Vad göra? Ut på gator och torg! Foto: Clarté
Vad göra? Ut på gator och torg! Foto: Clarté

I torsdags var det demonstration här i Malmö mot svenskt NATO-medlemskap. Några hundra var vi i alla fall. Mest vänsterpartister. Att Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu går ut med klara ställningstaganden mot NATO-medlemskap är bra men tyvärr känns engagemanget från de två partiernas ledningar ganska halvhjärtat; någon gemensam kampanjorganisation har ännu inte sett dagens ljus. Och Flamman, Vänsterpartiets tidning, bedriver en tveksam linje. Från att innan den ryska attacken ha låtit publicera artiklar som pekat på NATO:s utvidgning som konfrontatorisk har Flammans chefredaktör valt att ge stort utrymme åt anonyma texter från ukrainska och ryska vänsterorganisationer. Under rubriken “Vänstern måste bekämpa den ryska imperialismen” får Ryska socialistiska rörelsen och Sociala rörelsen (en “ukrainsk demokratisksocialistisk organisation”) komma till tals. Det är ordrikt och resonerande men ståndpunkterna kan kokas ner till två: 1. Sverige måste med vänsterns hjälp överge sin nuvarande säkerhetspolitik; 2. Ryssland måste i grunden besegras och Putin därmed avsättas annars kommer han ta en gruvlig hämnd på de inhemska kritikerna mot hans krig.

Båda ståndpunkterna går helt i linje med amerikanska intressen. President Biden (allas kelgris) har uttryckligen låtit världen veta att han önskar ett regimskifte i Ryssland som resultat av det pågående kriget. Argumenten för ett preventivt erövringskrig med syfte att hindra massakrer och folkmord känns igen. När det påstådda serbiska folkmordet på Kosovoalbaner 1999 visade sig inte stämma ändrade hökarna i Washington (och alla deras eftersägare) sin argumentation: Något folkmord hade visserligen inte ägt rum men om inte Serbien hade bombats så skulle ett sådant folkmord ha skett. Även som försvar för insatserna mot Irak 2003 och Libyen 2011 användes liknande argument. I Irak hade visserligen inga ABC-stridsmedel hittats men Olle skulle motas i grind. Som ett av många fruktansvärda resultat av det kriget kan nämnas att det i Falujah föddes missbildade barn sedan den amerikanska armén där under attacken 2004 använt kemvapen. Men när Åsa Linderborg hävdade - det som vi nu alla anser vara en fullständigt självklar rättighet i Ukraina - irakiernas rätt att med våld försvara sig mot en ockupant, då blev hon inkallad till SVT och ställd inför något som liknade en tevesänd rättegång (just nu ordnar SVT NATO-debatter där bara förespråkare för NATO-medlemskap medverkar). Och tänk tanken att någon skulle ha förespråkat vapenhjälp till det irakiska motståndet. Denne någon skulle närmast ha betraktats som sinnessjuk. Så har hyckleriet, dubbelmoralen och rasismen letat sig in under skinnet också hos stora delar av den västerländska vänstern.

Och det är verkligen inte bara USA som innanför NATO är initiativtagare till aggressiv politik. Sådana initiativ tas också av andra medelstora NATO-medlemmar. I början på 1990-talet slog Tyskland sönder fredsinitiativet och dialogen mellan de olika befolkningsgrupperna i forna Jugoslavien genom att under pågående förhandlingar folkrättsvidrigt verka för ett erkännande av Kroatiens och Sloveniens självständighet. Och tjugo år senare erkände Frankrike på samma sätt rebellerna i Libyen som laglig regering. I båda fallen omintetgjordes därmed förhandlingslösningar.

Nu står vi endast dagar från en socialdemokratisk ansökan om NATO-medlemskap, alltså inte bara en uppslutning utan även en låsning till den politik som denna försvarsallians för. Ett beslut, som kommer få avgörande konsekvenser för kommande generationer, ska tas snabbt under rådande krigshysteri med det oerhört kortsiktiga skälet att slippa frågan under den fortsatta valrörelsen. Vad göra? Ut på gator och torg! Skriv insändare! Skriv eller ring till socialdemokratiska förtroendevalda och konfrontera dem med deras tidigare säkerhetspolitiska ställningstaganden!

Kommentarer

0
Henrik Skrak
1 year ago
“Ett svenskt nej till Nato ska inte kopplas till frågan om i vad mån Ukraina och USA provocerat fram ett ryskt angrepp.” skriver Olle Josephson. Det är en from önskan ty den kopplingen är redan gjord och etablerad av våra makthavare som utan att fråga folket nu för oss in i NATO. NATO är i grunden defensivt och Rysslands ockupation beror enbart på dess onda natur och stormaktsambitioner menar makthavarna med Europeiska kommissionen i spetsen. Kopplingen gavs också i början av året stort utrymme i Flamman – men med motsatt ståndpunkt - dels genom Jonas Elvanders artikel “NATO-hetsarna i väst är Putins viktigaste allierade” (nr 1, 7 januari), dels genom David Teurtries artikel “Krigsmullret vid gränsen” (nr 6, 10 februari). Men efter den ryska folkrättsvidriga invasionen (som jag härmed för femtioelfte gången fördömer på det att jag må slippa bli indirekt anklagad för att försvara denna invasion) ändrar Flamman inriktning. Från att ha kritiserat NATO:s utvidgning som konfrontatorisk till att indirekt plädera för svensk vapenhjälp till Ukraina (och därmed ett övergivande av svensk säkerhetspolitik) samt även en utvidgning av krigsmålet: Ukraina ska inte bara befrias och Ryssland jagas ut (ett enligt folkrätten legitimt krigsmål), Ryssland ska därefter besegras och dess regim bytas ut (ett enligt folkrätten icke-legitimt krigsmål). Här kan man jämföra med Kuwaitkonflikten 1990-1991. Iraks invasion av grannlandet var folkrättsvidrig. Men även befriarnas följande invasion och försöket 1991 till regimbyte i Irak var folkrättsvidrigt.

Men låt oss ponera att det som var en sanning i Flamman till i början av februari fortfarande är en sanning i maj, det vill säga NATO:s utvidgning är något som ökar spänningen och krigsrisken i vårt närområde, då innebär väl svensk NATO-anslutning per definition en utvidgning av NATO och därmed också en förlängning av det pågående kriget. Men detta är för Olle Josephson en otillbörlig koppling. Han målar upp tre scenarier där nummer två tycks vara det vi alla önskar, att kriget ska sluta med en förhandlingslösning. Och så skriver han: “Ingen av dessa tre scenarier påverkas av om Sverige går med i Nato eller ej.” Detta håller jag inte alls med om. Självklart minskar chansen till en förhandlingslösning om Sverige går med i NATO. Jag kan inte heller tolka in ett stöd för denna Josephsons ståndpunkt i Rolf Ekeus artikel som Josephson hänvisar till i sammanhanget.

Och sedan måste vi väl ändå få diskutera vad NATO är och vad NATO och NATO-länder har gjort sedan murens fall. Det är väl framförallt denna samtidshistoriska insikt som vi bygger vårt NATO-motstånd på. Jag tolkar i min bloggartikel svenskt medlemskap i NATO som en övergång från uppslutning till låsning. Detta kan också utvecklas. För det är ju därför det nu är så lätt att ansluta oss. Vi har samarbetat nära med NATO under snart tre decennier. Den svenska vänstern i bred bemärkelse har inte bara varit passiv under dessa tre decennier. Men principlös. Ibland motsatt sig, men ibland också slutit upp på imperialisternas sida, åtminstone vad gäller Afghanistan och Libyen.

I övrigt delar jag forskaren Frida Strannes skam så som hon uttrycker den i Aftonbladet den 27 april: “Jag skäms inför alla människor som erfarit vår (västs) militära aggression genom decennier bakåt /.../ De som nu häpet också inser att de haft helt rätt i att vi värderar olika liv och militära ”insatser” väldigt olika beroende på vem som begår dem /.../”
Like Like Citera
0
olle josephson
1 year ago
Ett svenskt nej till Nato ska inte kopplas till frågan om i vad mån Ukraina och USA provocerat fram ett ryskt angrepp. Det är verkligen att leda in Natomotståndet på ett stickspår. Läget är för övrigt entydigt: Ryssland har sedan 2014 ockuperat ukrainskt territorium och är angriparen i det lågskaliga krig som länge förts i östra Ukraina. Självfallet önskar USA ett försvagat Ryssland och bistår därför gärna Ukraina - ungefär såsom USA bistod Sovjet mot Hitlertyskland från 1942, eller Sovjet bistod Vietnam. Ryssland ut ur Ukraina! är ett oavvisligt krav i dag. Det påverkas inte av om Sverige går med i Nato eller ej. - - Ska man, som åtskilliga andra, leka Facebook-Napoleon och förutspå utgången av Ukrainakriget verkar väl tre alternativ tänkbara. 1) Ryssland segrar i ett framgångsrikt terrorkrig, den ukrainska regeringen fördrivs eller kapitulerar och går i landsflykt, en marionettregering installeras, delar av Ukraina införlivas med Ryssland. En seger för imperialism, stormaktsvälde och internationell rättslöshet, och säkerligen en ökad risk för direkt stormaktskonfrontation. 2) En förhandlad fred där ryska trupper omedelbart lämnar landet i utbyte mot t ex garantier om neutralitet, fortsatt militär närvaro på Krim och kanske ngt slags särskild status för Donbass. Det är väl den utgång som kan ge viss avspänning och skona människoliv. 3) Ett långvarigt utnötnings- och ställningskrig med inga slutliga militära avgöranden, total förödelse av Ukraina och oerhörda mänskliga lidanden. Ingen av dessa tre scenarier påverkas av om Sverige går med i Nato eller ej. Nej, frågan om svenskt Natomedlemskap handlar om Sveriges säkerhetspolitiska läge. För bra argumentation hänvisar jag till Rolf Ekeus artikel i Dagens Nyheter i går, den 11 maj. Han avslutar så här: "Det enda verkliga hotet mot Sveriges säkerhet är en stormaktskonflikt i Europa och i vårt närområde. Medlemskap i Nato skulle innebära att vi då blir en direkt part i konflikten. Kanske borde vi i stället inrikta vår utrikespolitik och diplomati på att som alliansfria söka minska de rådande säkerhetspolitiska spänningarna i Europa." I övrigt instämmer jag med Henrik Skraks avslutande uppmaningar: Ut på gator och torg! Försök att påverka socialdemokratiska politiker. --- Ryssland ut ur Ukraina! Nej till Nato!
Like Like Citera
0
Sven Andersson
1 year ago
Eftersom skuldfrågan är nära kopplade till Nato-diskussionen så tror jag att man måste titta på den också. Om vi väljer Nato stoppar vi då in huvudet i lejonets gap?
Ukrainas regering (uppbackade av USA) gjorde verkligen allt för att provocera Rysslands invasion. Ryska trupper, c:a 200 000, står vid Ukrainas gräns dagarna före invasionen den 24 februari och Zelensky bryter avtalet om eldupphör och bombar intensivt Donbass-regionen, ett stenkast från de ryska trupperna, med en stor rysk befolkning (dubbla medborgarskap). På så sätt följde de till punkt och pricka
USAs Think Tank RAND (finansierad av State Department) planering redan 2019. Och Putin agerade precis som RAND hoppats:
"Utöka amerikanskt bistånd till Ukraina, inklusive dödlig militär
bistånd, skulle sannolikt öka kostnaderna för Ryssland, både i form av blod
och kostnader, att hålla Donbass-regionen. Mer ryskt bistånd till
separatister och en ytterligare rysk truppnärvaro skulle sannolikt bli det
krävs, vilket leder till större utgifter, utrustningsförluster och ryska offer. Det senare kan bli ganska kontroversiellt hemma,
som det gjorde när sovjeterna invaderade Afghanistan"
https://www.osce.org/special-monitoring-mission-to-ukraine/512683#:~:text=In%20the%20previous%20reporting%20period,ceasefire%20violations%20in%20the%20region.
Like Like Citera
1
Fred Torssander
1 year ago
På Svenska Dagbladets debattsida erbjuds de förlorande fredsvännerna en utredning som skall undersöka möjligheterna att fortsätta någon slags arbete för fred och nedrustning - efter NATO-beslutet.
Det förekommer rätt ofta att utredningsväsendet används för att förhindra att en kritisk opinion ska lyckas använda sitt flertal - demokrati - till att ändra beslut som överheten önskar behålla oförändrade. Att trösta kritikerna med att förespegla en sådan utredning redan före beslutet är onekligen nyskapande. Men det avslöjar samtidigt frånvaron av demokrati. Både nu och efter NATO-beslutet.
Enligt vanligen välunderrättad källa har nu även vänsterpartiet centralt nu gjort klart att partiet inte bör delta i något samarbete med andra organisationer i eventuella opinionsyttringar riktade mot NATO-beslutet.
Like Like Citera

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.