Del av omslag till Nato-utredningen. Bildmontage.
Del av omslag till Nato-utredningen. Bildmontage.

Regeringens snabbt hoprafsade ”utredning”[1] som ligger till underlag för den svenska ansökningen om Nato-medlemskap är som förväntat ett sammelsurium av klyschor, nyspråk och flaggviftande självgodheter, men likväl intressant läsning för den som vill förstå hur den svenska självbilden som ett världssamvete och internationellt fredsfrämjande politisk kraft gifter sig med det verkliga Sveriges expansionistiska ambitioner.

Man kan verkligen känna de nationella svällkropparna blodfyllas när rapportförfattarna vältrar sig i egenberöm om hur ”försvarsmaktens kompetens och höga förmåga att verka tillsammans med andra har resulterat i att Sverige är en efterfrågad partner” och att de senaste årens intensifiering av svenska militära operationer utomlands - trots att de utifrån kan se ut att omfatta vanliga bomber och granater - inte handlar om krigsföring i egentlig mening utan snarare syftar till att ”aktivt bidra till en fredlig, stabil och hållbar utveckling med respekt för det folkrättsliga regelverket”. Det låter med andra ord som det alltid låter när den svenska vapenexporten kommer på tal. När Sverige säljer vapen till Saudiarabien och Dubai är det i första hand goda värderingar och respekt för demokratiska rättigheter man exporterar. Vapnen får man så att säga på köpet.

En liten, hungrig imperialistmakt som Sverige har dock ibland svårt att dölja sina egentliga avsikter offentligt när bytet är inom sikte och därför är det inte utan att logiken haltar när varningar om hur ”den ryska ledningen visat att den är beredd att använda militärt våld för att nå sina politiska mål i länder även längre bort från Ryssland” varvas, utan några tecken på ironi eller självkritik, med ohämmat skryt om hur ett Natomedlemskap antas främja Sveriges kapacitet att spänna musklerna i allt från det frostiga Arktis till det hetaste Sahara.

Att regeringen nu valt Natovägen, snarare än den tidigare så omhuldade utvidgningen av EU:s kollektiva försvarsförmåga, motiveras i ovanlig klartext med att det i själva verket inte är de europeiska länderna som utformar den europeiska militära politiken utan ”USA (som) är den mest betydande aktören för säkerheten i Europa”. USA kan av logiska, geografiska skäl inte bli medlemmar av EU. Sin militära närvaro i Europa säkerställer man därför genom Nato. Helt i enlighet med hur Natos förste generalsekreterare Lord Ismay formulerade alliansens primära syfte: ”to keep the Russians out, the Americans in, and the Germans down”, även om nu Tyskland återigen tillåtits rusta upp sin militära kapacitet och återuppliva sina imperialistiska ambitioner.

Den närsynte kan lätt få uppfattningen att det är gamla skandinaviska sossar som Jens Stoltenberg och Anders Fogh Rasmussen som numera, i egenskap av generalsekreterare, leder alliansen men tittar man bakom galjonsfigurerna och i stället får syn på Natos befälhavare – den tveklöst viktigaste posten i en militärallians - hittar man 18 US-amerikanska generaler och, för omväxlings skull, en US-amerikansk amiral. I rapporten går regeringen dock inte närmare in på Natos utformning, syften och historia. En enkel koll på vilka militära operationer Nato varit inblandade i skulle ju i ett allt för tidigt skede omöjliggöra allt prat om en ”försvarsallians”, även om man pliktskyldigt hasplar ur sig en mening om att ”(d)et kan konstateras att det inom Nato finns länder med olika utveckling avseende mänskliga rättigheter och demokrati”. Men om det nu är Turkiet, alliansens näst största militärmakt, som åsyftas så är ju Ann Linde redan på väg i ilfart till Ankara för att övertyga Erdogan om att den försiktiga kritiken av Turkiets krigföring mot kurderna snart är ett minne blott.

Ett svenskt Natomedlemskap har aldrig haft något stort stöd, varken i parlamentet eller i den folkliga opinionen. Därför har Natoanhängarna konsekvent motsatt sig en folkomröstning i frågan och i stället riktat in sig på att beslutet ska tas över huvudena på medborgarna och mer eller mindre i skymundan. Den framträdande, koleriske och aggressiva Natolobbyisten Patrik Oksanen tillhör de som upprepat att ”man folkomröstar inte om säkerhetspolitik”[2] eftersom det skulle innebära en ”trollfest”[3] och folket därigenom förledas till att rösta fel. Nu däremot, i det chocktillstånd som råder efter Rysslands invasion och bisarra uppmaningar från höger till vänster om vikten av nationell samling under fanan, åberopar samma röster den minsta klickundersökning med ja-övervikt på Aftonbladet de kan hitta som underlag för att en medlemsansökan står på stadig demokratisk grund.

Den svenska alliansfriheten tjänade länge det svenska kapitalet väl som kunde göra affärer på båda sidor om järnridån – med Ikea som det kanske mest framträdande exemplet – och genom sin formella neutralitet lyckades Sverige tillskansa sig gynnsamma positioner när tidigare stängda, eller begränsade, marknader senare kom att öppnas. Att Sydafrika tillhör ett av de få länder som investerat i svenska JAS-plan är till exempel ingen slump.

Sedan ett par tiotal år tillbaka har den svenska borgerligheten däremot kommit att erövra marknader i framför allt Baltikum där ett tätare samarbete med Nato, eller allra helst ett formellt medlemskap, blivit en allt viktigare förutsättning för att säkerställa att intressena fortsätter att skyddas. Fram tills nu har man dock fått nöja sig med att ta sig framåt på kringelkrokiga myrstigar i form av bilaterala fördrag ingen riktigt synar innebörden av, eftersom motståndet mot ett Natomedlemskap varit så pass intakt bland folket. Det krävdes en kris och några veckors aggressiv lobbying och riktade trakasserier av kritiska röster för att få parlamentet att slutligen svänga och snabbt avvärja hotet om att behöva ta vägen via en folkomröstning eller valrörelse.

[1] https://www.regeringen.se/49a4b7/contentassets/b33a04c7ad954881ad6a571dc8553dbe/ett-forsamrat-sakerhetspolitiskt-lage---konsekvenser-for-sverige_webb.pdf

[2] https://twitter.com/patrikoksanen/status/1519913576680632320

[3] https://twitter.com/patrikoksanen/status/1519594019252228099

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.