Aldrig trodde jag att en gammal vänsteraktivist som Henrik Skrak skulle omfamna krigsförbrytaren Henry Kissinger. Men i sina försök att underbygga John Mearsheimers analys av kriget i Ukraina och förgylla den politiska realismen är det i armkrok med Kissinger Skrak har hamnat. Låt oss se hur det kunde gå så illa!

I en artikel i Clarté 2/2022 hävdar jag att en aggressiv och revanschistisk agenda var huvudmotivet för Rysslands överfall på Ukraina. Henrik Skrak (HS) invänder: skulden bör läggas på USA, Ryssland agerade defensivt och försökte bara förhindra ett ukrainskt medlemskap i NATO. I sitt angrepp på min artikel bortser Skrak från allt som tyder på att Putinregimens krigsmål inte begränsades till att förhindra uppkomsten av en NATO-ansluten grannstat.  De uttalanden jag anförde (från Putin, RIA Novosti, Dimitrij Medvedev och Sergej Karaganov) avfärdas med det enda argumentet att de antyds vara ”ryckta ur sitt sammanhang”.

Skrak upplyser oss emellertid inte om vilka dessa sammanhang är och på vilket vis citaten skulle vanställa dem. Istället byter han fot och försöker med sliriga formuleringar och analogier till det kalla kriget göra mig till en vägröjare för ett svenskt medlemskap i NATO. Enligt Skrak, leder min ståndpunkt till att ett svenskt NATO-medlemskap framstår som ”mera rimligt”. Det är en sekteristisk inställning, som snävar in motståndet mot NATO till den minoritet som frikänner Ryssland från ansvar och lägger skulden för kriget på USA. För min del tror jag att motståndet kan byggas kring fakta och åsikter som är långt mer odiskutabla och utbredda bland det svenska folket. Till exempel:

Att NATO är ett offensivt verktyg för USAs imperialism och att ett medlemskap skulle riskera att dra in Sverige i konflikter vi inte har intresse av att delta i.

Att det inte är säkert att USA och NATO skulle prioritera försvaret av Nordeuropa om det samtidigt utbryter en kris i relationen till Kina.

Att mycket talar för att en NATO-anslutning skulle försvaga svenskt försvar, i stället för att stärka det (invasionsförsvar och stor armé kontra mobila förband för internationell användning).

Att Sverige skulle riskera stationering av kärnvapen och därmed bli möjlig måltavla för kärnvapenangrepp.

Att Sverige inte längre kan delta i den internationella kampen mot kärnvapen.

Att både Sveriges utrikespolitik och inrikespolitik (Turkiet!) riskerar att påverkas negativt.

Med de ovannämnda två argumenten lämnar Henrik Skrak den direkta polemiken och går över till att använda den amerikanske statsvetarprofessorn John Mearsheimer som tillhygge. Enligt Mearsheimer är kriget i Ukraina ett ”proxykrig” mellan Ryssland och USA. USA är den största skurken i dramat, eftersom man provocerat Ryssland genom att kuppa in en västvänlig lydregim i Ukraina och lämna dörren öppen för ett ukrainskt medlemskap i Nato. Det är oklart om Mearsheimer anser att detta rättfärdigar Rysslands anfall på sin grannstat, men hos Skrak och andra som använder Mearsheimer för att frikänna Ryssland från ansvar råder ingen sådan oklarhet. Resonemanget påminner om domarens, som frikänner misshandlaren därför att den sönderslagna hustrun upprepade gånger i ”provocerat” honom. Och som pekar ut svärmodern som den drivande kraften bakom hustruns ”provokativa” uppträdande. Lika lite som svärmoderns intriger och hustruns uppträdande kan rättfärdiga mannens våld, kan Mearsheimers analys av krigets förspel rättfärdiga Rysslands anfall på Ukraina. HS försäkrar visserligen att han tar avstånd från Rysslands angrepp, eftersom det strider mot folkrätten. Men det avståndstagandet dränks av all den förståelse han visar för övergreppet.

Mearsheimer är en av vår tids främsta representanter för den statsvetenskapliga tankeriktning som kallas för realism. Henrik Skrak verkar betrakta realismen som en återhållsam och balanserad politik och tar Mearsheimers kritik av USAs överfall på Irak, som belägg. Men han glömmer att berätta att Mearsheimers skäl inte var brottet mot folkrätten och kränkningen av det irakiska folkets rättigheter, utan att kriget ”inte låg i USAs intresse”. En annan känd realist var Henry Kissinger. För att framställa Kissinger som representant för en balanserad och återhållsam utrikespolitik, lyfter HS fram erkännandet av Kina 1972. Men han har inget att säga om USAs Kissingerstyrda framfart i Latinamerika under 1970-talet (kupperna i Chile, Argentina och Brasilien). Med samma slags argument som Henrik Skrak använder för att rättfärdiga Rysslands överfall på Ukraina, kan man rättfärdiga de USA-stödda kupperna i Chile och andra latinamerikanska länder (hot från kommunismen, intrång i USAs intressesfär). Det är ingen slump att Monroedoktrinen från 1823 (att Latinamerika hör till USAs intressesfär, där intrång från andra stormakter kommer att bekämpas) var en av de viktigaste inspirationskällorna för uppkomsten av den statsvetenskapliga realismen. För realismen är världen en scen där bara de stora elefanterna tillåts dansa. Där finns ingen plats för små staters rättigheter och folkens intressen.  Det enda som räknas är stormakterna och styrkeförhållandet mellan dem.

Företrädarna för realismen framställer gärna riktningen som en återhållsam och klok motpol till den aggressiva imperialism som uppträder under den liberala universalismens täckmantel. Misslyckandet för Woodrow Wilsons idé att internationella institutioner som Nationernas Förbund och erkännandet av rätten till nationellt oberoende kunde skapa en varaktig fred mellan stormakterna (och ett gynnsamt klimat för USAs expansion) efter det första världskrigets katastrof, påstås vara den mylla varur den statsvetenskapliga realismen växte fram. Idéhistorikern Matthew Specter har nyligen publicerat en mycket omtalad bok, The Atlantic Realists: Empire and International Political Thought Between Germany and the United States, där han sågar den bilden av realismens ursprung jämns med fotknölarna. 

Enligt Matthew Specter växte realismen fram i slutet av 1800-talet som ett svar på samtida frågeställningar i de uppåtstigande imperialistmakterna Tyskland och USA kring hur man skulle manövrera sig fram för att skapa sig en plats bland dåtidens stormakter: Nationellt intresse, livsrum (Lebensraum), intressesfärer och världspolitik var nyckelbegrepp. I Tyskland var Bismarcks försiktiga förordande av balans mellan Europas stormakter den politik realisterna tog avstånd ifrån. I USA var det isolationismen. Realismen påstods bestå i att man försöker basera politiken på en nykter värdering av det verkliga styrkeförhållandet mellan stormakterna och på den socialdarwinistiska tesen att det ligger i stormakternas natur att expandera. Det underliggande målet – imperialistisk expansion och hegemoni – har man gemensamt med sin föregivna liberala motpol. Realismen är en imperialistisk ideologi, vars meningsmotsättningar med den liberala universalismen, inskränker sig till valet av medel för att nå det gemensamma målet.

I sitt försök att försköna realismen påstår Henrik Skrak att den förde en undanskymd tillvaro under det kalla kriget (då den amerikanska politiken enligt Skrak vägleddes av liberala universalister). Men i verkligheten var det realister som satt vid spakarna. George Kennan, containment-politikens arkitekt, är kanske det mest kända namnet, men han var inte ensam.

”Det kombinerade inflytandet av Kennan, (Hans) Morgenthau och Henry Kissinger - som påverkade varje president från Eisenhower till Nixon och vidare – bekräftar realismens betydelse som paradigm för den amerikanska  politiken under det kalla kriget och tiden därefter.” (Specter, s 5).  Enligt Specter är realismens grundtanke  en socialdarwinistisk syn på historien som präglad av stormakternas maktkamp och strävan efter hegemoni. Morgenthau kokade ner det hela till en tes att människans natur består i strävan efter dominans. Att realister som Kennan och Kissinger i vissa situationer kunde söka inspiration i Bismarcks försiktiga balanspolitik utgör inget argument mot detta.

När realismen etablerade sig som den viktigaste utrikespolitiska riktningen i det kalla krigets USA var det inte opportunt att peka på riktningens imperialistiska rötter. De tyska statsvetare som hjälpte till att återuppliva realismen i USA var inte heller intresserade av att framhålla nazistideologen Carl Schmitt som en av riktningens tongivande gestalter under mellankrigstiden. Efter ett liberalt och neokonservativt mellanspel under presidenterna Clinton och Bush har realismen åter etablerat sig som den dominerande tankeriktningen inom USAs utrikespolitiska elit. Den har målen gemensamma med sina föregångare, men den försöker basera utrikespolitiken på en nykter analys av styrkeförhållandena i världen. En återkommande tanke är att USA måste agera taktiskt – välja sina konflikter och hushålla med krafterna – inför en kommande konfrontation med Kina.

Den kanske allvarligast invändningen mot Henrik Skraks historieskrivning, som styrs av en dikotomi mellan (mindre ond) realism och (ond) universalism, är att den inte har plats för den småstatsuniversalism som utgör den enda verkligt progressiva varianten av borgerligt styrd utrikespolitik. Som de unga staterna från den tredje världen insåg, stödda av progressiva europeiska politiker som Olof Palme och Willy Brandt, är mellanstatligt samarbete, internationella avtal (Bandung, nedrustning, Parisavtalet, mm) och FN, nödvändiga vapen i mindre staters försök att göra sig gällande i en värld där stormakterna vill dansa ensamma. Tar man in denna småstatsuniversalism i sin historieskrivning, hamnar realisten Kissinger på den onda sidan.