I debatten om Ukrainakriget har vänsterkritik från Östeuropa mot vänstern i väst fått stor spridning. I ETC har Bohdan Kukharsky, Anastassia Fedyk, Yuriy Gorodnichenko och Ilona Sologoub fått sitt angrepp på Noam Chomsky och likasinnade publicerat 4 juni. De menade att Chomskys åsikter legitimerade den ryska krigsmaskinen och i stor utsträckning liknade den ryska propagandan. De sade sig också var öppna för diskussion. Det blev som ofta i svenska offentligheten en monolog. Chomsky har svarat på kritiken men den tycks inte ETC vara intresserade av. I slutet av juni återkom ETC med en artikel denna gång av slovenen Slavoj Žižek som också kritiserade Chomsky. Den ska bilda utgångspunkt för en artikelserie där 10 vänsterröster svarar på den. På framsidan slås upp att pacifismen inte har någon plats i diskussionen om Ukrainakriget. Det som oroar Žižek särskilt är att väljare i EU och USA ska tröttna när sanktionerna mot Ryssland leder till skyhöga elpriser och ökad inflation. Då uppnår Ryssland vad de vill med kriget, att rasera den europeiska enigheten.

För Žižek är inte bara de som stödjer Ryssland fiender, ”även att komma med ett mer 'blygsamt' neutralt påstående att vänstern är uppdelad mellan pacifister och de som stödjer Ukraina, och att man borde hantera denna uppdelning som ett obetydligt faktum som inte borde påverka vänsterns globala kamp mot global kapitalism.” är enligt honom oacceptabelt för en ”sann” vänsteranhängare. Botemedlet är ett starkare Nato – som dock ska styras av Europa och inte USA. Neutralitet och pacifism är vägar till undergång. Likartade tankegångar för Anders Svensson fram på sin blogg Svenssons nyheter. Den berättigade kritiken mot ryssvänliga antiimperialister paras också här av avståndstagande från alla som inte vill sända vapen till Ukraina. En linje som också Jan Czajkowski för på samma blogg. De som tar ställning mot Rysslands angreppskrig utan att entydigt stödja Ukraina och samtidigt pekar ut Nato som medansvarigt måste sättas på samma sida i den vattendelare som nu uppstår inom främst europeiska vänstern. Han menar att ”Ett framtida fredsavtal mellan Ukraina och Ryssland kan givetvis komma att innebära ukrainska eftergifter, men det kan aldrig vara socialisters uppgift att kräva detta. Vi måste vara ensidiga – Ryssland har inga rättigheter annat än att upphöra med alla krigshandlingar och dra tillbaka sina trupper från allt ukrainskt territorium.” Att det just är den europeiska identiteten som står i centrum för många framgick redan av den beskrivning av säkerhetssituationen som samtliga riksdagspartier skrev under. En världsfrånvänd analys som sedan låg som underlag för ansökan om Natomedlemskap. Europa är alltings centrum där de avgörande händelserna sker.

En rörelse ombildad till parti där motsättningarna blivit tydliga är DiEM25, Democracy in Europe Movement grundat av Yannis Varoufakis där polska vänsterpartiet Razem varit medlem. DiEM har blivit en motor också för den aktiva alliansen mellan politiker och rörelser i Progressive International (PI) som engagerar sig i allt från lagerarbetarnas strejk i företaget Amazon till klimatpoltik och vänstern framgångar i Colombia. De har också engagerat sig för fred i Ukraina och pekat ut Natos utvidgning som en av orsakerna till kriget. Det har gjort att polska vänsterpartiet Razem tagit skarpt avstånd från både DiEM och PI.

Razem har också bildat en allians med flera Central- och Östeuropeiska vänsterpartier som också danska Enhedslisten och finska Vänsterförbundet anslutit sig till. Den fördömer den ryska aggressionen och försvarar ukrainska folkets rätt att fritt välja landets framtida politik, stöd till att sända vapen och humanitärt insatser, att Europeiska centralbanken tar över landets betalningar för sin utlandsskuld, att alla flyktingar från Ukraina får samma rättigheter som medborgare i de land de flyr till, att rika ryska medborgares tillgångar i EU konfiskeras för att överföras till ukrainska staten, samtliga ryska banker avstängs från SWIFT systemet för att göra handel svårt eller omöjligt med Ryssland och omedelbart stopp för all import av fossilt bränsle från Ryssland.

Uppror hos vänstern i Central- och Östeuropa mot vad de ser som en paternalistisk nedlåtande attityd från vänstern i Väst finns på många håll. Den fick tydliga uttryck i Europan Social Forumrörelsen. Fenomenet har fått ett eget begrepp, Westsplaining. Det som kritiseras är när röster från väst lägger fram analyser och handlingsprogram för Östeuropa som om östeuropéer är mindre vetande och saknar egen handlingsförmåga. Särskilt kritiseras påståendet att Natos utvidgning orsakat Ukrainakriget. ”Även om USA:s militarism och imperialism bör kritiseras måste man erkänna att det i Östeuropa inte är USA eller Nato som har utgjort ett existentiellt hot. Under 1900-talet har länderna i regionen fått sin präglande erfarenhet av direkt och indirekt sovjetisk kontroll."

Uppgörelsen med västeuropeisk dominans på kontinenten är berättigad. Det finns dock andra röster i Öst än de som lyfts fram i Väst. Feminister från Ukraina och Vitryssland tar upp kriget, solidaritet och militariseringen av ekonomin på ett sätt som går bortom Öst-Väst motsättningen. Tre exempel kan ges från artiklar publicerade i nättidskriften Lefteast under april och maj i år.

Olena Lyubchenko med rötter i Mariupol tar i artikeln ”On the frontier of whiteness?” upp kriget i Ukraina i ett bredare politiskt ekonomiskt sammanhang med särskilt fokus på dess rasifierade och könsrelaterade dynamik. Utgångspunkten är klar. ”Det som för ukrainare i arbetarklassen har varit tre långsamma och deprimerande decennier av klassnedbrytning, utarmning och avfolkning har under de senaste två månaderna accelererat till massakrer, förstörelse och tvångsförflyttning.” Lyubchenko deltar aktivt i hjälp till de som flyr Ukraina och organisera solidaritetsfonder för ukrainska motståndet och organisering av ömsesidig hjälp. Hon kritiserar samtidigt bilden av att Ukraina för ett europeiskt krig. Den bilden sammanförs med begrepp som ras, klass, kön och sexualitet. ”Ukrainas suveränitet och självbestämmande uppfattas alltmer av lokala eliter som något som är kopplat till införlivandet i "fästningen Europa" och skapandet av den "ukrainska nationen" som "vit" och "europeisk". Begreppet "självbestämmande", som bärs upp av den internationalistiska, antikoloniala och antiimperiala revolutionära vänstern, instrumentaliseras i dag. Med hjälp av västerländska och ukrainska eliter separeras den lokala internationalismens, kommunismens och antifascismens historia från "självbestämmandet" genom eurocentriska manövrer.” Ironiskt nog gör Putin samma sak i sin attack på Ukrainas självbestämmande menar Lyubchenko.

Det rasistiska våldet vid Ukrainas gränser i väst mot flyktingar från Afrika, Sydasien och Mellersta östern likväl som ukrainska medborgare som var romer och internationella studenter lyfter hon upp som del av en alltmer våldsam politik mot flyktingar uppdelade i goda och onda. Det militariserade svaret på flyktingar som sökte ta sig till Polen förra året från Belarus och upprustning av Frontex ges som exempel på samma politik. ”Om det inte finns bröd, låt dom äta vapen” sammanfattar artikeln den politik som inte bara riktar sig mot flyktingar från icke-vita länder utan också den åtstramningspolitik som riktats mot arbetarklassen i Ukraina, en politik som särskilt drabbat kvinnor. Situationen har sedan länge också framtvingat utvandring där ukrainska kvinnor får sköta sociala reproduktionen i osäkra anställningar i omsorgssektorn i EU.

Lyubchenko avslutar med frågan: ”Kommer motståndet mot den ryska imperialismen - med sina rötter i det ryska tsarriket och den motsägelsefulla sovjetiska nationalistiska politiken och förtrycket av bönderna - att leda till att man bygger upp solidaritet med antiimperialistiska och antikapitalistiska kamper och rörelser i det globala syd?  Detta skulle kräva att Ukraina omprövas som ett antirasistiskt, pluralistiskt, socialistiskt politiskt projekt underifrån, och, vilket är avgörande, en kritik av eurocentrismen.”

Queerfeministen Tatsiana Shchurko från Belarus tar också upp hur solidariteten med Ukraina motiveras utifrån dess närhet till det civiliserade Europa. Detta synsätt uppstår menar hon i avsaknad av ett kritiskt ifrågasättande av hur flera former för imperialism och rasistiska maktordningar verkar i Östeuropa och Eurasien där västvärlden ser den forna andra världen som en homogen mellannivå som desperat försöker ansluta sig till den första världen.

Shchurko tar avstamp i erfarenheter från förhållanden med mångsidiga kriser i de forna sovjetiska områdena. Här bidrog kvinnors och queerpersoners långvariga organisering på gräsrotsnivå och ömsesidig hjälp till skapandet av infrastrukturer och transnationella nätverk för interpersonellt stöd. De mobiliseras nu för att kämpa mot den imperialistiska krigföringen men också för att lindra konsekvenserna av den kapitalistiska regleringen som manifesteras i grym migrationspolitik och begränsat stöd för överlevnad. Alternativa antikapitalistiska och antiimperialistiska solidariteter behövs enligt detta feministiska synsätt som sträcker sig bortom statliga regleringar och makropolitik och som framhäver dekoloniala perspektiv, vilket är nödvändigt för att ta itu med multipla imperialismer.

Svarta kvinnor i USA som tidigt drev en mångsidig kamp lyfts fram som ett internationalistiskt föredöme. De bröt med eurocentrismen och underlättade förbindelserna mellan olika folk i Sovjetunionen och det globala syd i en gemensam kamp mot imperialismens och raskapitalismens sammanflätade verksamhet. De former av solidaritet de bedrev förhöll sig dessutom till mellanmänskliga relationer och mikrorelationer som prioriterar marginaliserade perspektiv. En beskrivning av antikapitalistisk internationalism som begränsar sig till makropolitik och narrativ om stormakter och politiska institutioner leder ofta till värdesättande av maskulin dominans och militära lösningar.   

Den rumänska bostadsaktivisten Enikő Vincze tar i artikeln ”Against the War That Keeps Capitalism Alive” åter upp sin kritik från 2020 av hur militarisering och kapprustning görs till ett sätt att ”rädda” ekonomin. Hon såg det som att den rådande kapitalistiska krisen höll på att även leda till rasistiskt hat och en polisstat. Kapitalet behöver krigsindustrin för att rädda sig själv medan andra industribranscher kämpade för att överleva under pandemin. Presidenten pekade på möjligheten att få arbete när rumänska försvarsmakten kunde skickas ut på uppdrag utomlands och militärindustriellt samarbete med andra Natoländer pekades ut som framtidsmöjligheter. Nu är hennes bild dyster. Konfrontationen mellan två former av kapitalism kommer leda till djupare och mer långvariga ekonomiska kriser runtom i världen och förutsättningarna för generalisering av väpnat våld. Kapitalismen kommer ideologiskt stärkas genom att ”den perfekta kapitalismen” i väst kommer totalt degradera den i Öst som ses som fiende. Överlevare som lider mest av dessa krig kommer eventuellt göra uppror mot den kapitalistiska regimen. Men den rådande supermilitariseringen är också skapad för att avskräcka från sådana uppror. De utopier som uppstod i början av pandemin om att den rådande regimen kunde sättas ifråga rensas bort med olika medel i den framvällande eskaleringen av krig och ideologiska strider som hetsar på för upprustning. Utsugningen, ojämlikhet och underordningen av natur och mänskligt liv för profitens skull kommer bli tabuämnen. Först efter fem eller tio år av militarisering kommer kanske kapitalet vara tillfredsställt och öppna för en tämjning av kapitalismen med löften om fred, välstånd och grön omställning.

Nu har det uppstått ideologiska krig där människor drivs mot konfronterande ytterligheter. ”I dag talar alla om för alla andra hur de ska tänka, vad de ska säga, vad de ska göra NU och vad de ska göra i morgon, i övermorgon och så vidare.” säger Vincze. Hon vänder sig mot att en del vänsterintellektuella börjar definiera "östvänstern" mot "västvänstern", och inte mot kapitalismen. Kapitalismens systemiska våld har nu fört oss till en situation menar hon ”där även inom läger som vi för några månader sedan ville betrakta som enade mot den gemensamma fienden” tenderar att bryta samman. Lyubchenko, Shchurko och Vinczes synsätt är format av vardagliga kamper för kvinnors och andras sociala rättigheter. Deras synsätt skiljer sig från det som vänsterpartierna från inte bara Polen utan också Rumänien och välmående nordiska stater ger uttryck för tillsammans med likasinnade intellektuella. Sociala strider och mellanmänsklig solidaritet ses som viktiga och får inte underordnas makropolitiken. Särskilt kritiserar de eurocentrismen.

Men deras synsätt skiljer också från deras motsvarigheter i väst. De sociala striderna separeras inte från varandra i olika silos där välorganiserade NGOs tillhandahåller en uppsjö av kampanjer kring frågor som för stunden anses aktuella. Även när försök görs att föra fram mer systemkritiska förhållanden blir det ofta begränsat. En feministisk kritik av krig begränsar sig till frågan om våld och mänskliga rättigheter men tar sällan upp politisk ekonomi och rasistisk eurocentrism. Klimatrörelsen har sällan tagit upp frågan om militarism och krig förrän plötsligt nu och då yrvaket utan blick för de multipla imperialismer som de östeuropeiska feministerna betonar.

Min erfarenhet av kontinuerligt samarbete med central- och östeuropeiska rörelser sedan European Social Forum 2008 är att de förmår att samtidigt se till sociala rättigheter och flyktingfrågor, den ekologiska kampen och sträva efter dialog över de klyftor som olika former för imperialism skapar. Deras resurser är extremt mycket mindre än för rörelser i väst och de möts ofta av likgiltighet eller förtryck. Men de förmår ändå knyta samman frågor på ett mer bestående sätt än i väst med en solidaritet som ibland är betydligt mer imponerande och framåtblickande än den i väst.  

Det finns anledning att följa den central- och östeuropeiska diskussionen mer. I takt med att krisen ökar på många plan kan de erfarenheter av sammanhållning i ett hårdare klimat och blick för hur solidariteter kan byggas som finns i Central- och Östeuropas rörelser vara viktiga i framtiden i vårt eget land. För Europa och världen är de av avgörande vikt. Tord Björk Länkar:

Öppet brev till Noam Chomsky (och likasinnade) om kriget i Ukraina, ETC, 4 juni 2022, Bohdan Kukharsky, Anastassia Fedyk, Yuriy Gorodnichenko och Ilona Sologoub https://etc.e-pages.pub/titles/dagensetc/10444/publications/1202/articles/1599631/12/1

Pacifism är fel svar på kriget i Ukraina, ETC, 2 juli 202, Slavoj Žižek https://etc.e-pages.pub/titles/dagensetc/10444/publications/1228/articles/1615874/12/1

Ukraina – pacifism innebär nederlag. Svenssons nyheter, 5 juli 2022, Anders Svensson

https://blog.zaramis.se/2022/07/05/ukraina-pacifism-innebar-nederlag Om vänsterns inställning till Ukrainakriget, Svenssons nyheter, 14 april 202, Anders Svensson https://blog.zaramis.se/2022/04/14/om-vansterns-installning-till-ukrainakriget

Om Socialistisk Politiks westplaining, Svenssons nyheter, 23 april 2022, Jan Czajkowski

https://blog.zaramis.se/2022/04/23/om-socialistisk-politiks-westplaining Europe Must Stand with Ukraine, Condemn Putin & Roll Back NATO to Restore Peace, Democracy Now, 24 February 2022, Amy Goodman interview with Yannis Varoufakis https://www.democracynow.org/2022/2/24/russia_invasion_ukraine_yanis_varoufakis

European left solidarity with Ukraine, Razem, 8 mars 2022

https://partiarazem.pl/stanowiska/2022/03/08/left-solidarity-with-ukraine

De amerikanske eksperter, der ikke kan lade være med at “Westsplaine” Ukraine, Jan Smoleński och Jan Dutkiewicz, Solidaritet, 15 juni 2022, ursprungligen publicerad på engelska 4 mars 2022

https://solidaritet.dk/de-amerikanske-eksperter-der-ikke-kan-lade-vaere-med-at-westsplaine-ukraine On the frontier of whiteness? Expropriation, war, and social reproduction in Ukraine. Lefteast, 30 april 2022,  Olena Lyubchenko

https://lefteast.org/frontiers-of-whiteness-expropriation-war-social-reproduction-in-ukraine “More and More of Us Need to Become Internationalist”: The War in Ukraine, Entangled Imperialisms, and Transnational Feminist Solidarity, Lefteast 2 maj 2022, Tatsiana Shchurko

https://lefteast.org/internationalism-war-ukraine

Against the War That Keeps Capitalism Alive, Lefteast 6 april 2022, Enikő Vincze

https://lefteast.org/against-the-war-that-keeps-capitalism-alive

    

Kommentarer

0
Tord Björk
1 year ago
Jag har fått fråga om var Chomskys svar finns. Det kan läsas här: https://www.counterpunch.org/2022/06/03/the-ukraine-war-chomsky-responds

Jonathan Feldmann har också svarat på kritiken här: https://www.counterpunch.org/2022/06/03/a-response-to-yuriy-gorodnichenko-bohdan-kukharskyy-anastassia-fedyk-and-ilona-sologoub-regarding-their-critique-of-noam-chomsky-on-the-russia-ukraine-war/
Like Like Citera

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.