Benny Andersson skriver i förra numret av Clarté under rubriken “Invasionens ideologi”. Men det visar sig att Andersson har större pretentioner än att beskriva en ideologi. Han anser sig ringa in huvudorsaken till Rysslands aggression mot Ukraina. Två tredjedelar av artikeln ägnas åt att referera den reaktionära litteratur som det ryska ledarskiktet enligt Andersson hämtar sina idéer från. Ett “Ukraina som frivilligt vänder sig västerut vore en levande dementi av den ryska ledningens världsbild.” Det är, förklarar han, huvudorsaken till Rysslands aggression. Visserligen handlar konflikten också om Ukrainas naturtillgångar, får vi veta, och “ett verkligt eller upplevt militärt hot från Väst [spelar] en roll”. Men det är sekundärt. För Benny Andersson är det ryska anfallet “i första hand en del av en längre planerad offensiv från en aggressiv och revanschistisk imperialistmakt".

Artikeln är en av tusentals liknande texter som mer eller mindre frikänner USA från dess destruktiva och drivande roll i upprinnelsen till Rysslands folkrättsvidriga ockupation av Ukraina. Och som dessutom får ett svenskt Nato-medlemskap att framstå som mera rimligt. Visserligen skriver Andersson att det också är ”sant att USA strävar att göra kriget till ett instrument för sina intressen” men kritiken av USA är otillräcklig. Den framställer USA som i huvudsak passivt.

Hade svensk statsledning resonerat på samma sätt efter andra världskriget hade vi gått med i Nato för länge sedan. Under kalla kriget fanns lika starka skäl för att överge alliansfriheten. Om vi köpt USA:s omvärldsanalys vill säga. Men det gjorde vi inte.

På 1950-talet hävdade inflytelserika amerikanska akademiker som Arthur Schlesinger Jr. att Stalin styrdes av “leninistisk logik” som fordrade “ständig expansion av den kommunistiska makten”. Därför var Nato nödvändigt. Till och med George Orwells Animal farm uppvisar en mer realistisk bild; svinet Napoleon (Stalin) har som mål ett starkt försvar av Djurens gård och motsätter sig därför svinet Snöboll (Trotskij) som vill sprida revolutionen till andra gårdar. 

Men nu sägs alltså Vladimir Putin vara ideologistyrd som en gång Stalin. Dock inte av marxismen-leninismen utan av storrysk chauvinism.

Föreställningen om ett ideologistyrt Sovjetunionen med världserövrarplaner kom att dominera i USA under 1950-talet men delades inte av Sveriges socialdemokrati. Det var inte gratis att utmana. Statsminister Tage Erlander gjorde i efterhand följande bedömning:

“Vi har blivit ensamma, vi har sårat amerikanerna just när vi går till svåra förhandlingar med dem, vi har tagit risker för sammanhållningen här hemma och vi har fjärmat oss från kungen. Och ändå /…/ Hade vi böjt oss här hade vi inte haft någon rest kvar av självständighet. Den amerikanska kongressen hade övertagit utrikesnämndens roll.”

Ett alternativ till den rådande tolkningen av Rysslands aggression finner vi inte längre i Europa men däremot i USA. Där tycks luften vara något lättare att andas. Under 1990-talet förlorade visserligen realisterna, med sin idé om maktbalans mellan stormakterna, tolkningsföreträdet. Universalisterna med bilden av USA som en gränslös försvarare av demokrati och frihet har tagit över igen. Men det finns fortfarande utrymme för ett annat sätt att se på utrikespolitiken. Realisten John J. Mearsheimer, motståndare till USA:s krig i Irak och förespråkare för ett snabbare uttåg ur Afghanistan, gör en annan tolkning än den gängse av förspelet till Rysslands aggression. USA och dess europeiska klienter har sedan murens fall följt tre spår i politiken mot Ryssland, förklarar han: utvidgning av EU, utvidgning av Nato samt understöd och finansiering av “demokratirörelser”. USA borde i stället enligt Mearsheimer erkänna det som Ryssland ser som sin intressesfär. Talet om att länder har rätt att välja sin egen väg är från USA:s sida hycklande, eftersom Washington i linje med Monroedoktrinen fortfarande inte tillåter något utomamerikanskt land att operera militärt på de amerikanska kontinenterna.

Benny Andersson hävdar i sin artikel att "Putin /.../ vid ett flertal tillfällen uttryckt åsikten att Ukraina saknar existensberättigande och egentligen utgör en del av Ryssland." Detta avfärdar Mearsheimer som en myt. Genom att rycka citat ur sitt sammanhang har man “bevisat” att Putins vilja är att återupprätta imperiet och utplåna grannländerna. Att ifrågasätta denna myt är oerhört svårt på grund av det Mearsheimer kallar ”en intellektuell flygförbudszon”.

Att Rysslands målsättning nu tycks vara att införliva delar av Ukraina så som Ryssland införlivade Krim 2014 är ingenting Mearsheimer förnekar. Men han ser till skillnad från Benny Andersson Rysslands aggressioner som reaktiva, som just “ett defensivt och tillbakapressat Rysslands desperata och kontraproduktiva svar på USA:s och Nato:s framstötar”.

Det verkliga skälet för Rysslands aggression är enligt Mearsheimer något som den ryska statsledningen uttryckt gång på gång - att hindra Ukrainas närmande till Nato. Även ryska liberaler och regimkritiker blev djupt oroade när Nato 2008 slog fast att Ukraina och Georgien i framtiden skulle bli medlemmar. Den ukrainska vägen mot Nato-medlemskap kan inte reduceras till medborgarnas fria vilja. Det är en myt att USA med klientstater varit passiva sedan Ryssland erövrade Krim 2014. Ukraina har kraftigt beväpnats av Nato och deltog sommaren 2021 (tillsammans med Sverige) i den stora Nato-övningen Seabreeze i Svarta havet, något som av den ryska ledningen sågs som en provokation.    

En realistiskt präglad amerikans utrikespolitik skulle förvisso inte vara god. Men den skulle vara mindre ond. För att förstå varför och hur USA pendlat mellan universalism och realism måste vi blicka bakåt.

Den uppenbara motsättningen mellan Sovjetunionen och Kina vid 1960-talets början gjorde det omöjligt för den amerikanska statsledningen att hävda att Kina skulle vara styrt från Moskva. Men det var framför allt vietnamesernas hårdnackade motstånd mot den franska och amerikanska imperialismen som tvingade USA att överge 1950-talets universalism till förmån för realismen. Hyckleriet i utrikespolitiken hade blivit alltför uppenbart och stod enligt Henry Kissinger i vägen för beslut som bättre tjänade landets intressen, till exempel erkännandet av Kina i början på 1970-talet.

Så sent som 1966 hade den amerikanske utrikesministern, Dean Rusk, hävdat att det så kallade Fastlandskina var som Hitlertyskland 1939. Det sades att kineserna ämnade lägga under sig stora delar av Asien. Men Nixon tvingades överge denna politik, tvingades lämna Vietnam. Omläggningen av utrikespolitiken i realistisk riktning betydde inte att USA blev passivt men att medlen för att hävda de ekonomiska och strategiska intressena blev annorlunda och målsättningarna mindre omfattande. Det tredje världskriget sköts på framtiden.

Efter murens fall har 1950-talets synsätt fått en renässans inom amerikansk akademi hos de så kallade neotraditionalisterna. Det speglar främst USA:s närmast ohotade maktställning. Men öppnandet av de ryska arkiven har snarast gett kritikerna av kalla krigets uppfattningar rätt.

Styrkan i den sovjetiska ekonomin och den militära kapaciteten överdrevs konsekvent under kalla kriget, men eftersom överdrifterna - av skilda skäl - fick stöd från både USA och Sovjet var de svåra att ifrågasätta. En allmänt accepterad skattning var att den sovjetiska ekonomin utgjorde cirka två tredjedelar av den amerikanska. I verkligheten var den bara knappt en sjundedel. I dagsläget utgör Rysslands militärbudget en tjugondel av Natos.

Visst hade Sovjetunionen spetskompetens för rymdprogram och kärnvapenmissiler. Men spetsen saknade kropp. 1990-talet blev inget lyft utan tvärtom en katastrof för ekonomierna bakom den raserade järnridån, särskilt för den ryska. USA förde genom sina “internationella” institutioner - Världshandelsorganisationen, Världsbanken och Internationella valutafonden - en ytterst aggressiv ekonomisk politik mot det forna östblocket. Erik S Reinert, den renommerade ekonomen och kritikern av neoklassisk teori, sammanfattar: “Ögonblicklig frihandel var ett effektivt sätt att knäcka en tidigare fiende på genom avindustrialisering.” 

Mikhail Gorbatjov - arkitekten bakom det sovjetiska imperiets upplösning, den som framför allt bör ges erkänsla för det kalla krigets fredliga slut – menade fram till sin död att USA efter murens fall “blev arrogant och självsäkert” och att USA genom Nato-utvidgningen “beslöt att bygga upp ett nytt imperium”. 

När Vladimir Putin på ett liknande sätt betecknar Sovjetunionens upplösning som en katastrof är tolkningen hos Väst given: Putin vill återupprätta imperiet. Hans retorik är förvisso storrysk och chauvinistisk och repressionen mot oliktänkande hård. Men det relativa stödet för denna politik hos stora delar av den ryska befolkningen beror inte på att ryssar skulle vara speciellt mottagliga för reaktionär ideologi. Murens fall betydde för 70 procent av dagens ryska familjer ekonomisk ruin. Reallönerna ligger sedan dess långt under de nivåer de låg på under planekonomin.

Ett yttre tryck mot ett land, något som åtminstone upplevs som ett hot, resulterar dessutom alltid i hårda interna motsättningar. På grund av den långvariga avsaknaden av yttre hot kan det vara svårt för oss svenskar att begripa. Men den tiden är förbi. Med den ryska aggressionen som förevändning inskränks nu våra demokratiska rättigheter. Regeringen välkomnar att EU utövar tryck på nätoperatörer för att de ska stänga ner vissa hemsidor. Skulle ändå något lyckas slinka igenom ska den nystartade Myndigheten för psykologiskt försvar se till att vi inte utsätts för “påverkanskampanjer”. 

Med Joe Biden som president har USA skärpt sin politik mot Ryssland. Mearsheimer beskriver Biden som en av de “hökaktigaste” inom USA:s ledarskikt. Biden har sedan han tillträdde förnyat viljeyttringen från Nato-toppmötet i Bukarest 2008: Ukraina ska bli medlem av Nato och integreras i Väst. När Putin krävde att USA och Nato skulle garantera honom att hålla Ukraina utanför militäralliansen fick han ett kortfattat svar som är svårt att inte uppfatta som en förolämpning. 

Detta var det direkta skälet till Rysslands aggression 2022.  

Felet med den amerikanska utrikespolitiken är enligt Mearsheimer att den bygger på dogmer där USA i enlighet med universalismen ses som “den gode hegemonen”, en garant för spridningen av frihet och mänskliga rättigheter över hela världen. Denna liberala världsbild har, menar jag, västerländsk vänster alltmer kommit att omfatta. 

I dagsläget kan den amerikanske presidenten ostört hymla om de demokratiska principer som ska utgöra grunden för den nya världsordningen. Få är oartiga nog att nämna de diktaturer USA helhjärtat stöder eller de folkrättsbrott landet begår. Svenska politiker kommer knappast göra det. 

Svensk socialdemokrati tog genom beslutet att söka inträde i Nato ytterligare ett kliv högerut. Tillsammans med högern fulspelar den, skräms och kommer med ogrundade anklagelser.  Natomotståndare måste bevisa sig rumsrena genom att hålla tyst om USA:s roll och dela föreställningen om det evigt imperialistiska Ryssland. Den intellektuella flygförbudszonen bevakas utan pardon - Kajsa Ekis Ekman fick avsked från ETC för det till synes oskyldiga påpekandet att ryska nyhetsbyråer inte enbart producerar lögner. Androm till varnagel.

Till sist en sak som vi inte ens behöver diskutera: Den stora vinnaren i denna konflikt är USA. Sverige och Finland har tvingats in under Natos paraply och det tabu mot tysk återmilitarisering som rått sedan andra världskrigets slut har brutits.