. Aggressionen innebar ett flagrant brott mot den internationella rätten och mot FN-stadgans våldsförbud och måste förbehållslöst brännmärkas. Först då vi gjort detta blir en diskussion om krigets bevekelsegrunder, drivfjädrar och orsaker möjlig.

År 2000 besökte den kände politikern X London och blev intervjuad av David Frost i brittisk television. Frost undrade försynt hur X ställde sig till möjligheten att Ryssland i en nära framtid skulle ansluta sig till Nato och erhöll följande svar: ”Varför inte? Ryssland är en del av den europeiska kulturen, och jag kan inte föreställa mig mitt hemland avskuret från Europa eller från vad vi ofta kallar ’den civiliserade världen’ – och att se Nato som en fiende är destruktivt för Ryssland.”

Den kände politikern X är givetvis ingen annan än Vladimir V Putin. För 22 år sedan framstod det som både rimligt och högst naturligt att Ryssland skulle ansluta sig till EU och/eller Nato, men den tiden är sedan länge förbi. Tyvärr är de historiska öppningar som fanns vid millennieskiftet i dag samvetsgrant tillbommade.

Natos utvidgning i östlig riktning har i mer än tre decennier varit ett bekymmer och en stötesten sedd ifrån rysk horisont. Fredagen den 9 februari 1990 (då Sovjetunionen ännu inte upplösts) lovade USA:s utrikesminister James Baker i en ordväxling med Michail Gorbatjov att Nato inte skulle expandera ens ”en enda tum österut” under förutsättning att 24 divisioner lämnade DDR (Östtyskland). Samma kväll försäkrade Tysklands utrikesminister sin sovjetiske kollega, Eduard Sjevardnadze, att ”en sak är säker: Nato kommer inte att utvidgas österut”. Men Nato har bara vuxit och vuxit, i synnerhet åt östligt håll. Tjeckien, Ungern och Polen blev medlemmar 1999. Fem år senare inkluderades Estland, Lettland och Litauen samt Rumänien, Bulgarien, Slovenien och Slovakien. Albanien och Kroatien tillkom 2009.

Vid Natos toppmöte i Bukarest våren 2008 gav president George W Bush garantier till både Georgien och Ukraina om snar Nato-anslutning, men tack vare gemensamma ansträngningar från Tyskland och Frankrike hejdades den process som Bush ville sjösätta. Den sågs, med rätta, som både provocerande och riskfylld.

Jag tror inte att Nato i sig, trots sin långtifrån oförvitliga historia, utgör ett egentligt hot mot Ryssland. Men Putin och de allvarstyngda herrarna i Kreml ser det inte så. De känner sig lika obekväma med ett välrustat Nato i grannskapet som John F Kennedy och hans USA gjorde, när missiler skulle placeras ut på Kuba 1962. Det ena är exakt lika lättbegripligt som det andra. Ingen vill ju ha dödsbringande vapen på förstukvisten till det egna hemmet.

Som sagt anser jag inte att Nato hotar Ryssland. Men borde vi inte förstå att det land, Sovjetunionen, som i andra världskriget förlorade 25–27 miljoner av sina medborgare – och ändå gav det ojämförligt största bidraget till att nazismen kunde besegras – inte har en liknande uppfattning?

Vid sidan av EU:s och Natos expansion finns ett annat problem som troligtvis är viktigare, om man vill få grepp om upphovet till kriget i Ukraina. Jag syftar på frågor rörande den internationella rätten eller folkrätten som det också heter. Där har Väst under de senaste drygt trettio åren i kraft av sin militära överlägsenhet kommit att ersätta förbudet mot krig och våldsanvändning med så kallade humanitära interventioner och med ’Responsibility to Protect’ (R2P) – dvs ett många gånger missriktat ’ansvar att skydda’ någon från ett föregivet något. Natos 74 dagar långa och massiva bombardemang av Serbien 1999 förefaller mig ha varit i strid med hävdvunnen folkrätt. Ännu bättre exempel är ockupationen av Irak 2003 – ”denna epoks mest extrema internationella brottslighet”, för att tala med Noam Chomsky – och Natos urskillningslösa bombningar av Libyen 2011. Afghanistan 2001–21 hör också till bilden.

Naturligtvis kan ingenting av detta legitimera Putins angrepp på Ukraina. Ryssland är med alla rimliga mått mätt en skurkstat. Det hindrar inte att vi samtidigt bör gå till rätta med den enögdhet, inbilskhet och tondövhet som Väst ständigt exponerar. Man drar hela tiden fördel av sin tillfälliga allmakt.

Putin säger att ryska förband har överskridit gränsen till Ukraina för att avnazifiera (eller de-nazifiera) landet och för att hindra det ”folkmord” som han påstår äger rum i Donbas alltsedan 2014. Själva det faktum att Ryssland har gått i krig mot ett grannland dementerar han med all kraft. Det handlar, som vi alla vet, om en ”militär specialoperation”.

Sant är att det finns såväl nazister som dolska högerelement i Ukraina. Nationalisten och antisemiten Stepan Bandera (1909–59) är ännu populär i vissa befolkningsskikt och firades vid demonstrationerna på Majdan-torget i Kiev 2014. Men att rent allmänt beteckna Ukraina som nazi-infekterat är felaktigt. Inte heller är det ett folkmord vi ser i Donbas utan ett lågintensivt och småskaligt krig, där i runda tal 15 000 människor förlorat sina liv de senaste åtta åren. Alla krig, slutligen, kan i och för sig anses vara militära specialoperationer (fast inte omvänt), men ryssarnas härjningar i Ukraina tillfredsställer högt ställda krav på att vara just ETT KRIG med exceptionell grymhet, massdöd, planmässig förstörelse och strida flyktingströmmar.

Kriget i Ukraina tycks ha överrumplat de flesta. Man ”såg det inte komma”, som det numera heter. Så till vida påminner dagens skräckscenarier om första världskriget. Även då togs många på sängen, inte minst den tidens ledande politiker som vandrade, sömngångaraktigt, raka vägen mot katastrofen. Allt detta går nu i repris. Eller är det något annat vi ser?

Världsbranden 1914–18 var ju kriget som skulle göra slut på alla krig. Så blev det tyvärr inte.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.