kommer att gå till historien som ett av de pinsammaste hafsverken någonsin i den svenska offentligheten. Och detta har i stort sett negligerats i mediebevakningen. Man har nöjt sig med att rapportera och återge – inte kritiskt granska detta som borde varit ett tungt, nyanserat underlag för den kanske största omorienteringen av svensk utrikes- och säkerhetspolitik någonsin.

Fredagen den 13:e maj såg vi arbetsgruppens resultat efter en tvåmånaders insats. Ett sekretariat om 7 personer, huvudsakligen från Regeringskansliet, ledde arbetet och under resans gång har man haft sex möten med de nio representanterna från de politiska partierna i riksdagen.

Två dagar senare – efter någon slags luddig intern medlemsdialog – var Socialdemokraterna redo. Hur många hade haft tid och möjlighet att läsa och fundera över den analys som skulle ligga till grund?

Sen var det klappat för beslut om JA till Nato i riksdagen. Alla utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet klappade i händerna. Och nu ligger en gemensam medlemsansökan från Sverige och Finland på Natos bord.

Analysen, som finns tillgänglig på regeringens hemsida heter ” Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge – konsekvenser för Sverige, Ds 2022:7”. Till skillnad från de många statliga offentliga utredningar (SOU) som vanligtvis brukar föregå ställningstaganden och beslut i viktiga frågor, är detta en minst sagt mager produkt. På 30-40 sidor förs resonemang som i ett slag lett fram till den kanske största principiella kursändringen i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Förutom den ringa omfattningen är innehållet onyanserat och ensidigt. En pamflett för att motivera ett Natomedlemskap som (V):s Håkan Svennerling uttryckt det.

Stora delar av de beskrivande delarna i avsnitt 1-4 är i huvudsak korrekt. Men här ryms även ett antal påståenden och rena gissningar som inte verifieras eller styrks. Här följer några exempel på detta:

Man slår (sid 11) helt sonika fast att Ryssland kommer att ledas av Putin under överskådlig tid. Och man är öppen för att utvecklingen i Ryssland kan bli än värre. Men hur kan man veta något om detta? Vi har ganska nyligen upplevt dramatiska förändringar i POSITIV riktning som ingen kunde förutse. Jag tänker på Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott. Arabiska våren (om än kort) kan också exemplifiera detta. Scenarier i liknande riktning borde ha behandlats i analysen. Man gör också ett stort nummer av Natos stadga i artikel 5. I debatten har den framställts som vida överlägsen EU:s motsvarande s k solidaritetsklausul. Men vilket värde har Artikel 5 egentligen? Å ena sidan slår man fast att den innebär att ”varje tum av Natoländernas territorier kommer att försvaras” (sid 18). Å andra sidan innebär samma artikel att alla medlemsstater utifrån sin självbestämmanderätt kan besluta om sitt eventuella stöd till allierade stater. Varför diskuteras inte denna uppenbara motsägelse öppet? Man konstaterar att Ryssland är föremål för en internationell isolering (sid 19). I en analys värd namnet borde detta faktum ha problematiserats. Fördelarna, som självklart handlar om sanktioner med anledning av Rysslands invasionskrig i Ukraina, är fullt begripliga. Men borde man inte också ha reflekterat över eventuella nackdelar och risker med detta? Många historiker menar exempelvis att segrarmakterna efter 1:a världskriget belade Tyskland med sådana sanktioner att de bäddade för nazisternas framgångar och maktövertagande. Beskrivningen av USA är genomgående positiv. Och man framhåller att vi har en ”...liknande syn på utmaningar för säkerhetssituationen i norra Europa och Östersjöområdet” (sid 25). Kanske det, men nu innebär ”liknande” inte ”samstämmig”. Av det skälet vore det på sin plats med en redogörelse för utmaningar där skiljaktigheter föreligger eller kan föreligga. Hur ser vi exempelvis på Arktis? Där bränner det till utifrån både klimat- och resursperspektiv. Där finns fisk och olja. Man anser att Sverige ska bejaka att EU framöver blir en ”…mer uttalad geopolitisk aktör” (sid 27). Men är detta entydigt positivt? Ska vi acceptera stormakters uppdelning i nya globala intressesfärer? Ska vi bejaka ”Kalla kriget 2.0” – eller skulle det vara möjligt att blåsa nytt liv i den alliansfria rörelsen (113 medlemsstater) som motvikt till stormakternas cyniska lek med oss andra? En annan reflektion: Både EU:s och Natos medlemsländer har på olika sätt enigt och beslutsamt agerat mot Rysslands aggression och till stöd för Ukraina (sid 17). Mycket bra anser jag – TROTS att Ukraina vare sig är medlem i EU eller Nato!

När jag sen läser de avslutande avsnitten möts jag av en lång rad allmänna påståenden och påstådda fördelar med Natoanslutning. Diskussionen om eventuella risker med medlemskapet förs knappast. Det hade dessutom varit på sin plats med en utförlig genomgång vilka risker och möjligheter som en fortsatt alliansfri position skulle innebära.

Med denna ”analys” i ryggen kliver vi nu rakt in i Nato. Och f-n vet hur det blir med kärnvapen i Sverige och andra länder som nu säger nej till sådana på sin mark. Är sossar och de blåbruna beredda att framöver stå emot om krav ställs från våra nya allierade i USA, Storbritannien och Frankrike? Och vad blir utfallet av de diplomatiska samtalen mellan Magdalena och en av vår tids största politiska skurkar – Turkiets Erdoğan? Kurderna som bondeoffer på Natos altare månne?

Jag hade önskat en bättre utredning och analys. Jag hade önskat att jag och resten av svenska folket fått tid att begrunda detta i lugn och ro. Och en folkomröstning i likhet med dem om kärnkraft 1980, och om EU-medlemskap och Eurofrågan på 1990-talet.

Men så vare sig blev, eller blir det.

-------

Agne Sandberg är vänsterpartist från Karlstad

Kommentarer

0
Arne Nilsson
1 year ago
Artikel 5 i Nato-fördraget reglerar hur de ingående staterna skall agera om en eller flera stater blir anfalla. Det är den enskilda medlemsstaten i NATO som bestämmer om vilka: "åtgärder som de anser nödvändiga, inklusive användning av vapenmakt". Paragraf 5 i Nato-fördraget lyder:
"Parterna är överens om att en väpnad attack mot en eller flera av dem i Europa eller i Nordamerika ska betraktas som en attack mot dem alla och följaktligen är de överens om att, om en sådan väpnad attack inträffar kommer, var och en av dem i utövande av individuell eller kollektivt rätt till självförsvar som erkänns av artikel 51 i Förenta Nationernas stadga, att hjälpa den eller de attackerade parterna genom att omedelbart, individuellt och i samförstånd med de andra parterna, vidta sådana åtgärder som de anser nödvändiga, inklusive användning av vapenmakt, för att återställa och upprätthålla säkerheten i det nordatlantiska området.

Varje sådan väpnad attack och alla åtgärder som vidtas till följd därav ska omedelbart rapporteras till säkerhetsrådet. Sådana åtgärder ska upphöra när säkerhetsrådet har vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att återställa och upprätthålla internationell fred och säkerhet."

Artikel 5 i NATO-fördraget är således en gummiparagraf som lämnar utrymme för de enskilda medlemsstaterna att besluta om allt från ljumma uttalanden till fullskalig väpnade intervention. Med andra ord ingen verklig garanti för ett effektiv stöd i en nödsituation. Till detta kan läggas att stormakter gärna bryter mot avtal då det ligger i deras intresse. Exempelvis bombade USA Belgrad under 79 dagar 1999 utan godkännande av FN:s säkerhetsråd. Även USA invasion av Irak 2003 stred mot folkrätten. När USA intervenerar militärt lämnar man död och förintelse efter sig. Förutom Belgrad och Irak kan nämnas Afghanistan och Libyen. Inte heller bryr sig USA om sina allierad. Uttåget ur Afghanistan 2021och 2022 uteblivet militärt ingripande till stöd till Ukraina vid det ryska angreppet vittnar om detta. Sammanfattningsvis är USA/NATO inget att hålla i hand då åskan går.
Like Like like 1 Citera

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.