Boris Jeltsin lämnar Kreml. Hans befogenheter överförs tillfälligt till premiärminister Vladimir Putin. Foto © Kremlin.ru, CC BY 3.0 , via Wikimedia Commons
Boris Jeltsin lämnar Kreml. Hans befogenheter överförs tillfälligt till premiärminister Vladimir Putin. Foto © Kremlin.ru, CC BY 3.0 , via Wikimedia Commons

”Björnen anhåller inte om någons tillåtelse. Han betraktas som tajgans suveräna härskare, och jag vet med säkerhet att han avvisar alla planer på att flytta. Aldrig ger han upp tajgan till någon annan.”

Dessa meningar skrevs ner i oktober år 2014 och är den ryske presidenten Vladimir Putins. De vittnar om omedgörlighet och om en stark tilltro till den egna regelboken. Sju månader tidigare, i mars 2014, hade Krim annekterats, eftersom ”vi nu” – enligt Putins försäkran den 4 mars – ”bevittnar en framfart av reaktionära element, nynazister, antisemitiska krafter och nationalister i olika delar av Ukraina och även i centralorten Kiev”. Införlivandet av Krim skedde det oaktat i uppenbar strid med internationell rätt, och de nyss citerade tillvitelserna har de senaste åren repriserats till förbannelse.

För att ge Krim-aktionen ett mått av legitimitet arrangerade man hastigt en folkomröstning söndagen den 16 mars. Där fick halvöns valmanskår ta ställning till två alternativ som bägge indikerade att Krim skulle förenas med Ryssland igen. Möjligheten att Krim skulle fortbestå som okränkbar del av Ukraina erbjöds inte. Man tillät inte heller opartiska valobservatörer. Det hette sedan att valdeltagandet hade uppgått till 83 procent och att 95,5 procent av dessa satsat på rätt häst (eller snarare på rätt björn).

Ovedersägligt är att 2014 års Ryssland under en längre tid utvecklats i auktoritär riktning, och på den vägen har man bara fortsatt till den 24 februari 2022 och därefter i ytterligare ett par månader. Dock existerar ett förflutet då åtskilligt tedde sig annorlunda:

Redan Nikita Chrusjtjov hade smärre tövädersambitioner på 1950-talet, men det stora genombrottet kom först år 1987, när Michail Gorbatjov lanserade sitt paket med Glasnost och Perestrojka – med de ungefärliga betydelserna öppenhet och nybyggnad/ombyggnad. Den reformverksamhet som då kom till stånd var både nödvändig och önskvärd. Med ens kunde Sovjet-medborgarna tala relativt fritt och göra sina egna val utan direkta risker för påföljder och efterräkningar. Men utfallet blev dessvärre ett helt annat än det åsyftade. I flera decennier hade kommunistpartiets maktmonopol OCH det politiska förtrycket hållit sovjetsystemet samman, men nu hade dessa spärrar plötsligt avlägsnats. Detta ledde till Sovjetunionens oförmodade kollaps i en process lika kortvarig som en bastuvistelse i hundragradig värme.

På Gorbatjovs 1980-tal följde så Boris Jeltsins kaotiska 90-talsarmod med restaurerad kapitalism samt begynnande oligarkstyre. Herrar som Michail Chodorkovskij, Roman Abramovitj och Boris Berezovskij prålade med både miljardinkomster och maffiaskydd och blev den nya epokens hjältar och antihjältar efter sanslösa korruptionsaffärer. Den genomsnittliga livslängden för ryskfödda män hade i mitten av årtiondet sjunkit till 58 år (mot 66 för kvinnor). Aleksandr Solsjenitsyn (1918–2008) menade att 1990-talet, samman med det tidiga 1600-talet och krigsåren 1917–1921, gjorde skäl för epitetet ”Den stora oredans tid” i rysk politik.

Vladimir Putin handplockades som Jeltsins premiärminister 1999 och utsågs till president följande år. Efter att den ryska grundlagen justerats vid lämpliga tillfällen är han numera diktator på livstid. Putins första år i Kreml blev ganska framgångsrika tack vare betydande prisstegringar på gas och olja och en positivt inställd befolkning. Viss ordning skapades ur kaos. Den nye presidenten tenderade rent av att bli folkkär och kunde glädja sig åt erkännsamma recensioner även i utländska medier.

Men sötebrödsdagarna upphörde, inte med en hejdundrande krasch, utan genom att de små stegens tyranni successivt blev alltmer uppenbara. Demokratiska fri- och rättigheter har begränsats i etapper. 2012 stiftades den besynnerliga ”lagen mot gaypropaganda” som förbjöd all HBTQ-upplysning för det växande släktet. Denna lag blev, påpekar Martin Kragh i Det fallna imperiet (förlaget Fri Tanke, 2022), ”en hund-vissla för världens illiberala autokrater”. Turkiets Recep Erdogan, Ungerns Viktor Orbán och Filippinernas Rodrigo Duterte lystrade till signalerna från Moskva och gjorde high five.

Den ryska agitationen mot ett antal europeiska länder har gradvis blivit allt lögnaktigare. Man hävdar att könsbyten på treåringar utförs i Tyskland, att pedofili accepteras i Italien, att bordeller för djursex legaliseras i Danmark, att skolbarn i väst lär sig att Jesus Kristus var bisexuell o s v. Nyligen har Ingmar Bergman, Astrid Lindgren, Ingvar Kamprad och gamle kungen Gustav V på tidstypiskt maner utmålats som nazister, vilket är att göra hönor av fjädrar. Även statsledningen i Ukraina sägs vara nazistisk.

Det är Kremls monomana upptagenhet av fiendebilder jämte kraven på ryska säkerhetszoner utanför det egna territoriet som ligger bakom det fullskaliga angreppet på Ukraina.

Sommaren 2020 offentliggjorde Vladimir Putin en artikel om upprinnelsen till andra världskriget i den amerikanska tidskriften National Interest. Där urskuldade han det rysk-tyska icke-angreppskontraktet av den 23 augusti 1939 – ”Molotov-Ribbentrop-pakten” – och intygade att det var Polen som började kriget. Polen!

I går Polen, i dag Ukraina. Låt oss göra vårt bästa för att justera Putins världsbild.

Kommentarer

0
Sven-Eric Holmström
1 year ago
Jag har läst artikeln i The National Interest och det är för mig obegripligt hur du kan påstå att Polen utpekas som varandes den som startade kriget. Det som sägs, helt korrekt, är att Polen systematiskt saboterade försöken till kollektiv säkerhet mot Tyskland.
Like Like Citera

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.