Anton Denikin och Ivan Iljin. Foton: Public Domain via Wikipedia.

Hösten 2005 ägde en märklig ceremoni rum på en klosterkyrkogård i Moskva.  Två vitryska notabiliteter, vars kvarlevor grävts upp och fraktats hem till Ryssland, återbegravdes under pompa och ståt i hemlandets jord. Kvarlevorna tillhörde generalen Anton Denikin, en av bolsjevikernas farligaste motståndare under inbördeskriget, och filosofen Ivan Iljin, som brukar betraktas som den viktigaste ideologen för den vitryska rörelsen i exil. Några månader senare fördes Iljins arkiv tillbaka från USA till Moskva. Den kostsamma operationen var en del av programmet ”För försoning och förening”, vars syfte var att utplåna motsättningarna som skapats av Oktoberrevolutionen 1917. Iljin var till att börja med en stor beundrare av den tyska nazismen som han beskrev så här strax efter maktövertagandet, 1933:

”Patriotism, tro på det tyska folkets identitet och på styrkan i den tyska anden; en känsla för ära; beredskap att offra sig; disciplin; social rättvisa; klassöverskridande, broderlig och nationell enhet. Den andan är grunden för hela denna rörelses substans. Den brinner i hjärtat på varje ärlig nazist, spänner hans muskler, ekar i hans ord och glänser i hans ögon. Man behöver bara se dessa troende ansikten ... se denna disciplin, för att förstå innebörden i det som händer och fråga sig själv: Finns det ett folk på planeten, som skulle vägra att själva skaffa sig en rörelse av sådan storlek och anda? Med ett ord, den andan förbinder tysk nationalsocialism med italiensk fascism. Och inte bara det, men också med den vitryska rörelsens anda.” (Eltchaninoff s 48–49).

Iljin blev senare kritisk mot nazismens brist på kristna rötter och flyttade över sina sympatier till Franco och Salazar. I början av 2000-talet gjorde Putin Iljin till sin favoritfilosof. Någon månad innan det ryska anfallet på Krim 2014, var Iljins ” Vårt uppdrag” en av de tre böcker Rysslands ledande skikt fick i nyårsgåva (det vill säga, obligatorisk läsning!) av presidentens kansli. (De två övriga var Nikolaj Berdajevs ”Olikhetens filosofi” och Vladimir Solovjovs ”Rättfärdigandet av det goda”). Men det är inte Iljins beundran för nazism och fascism Putin brukar framhålla – den nämns inte i dagens ryska debatt - utan Iljins spådomar och recept för ett postkommunistiskt Rysslands utveckling. De finns i den ovannämnda artikelsamling från åren 1948 till 1954 som fått den uppfodrande titeln: ”Vårt uppdrag”. Där skriver Iljin ut ett recept för Rysslands räddning: ”Vi vet inte när och hur den kommunistiska revolutionen i Ryssland kommer att möta sitt slut ... Men vi vet vad som kommer att vara den viktigaste uppgiften för Rysslands nationella frälsning och återuppbyggnad, de bästas uppstigande till toppen – män som är hängivna Ryssland ... ... som inte erbjuder folket hämnd och nedgång, utan befrielsens anda, rättvisa och enhet mellan alla klasser.” (Eltchaninoff, s 52). Om skapandet av denna styrande elit lyckas och sker snabbt, kommer Ryssland att återfödas inom loppet av några år, förutspår Iljin. Om inte, är alternativet en lång period av demoralisering sönderfall och beroende av utländska makter.

Enligt den ryske sociologen och historikern Nikolaj Mitrochin, ”utgör Iljin det ryska alternativet till fascism”, det vill säga ett sätt att närma sig fascismens idéer utan att göra det explicit. (Eltchaninoff, s 49–50). Det är framför allt tre av Iljins teser som återupprepas av dagens konservativa ryska ideologer.  Den första handlar om Rysslands kultur och nationella identitet. Enligt Iljin har Ryssland en historiskt skapad, unik nationell identitet, som bärs upp av en unik kultur. Den kulturen, som grundar sig i konservativa värderingar och kristna värden, ger Ryssland styrka genom att ena mångfalden i den ryska civilisationen. Ryssland representerar därför en civilisation som befinner sig på uppgång. Den andra tesen handlar om USA och Västeuropa, som påstås ha övergivit de (kristna och traditionella) värderingar som en gång gjorde dem starka. Där har materialism, egoism och normlöshet undergrävt kärnfamiljen och andra institutioner och traditioner som hållit samhället samman. Västvärlden är degenererad och befinner sig sedan länge på nedgång. Den betraktar Ryssland och dess unika kultur som en fiende man måste besegra och dominera. Antagonismen mellan de två slagen av civilisationer är omöjlig att överbrygga. Den tredje idén slutligen handlar om Rysslands styrelsesätt. Enligt Iljin har den ryska kulturen alltid burits upp av en stark, auktoritär stat och ett elitistiskt styre. Demokratin ska vara ”kvalitativ” och ”ansvarsfull”. Det vill säga, styrd och begränsad. ”Numerär” demokrati strider mot den ryska traditionen. Västs fientlighet gör nödvändigheten av en stark stat och starka ledare än mer trängande.

Liknande idéer finns hos en mängd andra tänkare som fått profetisk status i den nykonservativa våg som växt sig allt starkare i Ryssland sedan början av 2000-talet. Två av de mest framträdande är 1800-talsslavofilerna Konstantin Leontief (”Rysslands Nietzsche”) och Nikolaj Danilevskij. Leontief hävdar bland annat att Ryssland blomstrar, därför att olikheterna mellan folk och trosuppfattningar fogats samman till en harmonisk helhet. Det som skapat denna harmoni är landets unika kultur, ledd av en stark stat. Genom mobilisering av och för staten kan mångfalden omvandlas till enhet i form av en enhetlig kultur och ett enhetligt ”öde”. Enligt Putin var det Stalins återskapande av tsarernas starka stat som möjliggjorde segern över den tyska nazismen: ” ... det var ...  styrkan hos det autentiska historiska Ryssland, Minins och Pozjarskijs, Dmitrij Donskojs och Alexander Nevskijs ... Ryssland, som besegrade nazismen och räddade världen”. (Eltchaninoff, s 82). Danilevskijs bok ”Ryssland och Europa” har fått klassikerstatus bland ryska intellektuella och hos landets politiska elit. Enligt den konservative Moskvafilosofen och utgivaren av Isvestija, Boris Mezhuev, utgör Danilevskijs bok Putins viktigaste inspirationskälla, ”eftersom han visat att Väst inte är universellt” (Eltchaninoff, s 92). I boken hävdar Danilevskij att Ryssland är för originellt och olika för att kunna assimileras med Västeuropa. I stället bör man sträva efter att bilda en allslavisk union under ryskt ledarskap. Den slaviska civilisationen påstås bara befinna sig i sin början. För att utvecklas vidare måste den bekämpa det dekadenta och fientliga Västeuropa.  

I början av augusti 2014 hölls en internationell ungdomskonferens på den nyligen erövrade Krimhalvön. Där samlades ledande intellektuella för att förklara innebörden i den konservativa vändning som initierats av president Putin. Bland talarna fanns den ovannämnde Boris Mezhuev som hävdade att Ryssland nu måste välja sitt framtida öde: Att bygga en separat civilisation, eller att bli Europas konservativa räddare. Det vill säga: Utvaldhet (av Gud) och dess dilemma – isolationism eller messianism. Det hela påminner inte så lite om det idékomplex som utgör den ideologiska överbyggnaden för den amerikanska imperialismen. Det som skiljer ut den nykonservativa ideologin i Ryssland är något annat – föreställningen om en existentiell kamp på liv och död mellan kulturer. Den föreställningen påminner mer om den tyska nazismen och dess främste politiske tänkare, rättsfilosofen Carl Schmitt. Även om nazisterna talade om en kamp mellan raser där dagens ryska ideologer talar om kulturer, handlar det om en oförsonlig kamp som endast kan sluta med den ena partens seger och den anda partens undergång.

Det ovannämnda dilemmat präglar också en annan idé som spelar en stor roll i dagens ryska debatt – idén att Ryssland bör vända sig österut och skapa en euroasiatisk union där man kan spela den ledande rollen. Ska det tolkas som en idé för att avskärma sig inom sin egen ”intressesfär”? Eller är det en uppmaning att rädda Västvärlden från dess dekadens, genom att sprida den konservativa revolutionen över världen? För en av euroasianismens viktigaste ryska ideologer, nyfascisten Alexander Dugin, gäller det senare alternativet. Genom att skapa en union av klassisk vänster och den snabbt växande högerpopulismen ska västländerna försvagas och så småningom omstörtas. En av Dugins läromästare är den franske nyfascisten Alain de Benoist. Enligt honom bör man undvika att öppet förespråka den klassiska nazismens värderingar. Man bör inte tala om raser, utan om kulturer och ta fasta på människors oro och missnöje för att omforma det till en kamp mellan olika kulturer. 

För Georgien, Ukraina och andra länder som den ryska borgarklassen anser höra till dess intressesfär spelar det ryska dilemmat mindre roll. Oavsett vilken väg den ryska regimen väljer måste länderna inom den ryska intressesfären återföras till ”moder Ryssland”. Det gäller framför allt Ukraina. Utan Ukraina är idén om en euroasiatisk union, för att inte tala om idén att ge Ryssland den ledande rollen i en sådan union, dömd att misslyckas. Invasionen av Ukraina är inte ett defensivt och tillbakapressat Rysslands desperata och kontraproduktiva svar på hotet från NATO. Visserligen spelar ett verkligt och upplevt hot från Väst en roll. Sett genom den ryska nykonservatismens förvrängda lins handlar det dessutom om ett existentiellt hot från en antagonistisk civilisation. Men i första hand är anfallskriget mot Ukraina en del av en länge planerad offensiv från en aggressiv och revanschistisk imperialistmakt.

Putin har vid ett flertal tillfällen uttryckt åsikten att Ukraina saknar existensberättigande och egentligen utgör en del av Ryssland. I ett tal två  dagar innan invasionen, sa han: ”Låt mig därför först säga att Ukraina i modern bemärkelse helt skapats av Ryssland, eller närmare bestämt av bolsjevikernas och kommunisternas Ryssland; Den processen inleddes nästan omedelbart efter revolutionen och Lenin och hans vapenbröder gjorde detta på ett mycket grovt sätt mot Ryssland genom att bryta sönder landet och slita loss delar av dess historiska territorier (...) Sett ur Rysslands och det ryska folkets historiska uppdrag var de leninistiska principerna om statsbyggande inte bara ett misstag: de var, som man brukar säga, värre än ett misstag”(Paillard, s 2)

Målet för anfallet mot Ukraina framgår av en artikel som publicerades två dagar efter invasionen (bara för att omedelbart tas bort) av den ryska nyhetsbyrån RIA Novosti. Texten hade skrivits i förväg och utgick från en snabb seger för de ryska styrkorna: ”Ryssland återställer sin enhet. Tragedin från 1991, ja denna förfärliga katastrof i vår historia, är slutligen över. (...) Ukraina har återvänt till Ryssland. Det innebär inte att Ukraina upphör som stat. Bara att det kommer att omvandlas, omorganiseras och återgå till sin ursprungliga form som en integrerad del av den ryska världen.” (Paillard, s 3).  Ännu klarare uttrycker sig den förre presidenten och nuvarande vice ordföranden i Nationella säkerhetsrådet Dimitrij Medvedev i ett inlägg på VKontakte, det viktigaste sociala nätverket i Ryssland: ”I stället för att vara stolt över vad förfäderna har åstadkommit har sedan 1991 en pseudohistoria om den ukrainska staten skrivits och idén om ett enda ryskt folk smulats sönder. (...) Den djupa ukrainismen, närd av antiryskt gift och den totala lögnen om en pseudo-identitet är ett enormt falsarium. Något sådant har inte existerat i historien och kommer heller inte att göra det idag.” (Bonnet, s 9). Målet med den ryska invasionen sägs vara ”att skapa fred för framtida generationer ukrainare och möjligheten att så småningom bygga ett öppet Eurasien från Lissabon till Vladivostok”. Den tredje april, när förväntningarna om en snabb och enkel seger skingrats av den ukrainska motståndskampen, publicerade den officiella nyhetsbyrån RIA Novosti en artikel av statsvetaren Timofej Sergejtsev. Eftersom det nu är uppenbart att Ukrainas befolkning är ”helt igenom nazistisk”, skriver han, kommer det att krävas en plan som tar minst en generation att genomföra. Eliten och alla stridande bör likvideras, befolkningen däremot ska omskolas. Planen har med rätta beskrivits som en plan för ett folkmord. Några dagar tidigare, den 28 mars, publicerade den brittiska tidningen The New Statesman en intervju med Sergej Karaganov, en av utrikesminister Lavrovs närmaste män. För den ryska eliten är detta ett oerhört viktigt krig, ja ett existentiellt krig, förklarar Karaganov. Det som står på spel är ytterst vilken världsordning som ska gälla. Ryssland kan inte tillåta sig att förlora. ”Ett nederlag är otänkbart”, skulle det trots allt luta åt det hållet, kommer Ryssland ”att välja att eskalera”. Karaganov beskriver också hur en ”acceptabel” seger skulle kunna se ut: ”Jag anser att det skulle handla om en delning av Ukraina, i en eller annan form. En del av Ukraina får bli en stat som är vänskapligt sinnad till Ryssland, andra delar skulle kunna styckas upp. Polen skulle inte ha något emot att återta vissa delar av västra Ukraina, och kanske skulle Rumänien och Ungern gå med på det också.” (Bonnet, s 7 – 8).

Dessa och andra liknande signaler från den ryska eliten smular sönder myten om ett fredligt och defensivt Ryssland som pressats till att begå en ”dumhet” av NATO. Vi måste än en gång vänja oss vid en värld där flera imperialistiska stormakter kämpar om makt och resurser. Men myntet har två sidor. Att Ryssland utvecklats till en revanschistisk imperialistmakt, innebär inte att USA och andra imperialistmakter har förvandlats till änglar och goda feer. USA och NATO bryr sig lika lite om det ukrainska folket som de brydde sig om de afghanska kvinnor för vars skull de sa sig vara tvingade att invadera Afghanistan. Bara för att sedan lämna dem åt sitt öde när stormaktens egenintressen pekade åt ett annat håll. Jag skrev i mitt förra inlägg att kriget i Ukraina inte är ett proxykrig mellan Ryssland och NATO, utan ett krig där det ukrainska folket försvarar sitt nationella oberoende mot en angripare. Det är den sida som dominerar idag. Men det är också sant att USA strävar efter att göra kriget till ett instrument för sina intressen och därmed förvandla det till ett proxykrig mot Ryssland. Under sitt besök i Kiev nyligen sa USA:s försvarsminister Lloyd Austin att USA vill ”försvaga Ryssland så att det inte kan göra den sortens saker det har gjort när det invaderade Ukraina” (Lieven). Men det målet sammanfaller inte nödvändigtvis med det ukrainska folkets mål att försvara sitt nationella oberoende. Det skulle till exempel kunna innebära en politik för att förblöda Ryssland genom att förlänga kriget så länge som möjligt, oavsett vilka följderna blir för Ukrainas folk. Eller att uppmuntra Ukraina till att övergå i en offensiv för att återerövra Krim, eller till att anfalla själva Ryssland (den brittiske försvarsministern har redan föreslagit det sistnämnda). Något sådant skulle troligen kräva ett mycket långt krig, enorma ukrainska förluster och fortsatt lidande för det ukrainska folket. I förlängningen skulle det kunna utlösa en rysk eskalering, ja kanske ett kärnvapenkrig. Vi minns ju också den amerikanske presidenten ”felsägning”, när han råkade säga att Putin måste störtas. I en klarsynt analys skriver den brittiske journalisten och statsvetarprofessorn Anatol Lieven att inte ens under det kalla kriget förde den amerikanska regeringen en så ansvarslös politik gentemot sin kärnvapenbestyckade motpart. Lieven fortsätter: ”En amerikansk strategi för att försvaga Ryssland är förstås också fullständigt oförenlig med försöken att åstadkomma en vapenvila eller till och med en provisorisk fred. Den skulle kräva att Washington motsatte sig varje sådant förslag för att i stället kunna fortsätta kriget. Och verkligen, när Ukrainas regering i slutet av mars la fram ett antal mycket resonabla fredsförslag, var avsaknaden av offentligt amerikanskt stöd för dem slående.” //

Citaten är tagna från följande litteratur, där man kan finna uppgifter om originalkällorna:

Michel Eltchaninoff: Inside the Mind of Vladimir Putin.

Denis Paillard: Arvet efter tsarimperiet: Putin och storrysk nationalism.

Francois Bonnet: En stor konflikt med Väst den ryska regimens mål.

De två sista artiklarna finns i svensk översättning på marxistarkivet (https//marxistarkiv.se/), där finns också hela Timofej Sergejtsevs artikel (”Vad Ryssland måste göra med Ukraina”) översatt till svenska. En skrämmande läsning!

Anatol Lieven: The horrible dangers of pushing a US proxy war in Ukraine. https://responsiblestatecraft.org/2022/04/27/the-horrible-dangers-in-pushing-a-us-proxy-war-in-ukraine/

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.