Ryska trupper intar staden Tbilisi den 26 november 1799. Franz Roubaud. Public domain, via Wikimedia Common.

I en ledare i Flamman den 17 mars – ”Behövs marxismen för att förstå Putins krig?” - påstår Leonidas Aretakis att vänstern saknar en teori om internationella relationer. Många sägs därför ha hamnat i knät på den statsvetenskapliga realismen, där världen betraktas som ett schackbräde med stormakter på var sin sida om spelbordet. Grunden för internationella konflikter anses vara stormakternas strävan att öka sin makt. Man frågar sig inte varifrån denna  strävan kommer, utan den tas som ett givet metafysiskt faktum. Och följaktligen som omöjlig att förändra. I en sådan värld är det bästa som kan uppnås perioder av balans mellan stormakterna. De enskilda människorna och folkens rättigheter har ingen plats i analysen.

Jag kan hålla med om att ett mindre antal personer, som antagligen själva ser sig som vänster, verkar ha hamnat i denna grunda analys: Huvudfienden som ska bekämpas är USA, det vill säga den stat som anses störa och hota balansen mellan stormakterna. Ryssland sägs i balansens namn ha ”rätt” till en egen säkerhetszon där de kan styra och ställa efter behag.  Angreppskriget mot Ukraina påstås vara ett ställföreträdarkrig (”proxy war”), där USA/NATO är Rysslands egentliga motpart och den aggressiva parten som ”lurat” eller ”provocerat” Ryssland att starta kriget och nu gör sitt bästa för att förlänga det. Rysslands brott mot folkrätten ursäktas med USAs tidigare flerfaldiga brott mot den. Som om det ena brottet skulle kunna ursäktas med det andra. Argumentet är slående likt USAs tidigare försök att hävda att koloniernas frigörelsekamp  egentligen var ett ställföreträdarkrig mellan ”demokratierna” och ”världskommunismen”.  I denna berättelse om stormaktsintriger trollas folkens kamp för sitt oberoende och skillnaden mellan angripare och försvarare bort. Det är mycket långt till en marxistisk analys. För att rättfärdiga berättelsen blundar man för alla fakta som motsäger den (”konspirationer”) och utnämnder enstaka statsvetenskapliga realister till de enda röster som är värda att lyssna till.  

Naturligtvis har analysen av spelet mellan stormakterna också en legitim plats om man vill begripa konflikterna i dagens värld, inte minst den som pågår i Ukraina. Problemen uppstår när stormakterna görs till de enda aktörerna. Det framgår inte av Aretakis artikel, om han instämmer i den upfattningen. Artikelns eventuella oklarhet på den punkten lämnar jag emellertid därhän. Istället ska jag diskutera Aretakis påstående att marxismen och den majoritet av vänstern som inte stöder Putins angreppskrig saknar en teori för internationella relationer. Det påståendet är enligt min mening falskt. Vänsterns teori – teorin om imperialismen (Not 1) -  betraktar inte världen ovanifrån, ur maktens perspektiv, utan nerifrån. Putinregimens invasion av Ukraina är ett angrepp på folkens rätt till nationellt oberoende och nationernas rätt att styra sig själva.  Hotet mot dessa rättigheter är inga metafysiska krafter, utan bärarna av analyserbara och föränderliga klassintressen som har sin yttersta grund i ekonomin. Aretakis förkastar emellertid idén om en sådan analys. Ekonomiska argument sägs vara alltför ”klumpiga” för att kunna förklara stormakternas handlande. ”Det är inte självklart att det ryska kapitalet har imperialistiska skäl för att kriga”. ”Putins privata makthunger eller paranoia kan .. ha större betydelse än det ena eller andra branschintresset.”  Eftersom teorin om imperialismen, enligt Aretakis, inte duger som grundval för analysen av internationella relationer, påstår han att den majoritet av vänstern som vägrar sudda bort rätten till nationellt oberoende ur analysen i praktiken står utan teori. Vänsterns försvar av folkens rätt till självstyre är i realiteten lika fritt svävande som liberalernas. I bådas  världsbild seglar rättigheter omkring i idéernas värld utan analyserbara relationer till materiella och klassmässiga intressen. Aretakis framställning av teorin om  imperialismen är en karikatyr, mer om det strax! Låt oss först granska hans alternativ, det vill säga hans syn på orsakerna till utrikespolitik och internationella relationer.

Aretakis föreslår att internationella relationer ska betraktas som ett uttryck för den inhemska kampen mellan klasserna. Putinregimens invasion sägs ha till uppgift att avleda inhemskt missnöje. Det finns mycket som talar emot en sådan uppfattning, både tolkad som allmän tes och som förklaring till Rysslands agerande i Ukraina. Idéer som hävdar den inhemska klasskampens primat har ofta lett till katastrofalt felslagen politik där de har provats, eftersom folkens kamp för nationellt oberoende försvinner eller ses som sekundär. I början av 1920-talet ville lokala bolsjeviker dela upp Ukraina med hänvisning till att det skulle vara bäst sett ur ekonomins och den inhemska klasskampens perspektiv. 1918 motsatte sig vänsteroppositionen, under ledning av Nikolaj Bucharin, den revolutionära regeringens fredsavtal med Tyskland, eftersom man ansåg den nya sovjetstatens fortsatta nationella oberoende vara mindre viktigt än den internationella solidariteten och klasskampens utveckling i Europas länder.  Den ryska revolutionen hade aldrig kunnat bli startskottet för koloniernas frigörelse under 1900-talet, om bolsjevikerna hade anammat uppfattningen att internationella relationer ska ses som en följd av den inhemska kampen mellan klasserna i enskilda länder. 

Aretakis verkar tro att kapitalackumulationen och borgarklassens  intressen inskränker sig till den nationella marknaden och kampen mot den inhemska arbetarklassen. Det är ett misstag. Om vi ser till exemplet England, där kapitalismen uppstod mycket tidigt, är det tydligt att borgarklassen redan från början både hade som mål att exploatera arbetare och bönder i England och att maximera exploateringen av andra länder. I själva verket var konflikten om utrikespolitiken, där olika  imperialistiska intressen stod mot varandra, en mycket viktig del av den inhemska klasskampen och en av de frågor som ledde till den engelska revolutionen 1642. Det vill säga, den inhemska kampen mellan klasserna i det dåvarande engelska samhället kan bara förstås på basis av en primär förståelse av motsättningarna om utrikespolitiken.

Jag misstänker att Aretakis har hämtat sin tes om den inhemska klasskampens primat över utrikespolitiken från Timothy Snyders bok Vägen til ofrihet. Där reducerar Snyder den framväxande högerpopulismen till de härskandes reaktion på nyliberalismens misslyckande. Genom att peka på påhittade yttre och inre hot söker de avleda uppmärksamheten från den växande ojämlikheten och andra inhemska problem. Men det är bara en av högerpopulismens orsaker. En annan är syftet att mobilisera nationen bakom en expansiv och imperialistisk utrikespolitik. Och för revanschistiska stormakter som Tyskland efter det första världskriget och vår tids Ryssland var och är den senare uppgiften den primära. Snyders tidigare kollega vid Yale, ekonomihistorikern Adam Tooze, har visat att Hitlers strategi var att genom erövringar och imperialistisk expansion bygga Tyskland tillräckligt starkt för att kunna utmana USA om det globala herraväldet (The Wages of Destruction). Och Putin förklarade redan vid tillträdet till sin första presidentperiod att hans grundläggande mål var att återupprätta Ryssland som stormakt. I båda fallen utgör olika former av högerpopulism den ideologiska överbyggnaden för dessa strävanden.

Men Aretakis reducerar teorin om imperialismen (och historiematerialismen) till en harmlös halmgubbe. Varken historiematerialismen eller teorin om imperialismen förutsätter att individers och klassers handlande motiveras av skäl som är omedelbart ekonomiska. Individer och klasser handlar utifrån sina rådande subjektiva önskningar och trosföreställningar. För att finna den ekonomiska grunden till dessa måste man lyfta blicken från det omedelbara och ägna sig åt en smula kausalanalys. Varken klasser eller individer är fria att  handla  som de vill. För att överleva biologiskt, eller i den ekonomiska konkurrensen, måste de följa någon av ett begränsat antal reproduktionsstrategier. Det som främst bestämmer dessa möjliga reproduktionsstrategier är den rådande klasstrukturen. Det vill säga, vad lever man av och vilka äger eller kontrollerar de viktigaste produktionsmedlen? Det är klasskampen, både lokalt och internationellt, och den konkreta situationen som bestämmer vilka av dessa möjliga strategier som blir verklighet. Klasskampen har inte bara en vertikal aspekt, den förs också horisontellt – mellan olika nationella och internationella delar av borgarklassen.

För att förstå Putins och den ryska borgarklassens handlande, måste vi gå tillbaka till Sovjetimperiets sammanbrott och den ekonomiska stagnation och eftersläpning som utgjorde dess viktigaste orsak. Uppgiften som kom att bestämma den ryska borgarklassens reproduktionsstrategi var att hitta ett sätt att övervinna denna stagnation och eftersläpning. Under större delen av 1990-talet lyssnade man till sirensången från de nyliberala rådgivarna från väst: Släpp priser och marknadskrafter fria, så blir ni snart lika rika som vi! Även Putins första presidentperiod präglades av denna klockartro på marknadsekonomins helande kraft. Putin och övriga ryska ledare sjöng lovsånger till demokratin och tävlade om att försäkra att Rysslands framtid låg i ett nära samarbete med USA och Europa. Men när resultaten uteblev och Ryssland höll på att reduceras till en avindustrialiserad halvkoloni, tvingades man tänka om.

Att åter söka sig åt vänster betraktades som dödfött.  Socialism sågs som lika med den stalinistiska centralstyrda planekonomi man hade lämnat tio år tidigare. Som före detta KGB-officer var Putin väl bekant med ineffektiviteten hos och den slutliga kollapsen för detta system. Så var fanns alternativet? Som Michel Eltchaninoff har visat i sin prisbelönta bok om utvecklingen av Putins tankevärld, fann man det långt till höger. (Inside the Mind of Vladimir Putin). Den tyska revanschismen efter det första världskrigets nederlag och sammanbrottet för det gamla samhället fick den tyska borgarklassen att slutligen söka sin reproduktionsstrategi i nazismen. Den ekonomiska krisen 1929 innebar dödsstöten för  Gustav Stresemanns (Not 2) dittills dominerande idé att återupprätta Tyskland genom att föra en liberal politik som kännetecknades av frihandel och ekonomiskt samarbete. På ett liknande sätt fick det industriella sammanbrottet under 1990-talet och rubelkrisen i slutet av årtiondet Putin och den ryska borgarklassen att söka sin räddning i en ideologi som har stora likheter med den klassiska fascismen.  (I ett kommande inlägg ska jag säga mer om detta.)

Den ryska borgarklassens nya reproduktionsstrategi bygger på tanken att Ryssland bara kan bli starkt genom tävlan och konfrontation med USA och EU. Uppbygget av ett euroasiskt frihandelsblock med rubeln som valuta och Ryssland som ledande stat  är en viktig grundsten i dennna strategi. Enligt den ryske journalisten och forskaren Alexander Morozov går Putinregimens politik ut på att:

”skapa en mäktig ekonomisk union som består av en konfederation av stater, med målsättningen att konkurrera med världens ekonomiska stormakter. Putins grundfilosofi förblir ekonomiskt centrerad. Han vill lägga beslag på resurser för att delta i den globala kapitalismen med nya krafter.” (Eltchaninoff, s 144).

 Och utan Ukraina faller det euroasiatiska projektet samman.

Not 1:  Med  teorin om imperialismen avser jag uppfattningen att kapitalackumulationen är global. Det vill säga, konkurrensen och jakten på maximalprofit tvingar kapitalismen att expandera över alla nationella gränser. Teorin är således  inte begränsad till Hilferdings och Lenins uppfattning (felaktig, enligt mig) att imperialismen är ett sentida fenomen som beror på att kapitalismen har inträtt i ett nytt stadium, monopolkapitalismen. Jfr t.ex Lucia Pradella: Globalization and the Critique of Political Economy och Anwar Shaikh: Capitalism.

Not 2: Liberalen Gustav Stresemann var tysk utrikesminister mellan 1923 och 1929. Han anses allmänt vara Weimarrepublikens mest inflytelserika  politiker. Tillsammans med Frankrikes dåvarande premiärminister,  Aristide Briand, fick han Nobels fredspris 1926 för att ha åstadkommit en försoning mellan  ärkefienderna Frankrike och Tyskland.

Kommentarer

0
Fred Torssander
3 months ago
Iden om Ukraina som något slags geostrategisk brännpunkt i kampen om världsherraväldet förekommer även i USA och NATO-sammanhang. Liksom Benny Andersson uppfattar dock undertecknad även geostrategisk idealism som just sådan. Falskt medvetande. Förut var det Afghanistan som var brännpunkten genom handelsvägarna öst-väst (Sidenvägen) och nord-syd (The Great Game) I viktiga frågor som när det gäller det nu Europeiska kriget om Eurasiens råvaror och marknader och handelsvägarna dem emellan är det viktigt att inte fastna i någon typ av reduktionism. Den Eurasiska kontinentens betydelse till exempel, är till stor del beroende av (de militära) resurserna att blockera omgivande hav. Kriget i Ukraina är intimt förbundet med kontrollen över Östersjön och dess botten. Nordstream 2 hade förändrat förutsättningarna totalt. Som det konstaterades i Forbes, Russia's Nord Stream II Pipeline Is Ukraine's Worst Nightmare.https://www.forbes.com/sites/arielcohen/2018/06 18/russias-nord-stream-ii-pipeline-is-ukraines-worst-nightmare/?sh=24bb255b3524
Like Like Citera

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.