Ibland är det klokt att tänka: Tvärtom! Jag lyssnade nyligen på Vetenskapsradions intervju med den nya utbildningsministern. Han lade ut texten om den kommande borgerliga forskningspolitiken. En våg av positivt laddade ord mötte radiolyssnaren redan under intervjuns första minuter. Den framtida forskningen i Sverige ska präglas av spets, excellens, internationell konkurrens och Sverige ska bli en ledande forskningsnation.

Det blev också tydligt att den excellenta spetsforskningen kommer att centreras till de större universiteten, och att högskolorna gärna får syssla med utbildning men att de inte är betrodda med forskning. Värdeladdade ord är välbekanta för oss som till dagligdags sysslar med forskning. I forskningsansökningar försöker förstås vi framställa den forskning som vi ämnar bedriva i  mer eller mindre storslagna termer. Det ligger exempelvis i ansökningsgenren att skriva fram sin forskning som internationellt framstående och i framkant vad gäller teori- och metodutveckling. Och vår forskning är förstås nästan alltid nydanande. Men låt oss dröja vid ministerns ord för en stund.

De viktigaste frågorna som en forskare ställer är ”Varför?” och ”Varför inte tvärtom?”. Vad händer om vi utsätter den borgerliga forsknings- och utbildningspolitiken för detta frågeraster? Att forskning bör vara bra och nyttig är det förstås ingen som förnekar.  Ingen propagerar för dålig forskning. Men vad innebär det i praktiken att all forskning ska befinna sig i ”spetsen”, ”vara excellent” och ligga ”längst fram” i den internationell konkurrensen?

En stor del av all viktig forskning som bedrivs vid universitet och högskolor i Sverige är i någon mening alldaglig och i grundläggande mening kumulativ. Den bidrar till ökad kunskap om ett fenomen, men har inte som yttersta målsättning att revolutionera vårt vetande och ligga i framkant. Det gör emellertid inte denna forskning mindre viktig.

Spetsforskning förekommer också förstås, och är viktig, men en stor del av den akademiska forskningen är av annan karaktär.  Den undersöker, försöker förstå och bidra till förändring av högst vardagliga praktiker i skolor, inom vården och inom näringsliv och myndigheter. En stor del av denna forskning är empiriskt sätt ganska lokal eller provinsiell. Den försöker tackla frågeställningar som specifikt rör exempelvis det svenska skolväsendet, den svenska ekonomin etc. Är den sådan forskning som regeringen vill nedprioritera till förmån för målet att skapa nya nobelpristagare?

Man kan hävda att det är forskarsamhällets bredd och mångfald som utgör grunden för god forskning. När många olika forskare med sinsemellan olika perspektiv studerar verkligheten, ges en god grund för att bidra till att bygga det förbättrade samhälle som nog de flesta forskare ytterst vill bidra till.

Man skulle kunna likna denna breda forskning vid den svenska kulturskolan. På bred front inlemmar kulturskolan eleverna i musik och kultur, utan att fördenskull enbart ge undervisning till elever som har möjlighet att bli stora konsertpianister eller avantgardemålare. Kulturskolans breda ansats gör någonting med den estetiska kunskapen. Den breddar den, tillvaratar elevernas intressen och nyfikenhet och sprider mångfaldiga perspektiv. Den berikar många människors vardagliga liv. 

Något liknande kan man säga om den breda forskning, som bedrivs vid landets alla högskolor och universitetet. Kanske är det därför också klokt att forskning inte endast bedrivs vid större universiteten, utan också ute i landet? Följaktligen behöver vi snarare satsa på bredd och pluralism inom forskningen än på ”excellens”, ”spets” och ”internationalisering”. Om vi på allvar vill ha en nyttig och tillgänglig forskning som utifrån olika perspektiv undersöker verkligheten och bidrar till att förbättra den till gagn för samhället, har vi att bredda forskningen snarare än att tillspetsa den.

Är det inte dags att bredda vår förståelse vad forskning kan vara? Istället för ett snävt perspektiv där forskning bedrivs specialiserat och publiceras i svåråtkomliga peer-review tidskrifter som ytterst få läser, kanske vi ska skapa bättre möjligheter och meriteringsvägar för forskare som bidrar till samhällsdebatt och folkbildning, skriver populärvetenskap eller på andra sätt kontextualiserar kunskap?

Kan vi etablera nya samarbetsformer mellan samhälle, medborgare och forskning?

Kanske bör forskare i högre utsträckning delta i politisk debatt, i utformandet av policys och i skolväsendet?

Det vore dessutom vällovligt att skapa större möjligheter för forskare att under sin karriär växla mellan forskning och annan verksamhet, för att på så sätt berika forskningens infallsvinklar och tillämpningar. Det är kanske flödet från små lokala, begränsade studier som tillsammans kan skapa den excellenta forskning som vissa efterfrågar?  Genom breddning av forskningsbegreppet kan forskningen bli än mer nyttig.  Just genom breddande angrepssätt kommer säkerligen också en internationell spets att utkristallisera sig. 

Det betyder att också att det är en fara för utarmning om vi koncentrerar alla forskningsresurser till ett fåtal excellenta centra. Excellenta forskningsmiljöer är förstås i sig inget dåligt. Men forskningscentra där all forskningsmakt är koncentrerad till ett fåtal excellenta forskare kan likaväl bidra till utarmning och snävhet i det långa loppet. Nya forskare med nya perspektiv som bryter med det etablerade välkomnas inte självklart i en etablerad och excellent skolbildning som centrerat sin forskning kring ett fåtal excellenta forskare vilka investerat i ett visst teoretiskt perspektiv eller en given metod.

Det är alltså inte självklart att etablerad excellens gynnar nytänkande och kreativitet.  Man kan argumentera för det kloka i att satsa på fler hästar och sprida både riskerna och möjligheterna. Ur ett sådant perspektiv blir ett högskoleväsende med många högskolor och universitet en strategisk satsning på en förstärkt kvalitativ pluralism.

Och kanske viktigast av allt: Är metaforen ”konkurrens” verkligen den grundförutsättning som utmejslar den bästa forskningen och vetenskapen? Jag vet att borgerligheten tänker att ”hungriga vargar” jagar bäst. Visst, dagens forskningssystem bygger på konkurrens: Forskare konkurrerar om forskningsmedel. Många publikationer slår färre publikationer vid tjänstetillsättningar.

Men är det säkert att det är i konkurrens som de mest lämpade forskarna utkristalliseras? Det skulle kunna vara så att konkurrensen sållar fram de forskare som står ut med konkurrenssituationen snarare än de skarpaste hjärnorna? Det finns otaliga forskare som avslutat sin forskarkarriär eftersom de inte haft råd eller lust att gå på tidsbegränsade anställningar och korta projekt, men som mycket väl hade kunnat bidra med excellent forskning om de hade givits trygga villkor.

Vad händer om vi tänker oss ”trygghet” och ”stabilitet” som forskningens ledord istället för konkurrens? Man kan argumentera för att trygga, stabila anställningar gör att forskare kan satsa på mer långsiktiga forskningsprojekt som i förlängningen ger större nytta, säkrare resultat osv.  Vad händer om vi istället för konkurrens tänker oss samarbete som grundmetafor för forskningen? Vad skulle hända om forskningsmedel (åtminstone i humaniora och samhällsvetenskap) fördelades demokratiskt mellan landets samtliga forskare och universitetslärare, och att dessa sedan på egna initiativ kunde bedriva forskning i större samarbetsprojekt eller enskilt? 

Så, kanske kan vi tänka tvärtom: Låt forskningens bredd också blomma, låt forskare vid landets universitet och högskolor både individuellt och i samarbete med andra aktörer bedriva den forskning som de själva finner relevant, oaktat centralistiska idéer om ”spets” och ”excellens”. Är inte det akademisk frihet, så säg? Och kanske är det dags att pröva idén i alla fall, att inte låta forskningsfinansiärerna rangordna forskning på grundval av peer review (som nog ofta befordrar status quo likaväl som excellens) utan att istället lotta ut forskningsmedel bland Sveriges universitetslärare och forskare?

Det vore revolutionerande och kanske också skulle bidra till en hel del nytt, som ligger i den front som borgerligheten så gärna talar om.  Jag tror inte högern vågar, men ibland måste man förstås våga vara experimentell och tänka ”tvärtom”.