Bara en gång har jag träffat författaren Erik Wijk. Det lär ha varit 2006 eller 2007, då han i Bokcaféets regi föreläste om demokrati, yttrandefrihet och rätten (eller vikten av) att göra motstånd i en värld av krig. Evenemanget ägde rum i Karlstad. Efteråt samlades föredragshållaren, jag själv samt en handfull åhörare i filosofilektorn Åke Löfgrens lägenhet på Glasberget i Herrhagen och resonerade vidare. Mitt bestämda intryck från den sittningen är att Wijk inte mådde speciellt bra. Av för mig okänd anledning föreföll han dämpad, lågmäld och svårmodig.
Jag kan livligt föreställa mig att han i dag, trots allt politiskt elände nationellt och globalt, har avsevärt bättre kontroll på livsandarna så här på 15 års distans från Glasberget. Dels är han nygift, och dels har Ljus i mörkret – Ett försök att närma sig jämlikhet (Celanders förlag) äntligen börjat spridas hela sju år efter Erik W:s näst senaste utgåva.
Denna ljusskapelse är ett i flera avseenden både förunderligt och beundransvärt stycke text. Rimligen kan jag inte göra boken full rättvisa, men jag tänker ändå försöka.
Enklast kan nog sägas att Wijk skriver om den svåra konsten att vara människa i onda skymningstider, dock inte vilken människa som helst utan en engagerad, fördomsfri och vidsynt man eller kvinna med strävan efter jämlikhet som självklar drivfjäder. Från den utgångspunkten tas vi med på en svindlande berg- och dalbaneodyssé i form av en enda 430 sidor lång jätteessä eller, om man så vill, på en jorden runt-resa med ett 40-tal deletapper utformade som mer normala essäer.
Inte riktigt allt men åtskilligt mellan himmelskupan och jorden avhandlas: franska revolutionens 1789 och 1793 diskuteras i detalj, Rysslands 1917 däremot inte alls, och allvarliga utläggningar om klassidentitet, klasspositionering och klassplittring blandas med gripande berättelser från Erik W:s egna uppväxt- och familjeförhållanden i Lysekil, Bromma, Lund och på Österlen. Det handlar om kuriösa och egenartade sådana förhållanden, vågar jag lugnt påstå (varom mera nedan).
Bokens närgångna personporträtt är tvåsiffriga till antalet med Voltaire, Rousseau, Émilie du Châtelet – ”en Stureplanstjej som räddades av upplysningen”… – Astrid Lindgren, Jan Myrdal, Lena Andersson, Maja Lundgren, Jimmie Åkesson, Tove Jansson och Per Svensson allra längst fram på scengolvet. Som läsare gör man klokt i att regla dörren och stänga av sin bostads samtliga telefoner, innan man ger sig i kast med denna så färgsprakande ensemble av filosofiska, litterära och politiska ensamseglare och, i ett fall, snedseglare. Framställningen är här skarpsinnig och bitvis mycket underhållande.
Det heter ibland att det personliga är politiskt.
Wijk tycker om att balansera det ena mot det andra, vilket givetvis är svårt; konstfärdighet och en hel del sinnesnärvaro krävs. I Ont Blod (Manifest, 2001) skrev Erik W på en och samma gång både om 90-talets förödande upplösnings- och sönderfallskrig i forna Jugoslavien och lika mycket om sin fars, Olof Wijks, särpräglade (och framför allt tragiska) livsval. Av oklar anledning lämnade denne Olof sin familj någon gång i skarven mellan 1960- och 70-tal och slog sig ner i en stuga utan telefon och elektricitet i Tiveden. Där levde Eriks far sedan mol allena i 35 år ända till sin bortgång. Kanske blev glappet mellan krigen nere på Balkan och Olofs eremittillvaro i Sjumilaskogen i Ont Blod alltför stort och ämnesvalen för olikartade. Det kan jag inte avgöra.
I den nya boken finns hur som helst ingen obalans mellan det personliga och det politiska.
Wijk betonar att människor ofta är sköra varelser, som löper uppenbar risk att gå sönder, ja att trasas sönder för gott eller i mindre spektakulära fall temporärt. Ideologier som inte samtidigt tar hänsyn till och uppmärksammar människors skörhet tenderar att bli i ordrätt mening livsfarliga. Ett närbesläktat fenomen spelar enligt författaren också stor roll – nämligen det faktum (?) att långt mer än hälften av alla människor känner sig mindre attraktiva, mindre kompetenta, mindre säkra och mindre välkomna i olika sociala gemenskaper än alla andra. Om det är så, vilket jag anar är fallet, så har vi att göra med någonting paradoxalt, närmare bestämt med en ”mindervärdesparadox”! Det rör sig verkligen om en paradox, eftersom en majoritet självfallet inte kan tillhöra den ”sämre” halvan: 75 procent av oss kan omöjligen pressas in bland de 50.
Många skulle må väl av att bibringas uppfattningen att de faktiskt duger. Med det står det oss fritt att hjälpa till efter förmåga.
”Mina gamla vänner” heter ett tiosidigt avsnitt, där fyra av Erik W:s trogna vapendragare genom åren – Mia, Bengt, Jakob och Martin (namnen fingerade) – inte längre avtecknar sig som ljusgestalter. Den nära vänskapen sedan 25–30 år utgick från en gemensam vänsterintellektuell hållning baserad på, får man veta, ”jämlikhetssträvan, rättvisa, upplysningsideal och ofta underifrånperspektiv”. Onekligen en solid grund kan man tycka. Men den rämnade, och kvintetten sprängdes. Närmast omärkligt slog den ena efter den andra in på de avtagsvägar som leder högerut. Jag har själv liknande erfarenheter – om än med den skillnaden att några av mina gamla vänner styrt kosan vänsterut och därefter slagit sig till ro med en steril och till intet förpliktande ”marxism-leninism”.
Om man inte likt Émilie du Châtelet (1706–1749), Voltaires förtrogna och en naturvetenskaplig talang långt utöver det vanliga, haft förmånen att som sagt ”räddas av upplysningen”, så kan det gå överstyr med expressfart. Just betoningen av upplysningens höga specifika vikt är nog denna ljus- och mörker-volyms innersta kärna.
Ens minne är bedrägligt och opålitligt. Jag har en bestämd känsla av att Erik Wijks besök i Karlstad för drygt 15 år sedan i tiden sammanföll med att några poliser fann Olof Wijks kvarlevor i dennes ensliga Tiveden-stuga – men att sonen fick besked om faderns död först ett eller ett par dygn senare. Jag kan minnas fel. Obestridligt är dock att den sällsamma berättelsen om Olof återfinns i Allt vi här drömma om (Atlas, 2009), Eriks näst bästa bok.
