I Tidöavtalet framträder de borgerliga partiernas nya inställning till staten. Reinfeldt-regeringen betraktade staten närmast som ett problem. Den hade blivit för stor, för stark och för byråkratisk. Den skulle tuktas, effektiviseras och skäras ner. Statlig verksamhet skulle privatiseras och marknadsanpassas.

I Tidöavtalet är inställningen en helt annan. Inom tunga områden som brottsbekämpning, sjukvård, skola och migration ska staten stärkas. Staten ska få ökade juridiska och administrativa resurser. Det är nästan uteslutande frågan om auktoritära resurser. Hårdare straff, större kontroll, satsning på maktens utövare. Inom till exempel sjukvården ska IVO och Myndigheten för vård- och omsorgsanalys få nya gransknings- och kontrolluppgifter. Granskningen av skolan ska stärkas. Den borgerliga regeringen vill också öka kontrollen över Vattenfall och Svenska kraftnät. Varför litar man inte längre på marknadskrafterna? Förklaringen är att de borgerliga partierna nu, liksom Socialdemokraterna, också börjat tro på den ”starka staten”.

Sverigedemokraterna är sedan länge anhängare av den ”starka staten”, under förutsättningen, naturligtvis, att de själva har makten i den. Annie Lööf sade att Sverigedemokraterna hade fått nycklar till Regeringskansliet. Men de har fått mycket mer än så. Enigt Tidöavtalet deltar de i regeringsarbetet på samma villkor som de tre regeringspartierna. De har visserligen inga ministerposter, men det gör varken till eller från så som upplägget ser ut. SD är med från diskussion, förslag, utredning och fram till beslut och verkställande. Jimmie Åkesson har samma inflytande över regeringspolitiken som de andra tre partiledarna i och med att han sitter i det ”inre kabinettet”, en ny institution som kan betraktas som regeringens verkställande utskott. (Är detta ”inre kabinett” för övrigt i överensstämmelse med konstitutionen?)    

Den statliga kontrollen drabba oss alla. Men värst blir det för dem som i Tidöavtalet går under benämningen ”utlänningar”. Vi får en form av inhemsk apartheid med en grupp människor som inte har samma mänskliga rättigheter som majoriteten, som av staten anses vara i större grad benägen till lagbrott och extremism och som sannolikt är utrustad med sämre moral än majoriteten. Denna grupp är utsatt för en rad speciallagar, bland annat för ”inre utlänningskontroll”. Denna grupp är dessutom utpekade som varande icke-svenskar. Samtidigt ska alla utlänningar som befinner sig under en längre tid i Sverige ”ta ansvar för att bli en del av det svenska”. Vad är ”det svenska”? Vem ska definiera det? Hur mycket av ”det svenska” ska man bli en del av för att inte längre betraktas som icke-svensk?

Tidöavtalet har också infört ett nytt begrepp som utlänningarna kan bli anklagade för, nämligen ”bristande vandel”. En utlänning ska kunna utvisas på grund av bristande vandel. Uppenbarligen är bristande vandel inget lagbrott för då skulle man kunna använda de vanlig juridiska medlen för utvisning. Vandel är synonymt med uppförande och levnadssätt enligt Svenska akademins ordlista. Regeringen ska ”utreda och föreslå skärpta krav på hederlig vandel som ett krav för medborgarskap”. Vilken myndighet ska då kontrollera utlänningarnas vandel? Jo, det ska migrationsverket göra. Verket får i uppgift att ”prioritera kontroller av vandel”.

Om utlänningarna befinner sig längst ner på samhällets botten så befinner sig arbetarklassen, och framför allt de om råkar bli arbetslösa eller sjuka, näst längst ner.      ”Regeringen ska kunna föreskriva om lägre lönekrav för enskilda yrkesgrupper”, skriver man helt frankt i Tidöavtalet. De som tvingas ta emot försörjningsstöd ska utsättas för tvångsåtgärder.

Sammanfattningsvis är det alltså en auktoritär kontrollstat som nu ska byggas upp. Det här kan tyckas väldigt långt från nyliberalismens svaga stat och frejdiga marknadslösningar. Men den moderna nyliberalismen är inte längre emot en stark stat, under förutsättning att styrkan används för att gynna den ekonomiska och politiska makten, och inte går till välfärd för vanliga löntagare. Det är till exempel helt ok att Riksbanken pumpar in 700 miljarder kronor i spekulationsbranschen för att hålla uppe börskurserna, som man gjorde år 2021. Sverige är inte ensamt i utvecklandet av en auktoritär stat, liknande saker sker både i Europa och i andra världsdelar. Det är en stark tendens i världen att den politiska makten tar till auktoritära metoder för att trycka tillbaka arbetarklassen och försöka lösa de problem man själva har skapat och som man knappt klarar av att hantera.