Om man frågar ett representativt urval av vårt lands befolkning vilka idéer som detta urval anser vara de mest karakteristiska för nationalsocialismen – dvs för nazismen – så förmodar jag att svaren skulle bli mångfasetterade och variera en hel del.

Det starka judehatet skulle givetvis nämnas. Likaså förintelsen med dess ca sex miljoner judiska offer. Strävan efter expansion österut på de slaviska folkens bekostnad. Vidare föraktet för parlamentarism och demokrati. Ambitionen att behärska världen genom anfallskrig. Synen på arierna som det utvalda herrefolket. Anti-intellektualism, oförnuft, sentimentalitet, vetenskapsskepsis. Kvinnan som hemhjälp och barnaföderska men därutöver platt intet. Vitglödgat hat mot ”jude-bolsjevismen”. Blod och jord.

Frågar man i stället samma representativa urval, om Sverigedemokraterna (SD) ska brännmärkas som ett nazistiskt parti, så är jag övertygad om att majoriteten skulle frikänna Åkesson och hans inre krets från sådana beskyllningar. ”SD har visserligen nazistiska rötter och är uttalat främlingsfientligt”, skulle det heta, ”men i dag verkar man inom demokratins ramar och har tagit avstånd från alla excesser och överdrifter från pionjärtiden. Diktaturfasoner, krig och massutrotning är lika otänkbart för SD som för alla andra.”

Jag är inte så säker. Vi bör fundera över vad som är nazismens egentliga kärna, ja dess innersta väsen, och vad som blott är konsekvenser av ett ”nazistiskt förhållningssätt”, om nu det uttrycket tillåts mig.

Det parti som Adolf Hitler ledde, Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet, NSDAP, fick sitt namn den 24 februari 1920 efter att tidigare ha kallat sig enbart DAP. Partiets ideologiska mantra var enahanda, stereotypa och sällsynt torftiga. Vi kan sammanfatta dem i slagorden ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer” – ett folk, ett rike, en ledare – vartill kom en oresonlig och närmast kompromisslös strävan efter makt och inflytande. Det tyska folket sågs som upphöjt och utvalt med en ärofull historia, ett slags svunnen guldålder, men all förgudning och glorifiering av Tyskland byggde på distansering till och avgränsning mot det främmande och icke-tyska. Den rollen kom som vi vet att spelas av judar. Småningom tillkom också en rad andra minoritetsgrupper. En uppdelning i önskvärda och icke-önskvärda människor blev den logiska följden. Ett ”vi” ställdes på så vis mot ett ”dom”.

I utgångsläget saknade Hitler och hans sammansvurna nästan allt vad politiska idéer heter och gjorde som Kajsa Varg: tog vad som fanns i kyl och i skafferi. Det som till varje pris åstundades var Makten.

Man brukar skilja mellan nynazism och klassisk nazism. Nynazisterna, som i Sverige representeras av i första hand Nordiska Motståndsrörelsen (NMR), har löpt linan ut och lagt beslag på hela paketet med antisemitism, demokratiförakt, kvinnohat, ockultism, våldsförhärligande o s v – vilket allt i tilltagande utsträckning kännetecknade NSDAP åren 1933–45 EFTER själva maktövertagandet. Med den klassiska nazismen, som kan hänföras till förberedelsetiden 1920–33, har Sverigedemokraterna ganska mycket gemensamt. Medlemmarna är självutnämnda Sverigevänner, vill i praktiken ”bevara Sverige svenskt” och drömmer om ett nyrestaurerat folkhem, låt vara med annan utstyrsel och med andra stigfinnare än i Per Albins folkhem. ”Ett folk och ett rike” är principer som SD-anhängarna reservationslöst sluter upp bakom.

Beträffande Führer-principen är läget ganska komplext och mer diffust. Under flera år styrdes SD mer eller mindre kollektivt av Fantastiska Fyran, men numera befinner sig varken chefsideologen Karlsson eller obeständige sekreteraren Jomshof på Åkessons nivå, och Björn Söder gör definitivt inte så. Med hela 17 år som partiordförande och 28 som medlem i SDU/SD bland sina meriter är rorsman Jimmie i dag lika obestridd som ohotad i sin ledartröja. Jag tror att SD tämligen omgående skulle falla samman eller i varje fall splittras, om han plötsligt avgick eller mot förmodan detroniserades.

Det finns klara belägg för att Jimmie Åkesson blev medlem i Sverigedemokratisk Ungdom omedelbart efter valet i september 1994. Vid den tidpunkten hade SD både SS-veteraner, förintelseförnekare och många nazister av den gamla stammen i sina led samt bokbål på förgriplig litteratur i repertoaren. Då var den nytillkomne inte äldre än 15 och har, eventuellt, mognat sedan dess – eller också inte. Partier av SD:s typ har alltid en dold agenda.

I ensamt majestät saknade Hitler och NSDAP alla möjligheter att tillvälla sig makten. Man uppvaktade först Tysknationella Folkpartiet utan större framgång men vände sig i nästa rond till Franz von Papens konservativa centrumparti – och fick napp efter vederbörligt kompromissande. Hitler utsågs sedan till rikets kansler i januari 1933. I vårt eget land har Åkesson på sistone lyckats baxa upp såväl moderater som kristdemokrater på triumfvagnen och övergett sin tidigare aversion mot EU, Nato och vinsterna i välfärden.

Faktum är att olikheterna mellan NSDAP av årgång 1932 och samma parti 1942 måste betecknas som himmelsvida. Skillnaderna mellan 1932 års NSDAP och 2022 års SD är i själva verket betydligt mindre. Det rör sig här om partier med avancerat släkttycke.

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.