Det verkar nu som om Sverige lämnar in en ansökan om Natomedlemskap någon gång i slutet av maj. Det är en väldig omläggning av en svensk säkerhetspolitik med faktiskt 200-årig tradition, och den sker i ett upphetsat politiskt läge. Jag kan inte se att svensk Natoanslutning bidrar vare sig till ett bättre säkerhetspolitiskt läge för Sverige eller till en fredligare omvärld. Men detta inlägg tillför inte några nya argument eller fakta. Jag vill bara ge några synpunkter på opinionsläget i tre punkter:

Å ena sidan:  Den svenska opinionen mot Rysslands folkrättsvidriga anfall på Ukraina är mycket stark. Det är utmärkt. Såväl det politiska ledarskiktet som breda folklager kräver att Ryssland lämnar Ukraina, och man visar sin avsky för ryska krigsförbrytelser. Solidariteten har väl två grunder: försvar för folkrätten och varje stats rätt till självbestämmande, och ren humanitär medmänsklighet med de miljoner som utsätts för stora lidanden och tvingas på flykt. Dels innebär solidariteten ett praktiskt stöd till Ukraina i kriget mot inkräktaren och bistånd till flyktingar. Dels kan man hoppas att den fördjupar förståelsen för grundläggande hållningar: vi måste värna folkrätten, och vi måste stärka beredskapen för flyktingmottagande. Det gäller inte bara Ukraina, utan också nästa gång en imperialistisk stormakt ger sig på ett annat land. Men i dag är stödet till Ukraina huvuduppgiften för svenska antiimperialister, liksom för demokrater över huvud taget. Att man i denna enhetsfront kan få tvivelaktigt sällskap (t.ex. Natovänner), det får man leva med. Så långt är opinionsläget bra.

Å andra sidan: Nato. Den ryska invasionen i Ukraina och det nya utrikespolitiska läget har utnyttjats för att snabbt driva in Sverige i Nato. Bör man inte hålla isär stödet till Ukraina från frågan om Natomedlemskap? En svensk Natoansökan ökar väl inte Ukrainas möjligheter att driva ut ryssarna – annat än möjligen som något slags symbolisk demonstration?  Jag har inte läst den finska analysen från i förrgår (onsdag) som får så stor betydelse, så jag ska vara försiktig. Men jag har svårt att förstå att läget i Östersjön skulle bli stabilare och tryggare därför att Finland (och Sverige) går med i Nato som det enligt mediereferat sägs i rapporten. Är det inte tvärtom, ett steg mot ökad konfrontation? Det är mycket troligt att det är klokt att i dag stärka det länge försummade svenska försvaret, men varför ska det ske genom Natoanslutning?

Och en tredje sida: debatten. Det finns alla skäl att reagera mot att den som ifrågasätter Natomedlemskap stämplas som putinist, mot att en del röster tystas på administrativ väg. Och det är viktigt med den fortsatta källkritiska diskussionen – ”vem kan man lita på?” Men ändå: det finns en risk att en del, i det svåra läget, både politiskt och opinionsmässigt, retirerar in i en debatt om debatten. Det blir ett slags ställföreträdande diskussion: det är lättare att med all rätt försvara Kajsa Ekis utrymme att göra sig hörd än att svara på frågan ”Vad gör en svensk fredsrörelse i dag för att stödja Ukraina och främja ett fredligt Europa?” Likaså blir diskussionen om nazister i Ukraina eller Ryssland lätt en ställföreträdande debatt. Wagnerguppen mot Azovbataljonen. Ja, inget land är snövitt, och förekomst eller frånvaro av nazistiska grupperingar, korruption etc. har inget att göra med Ukrainas rätt att försvara sig mot den ryska invasionen. Så gärna källkritik, men backa inte in i stickspårsdiskussioner.

Vår uppgift är att ge Ukraina fullt stöd, att avvärja svenskt Natomedlemskap och att stärka fredskrafter. Inte så lätt. Hur gör man?

Kommentarer

0
olle josephson
3 weeks ago
Jag ser Kerstin Stigssons kommentar först nu, och ha därför dröjt med att svara. Det finns säkert nazister i Ukrainas armé, liksom de fanns antisemiter i Röda armén som befriade Östeuropa fån nazismen 1944-45 och rasister i USA:s armé som befriade Västeuropa vid samma tid. Det hindrade ändå ingen vettig människa från att stödja Sovjet eller USA i kampen mot Nazityskland. Det samma gäller Ukrainas kamp i dag, under Zelenskyjs ledning, mot de ryska inkräktarna. Att säga att man stöder folken men inte regimerna ä et fullkomligt meningslöst påstående i dag. Frågan gäller om staten Ukraina har rätt att bekämpa den ryska invasionen och förtjänar stöd för de. Svaret är ja.
Like Like like 1 Citera
0
Kerstin Stigsson
4 weeks ago
Du säger att 'vi bör ge Ukraina full stöd', 'ja, inget land är snövitt', etc.
Accepterar du förekomsten av nazistiska trupper i Ukrainas försvar? Ukrainas regering gav dessutom den 1 december en guldmedalj till en nazist i Högra Sectorn och utnämnde honom som en nationell hjälte. Nazisten hade tydligen blivit sårad i strid (men jag känner inte till var, sannolikt i östra Ukraina). Den här utnämningen var alltså två tre månader INNAN Rysslands invasion i Ukraina. Den här artikeln är från den 15 januari i år. Och då var det inget tal om att dessa trupper inte längre var nazister.
https://www.thetimes.co.uk/article/ukraines-far-right-warriors-set-for-war-with-russia-f335tvl8v

Jag stöttar varken fascisterna i Ryssland eller fascisterna i Ukraina (eller för den delen NATOs och USA:s samarbete med nazisterna i Ukraina). Jag anser att regimen i Ryssland tillhör White Movement, som aldrig försvann från Sovjetunionen torts Sovjetunionens kamp mot denna rörelse. Under Sovjetunionens tid hette White Movement Russia Liberation Army. Och vi bör med starka krafter, både här och i Ryssland, bekämpa den och inte samarbeta med den - som vissa socialister vill.
Men vi kan inte heller hoppa i galen tunna och stötta regimen i Ukraina.
Det vi bör stötta är folket i Ukraina (även de som är rysk-ukrainare i östra Ukraina) och folket i Ryssland.
Vi är väl internationella, eller hur?
Like Like Citera

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.