Den 30 september i år avsattes överstelöjtnant och kuppmakaren Paul-Henri Sandaogo Damiba i ännu en kupp utförd av andra, yngre delar av samma organisation, MPSR (Le mouvement patriotique pour la sauvegarde et la restauration). Denna kupp leddes av en kapten vid namn Ibrahim Traoré. Damibas självpåtagna uppgift hade varit att komma till rätta med det islamistiska våld som tagit nära halva landet i anspråk och som den tidigare regeringen under Marc Christian Kaboré enligt honom hade misslyckats med. I stället ökade våldet med 23% under Damibas korta tid vid makten och en koalition av fackföreningar kallad L’Unité d’Action Syndicale (UAS) varnar samtidigt för en allmän ideologisk degenerering inom militären, som visar sig i de höga löner som kuppledarna drar in.
Dessa kuppledare, som visade sig vara fallet med Damiba, är ofta tränade av USA:s Afrikakommando (AFRICOM), som i sin tur är en produkt av NATO (vilket du kan läsa om i senaste numret av tidskriften, i en artikel av Djibo Sobukwe). Just NATO:s inblandning genom bombningarna av Libyen och så vidare har varit en drivande faktor i den radikalisering av jihadisterna som ansatt och fortsätter ansätta Sahelregionen och norra delarna av Afrika. Likaså Frankrikes försök att ingripa i Mali med upprättandet av nya militärbaser och operationer. Jihadisterna har kunnat växa och befästa sina positioner genom att utnyttja sociala motsättningar mellan grupper som går långt tillbaka historiskt, och värvar specifika grupper ur ursprungsbefolkningen som soldater.
Burkina Faso är en av kontinentens främsta guldproducenter, men 40% av landets befolkning befinner sig under fattigdomsgränsen och svälten är utbredd inte bara i landet utan i stora delar av hela Sahelregionen. Men huvuddelen av intäkterna kommer inte Burkina Fasos folk till del, utan går till de kanadensiska, australienska och europeiska gruvföretag som lägger beslag på merparten av de 2 miljarder i guldförsäljning som minimum produceras årligen. Denna nykoloniala kontroll över råvarorna, marknaden och själva penningpolitiken genom den franska Riksbankens CFA-valuta (Communauté Financière Africaine), utgör de materiella villkor där misären göder hopplöshet och i frånvaron av annat ger jihadister möjlighet att mobilisera för sina ändamål.
De kupper som utförs ska ses som svar på denna situation. Men så länge interventioner av detta slag inte tar avstamp i den materiella och sociala verklighet som de nykoloniala och imperialistiska villkoren skapar så är och förblir de dömda att fastna i en eskalering som i slutändan bara det imperialistiska militära industrikomplexet tjänar på, och den klass av militärer som tränas av densamma.
Den 15 oktober är det 35 år sedan Thomas Sankara mördades på uppdrag av US-amerikanska och franska imperialistiska krafter. Hans före detta kamrat och nära vän Blaise Compaoré, som hade utvecklat nära band till det fransktrogna Elfenbenskusten, bedrog honom och satte sedan sig själv vid makten, där han stannade i 27 år. Compaoré-regeringen har gjort sitt allra bästa för att med mer eller mindre fula medel dölja förhållandena bakom Sankaras död, som påstods ha skett “av naturliga orsaker”. Compaorés nykoloniala regering misslyckades med att förbättra villkoren för Burkina Fasos befolkning, och även att svara på det missnöje som växte. När Compaoré inför presidentvalet 2015 försökte sig på ändringar i lagen om rotationsprincipen så fick folket nog. Uppror bröt ut och efter hårda strider med militären så fick man Compaoré att avgå. Han tog sin tillflykt till Elfenbenskusten, delvis också för att undvika upprättelse för mordet på Sankara. Rörelsen som var drivande i upproret höll Sankaras namn högt, och såg in politiska seger som direkt kopplad till Sankaras arv och gärning. Outtröttliga krafter har fortsatt verka för upprättelse kring mordet på Sankara, och har till stora delar lyckats, genom breda politiska kampanjer och juridiska processer tillsammans med Mariam Sankara, Thomas fru, och hennes barn. Compaoré är nu tillsammans med andra i sin frånvaro dömd till fängelse. Men den rörelse - Balai Citoyen (Medborgarnas kvast) - som skulle “sopa Compaoré från hans maktställning” har aktivt slagits ned och motarbetats av ledarskap som fortsätter styras av nykoloniala ledare. Bara genom att grunda sig i en sådan rörelse mot den ekonomiska och politiska makt som imperialismen fortsätter att utöva i Burkina Faso och resten av de berörda länderna, kan eskaleringens rävsax mellan imperialismen och fundamentalismen krossas. Att hålla Thomas Sankaras minne vid liv mot de nykoloniala regeringarnas dunkel är samtidigt att hålla hoppet vid liv om en socialistisk och panafrikansk väg ut ur låsningen.
Artikeln bygger till stora delar på en artikel av Vijay Prashad på Tricontinental: https://thetricontinental.org/newsletterissue/burkina-faso-coup/
Länk till min förra post om den föregående kuppen: https://clarte.se/bloggen/118832-militaerkuppen-i-burkina-faso-ett-uttryck-foer-neokolonialism
