Demonstration mot rasism i Kärrtorp 2013. Foto (c) Malgomaj via Wikimedia Commons
Demonstration mot rasism i Kärrtorp 2013. Foto (c) Malgomaj via Wikimedia Commons

Det finns många orsaker till Sverigedemokraternas framgångar. Partiet har kommit in i värmen. Det är inte bara näringslivet och Timbro som öppnat sina armar. Ganska snart efter förra valet visade Moderaterna och Kristdemokraterna att deras strategi var att normalisera SD och samarbeta med dem inför en kommande regeringsbildning. Även massmedia har bidragit till att normaliseringen. Under valrörelsen fanns det tre möjligheter för media att fördjupa analysen av partiet; efter publiceringen av partiets vitbok, efter avslöjandet av mordplanering på Annie Lööf och efter ETC artikel om Åkessons hemliga trollarmé. Ingen av dessa möjligheter utnyttjades.

Sverigedemokraterna har gynnats av nyliberalismens starka ställning i Sverige. De nyliberala lösningarna på samhällsproblemen tenderar att urholka demokratin. Det är ingen hemlighet att nyliberalismens andliga fäder förespråkade marknadslösningar på bekostnad av lösningar genom den offentliga sektorn. Ju fler privatiseringar som drivs igenom och ju fler avregleringar som görs, ju mindre blir de demokratiska organens möjligheter att påverka samhällets utveckling. Bara privatiseringen av skolan har skapat ett kaos som kommunerna har svårt att hantera. Människor tappar tron på kommunfullmäktige, regionfullmäktige och riksdag. Det gynnar ett till synes starkt oppositionsparti som SD.

Samhällskriser och statens försvagning gynnar också Sverigedemokraterna. Det kan låta paradoxalt att påstå att staten försvagats när dess våldsapparat nu stärks och dess ekonomi är robust. Men försvagningen ligger i att staten inte kan hantera de krishärdar som blir allt allvarligare. Staten har inga lösningar skolkrisen, sjukvårdskaoset och gängkriminaliteten. Nyliberalerna hävdar att lösningarna på kriserna är ännu mer nyliberalism. Och det är också vad som kommer att praktiseras under den kommande högerregeringen. Det märkliga är alltså att människor röstar på Sverigedemokraterna därför att de tror att partiet kan lösa samhällets kriser, samtidigt som SDs politik leder till krisernas förvärrande. Men det är den gryende fascismens paradox.

Det förtjänar också att påpekas att Sverigedemokraternas kärnväljare med största sannolikhet inte är arbetare utan medelklass. De borgerliga partierna och SD bärs upp av en nyliberal medelklassen som sannerligen inte tenderar till att gå åt vänster. Just i detta val kan plånboksfrågorna haft en ovanligt stor betydelse för medelklassens röstande. Medelklassen bör vara ganska bekymrad. En majoritet av Sveriges befolkning bor i villor eller bostadsrätter. Inom denna majoritet kan man anta att större delen av medelklassen befinner sig. Fram till för några år sedan var bostaden ett säkert investeringsobjekt. Idag är det annorlunda. 50 procent av Sveriges hushåll har en bolåneskuld. Dessa har stor anledning att oroa sig för höjda räntor, ökad inflation och skenande elpriser. Boendedrömmen kan bli en mardröm. En röst på SD, M eller KD ser medelklassen i detta läge som en bättre investering än en röst på Socialdemokraterna.   

Det som förvånar är att Socialdemokraterna ändå fick så pass höga väljarsiffror. För, som Anna Quarnström framhöll i en artikel i Dagens Arena, stora befolkningsgrupper som redan hade det tufft har fått det ännu sämre efter åtta år med Socialdemokraterna. S har som nämnts inte gjort några framsteg när det gäller att komma till rätta med problemen inom skolan och vården. Inte heller har kampen mot gängkriminaliteten varit framgångsrik. Men kanske var det Socialdemokraternas regeringsunderlag Vänsterpartiet och Centerpartiet som fick ta smällarna för detta. De senare partierna gick kraftigt bakåt.  

Återigen handlar eftervalsdebatten om varför vänster inte har kunnat stoppa Sverigedemokraternas framgångar. Det är egentligen märkligt eftersom vänstern varken ställt detta som sin uppgift eller gjort särskilt mycket åt det. Jo, visst har det skrivits en hel del om Sverigedemokraternas rasism och fascism i vänsterns tidningar. Men det har, som en skribent på Aftonbladet Kultur påpekade, uppenbarligen ingen större effekt på väljarna. Och det har vi vetat länge. Sverigedemokraternas framgångar har inte så mycket att göra med vad vänstern skriver i sina tidningar eller i sina valplattformar eller säger under valrörelsen. I Danmark har Dansk Folkeparti gått från nederlag till nederlag och är idag bara ett småparti. En starkt bidragande orsak till detta tror jag är att den danska arbetarklassen är mycket mer militant och kampinriktad än den svenska. Danmark har den näst högsta strejkfrekvensen i Europa. En arbetarklass som kämpar för sina intressen är mindre benägen att lockas av högerpopulister och fascister. Danmark har över huvud taget en mycket mer utomparlamentariskt aktiv och mobiliserande vänster än Sverige. Vi ligger alltså en bra bit efter Danmark på detta område. Den svenska upprorsrörelsen (se artikel i Aftonbladet Kultur) ska inte underskattas. Den har varit rätt passiv under valrörelsen, men får kanske nytt liv nu.

Med den nya högerregeringens tillträde (med eller utan SD-ministrar) har Sverige och vänstern hamnat i ett nytt läge. Det kräver nya politiska tag. Jag tror på mer samarbete över parti- och organisationsgränserna. Fler aktioner som ger människor möjlighet att aktivt ta ställning; kampanjer, möten, demonstrationer, namninsamlingar. Fler aktiviteter utanför Stockholm (en mötesturné om fascismens historia?). Här på Mittuniversitet ges en kurs om rasismens historia varje sommar som får massor av anmälningar, kanske något för andra universitet? Det vore också värdefullt med mer debatt inom vänstern. Öppna partitidningar för utomstående! Initiera diskussioner! Fler enhetsorganisationer, vi partilösa behöver också organiseras.  

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.