På danska snabbmatskedjor kostar ketchupen mellan 3 och 5 kroner per förpackning. Ketchup är alltså, enligt dansk klassificering, jämställd med en sås eller dipp likt mayonnaise eller remoulade.

I Sverige är däremot ketchup klassad som en basvara, likt salt och peppar, som man får ta hur mycket man vill av utan extra kostnad. En kvarbliven rest av de borttynande folkliga rättigheterna som återstår från klassamarbetets dagar. ”Visst får ni äga produktionsmedlen, men arbetarna ska i alla fall ha ketchup”, som Ernst Wigforss lär ha formulerat det.

Det danska folket, som sedan tidernas begynnelse levt under diverse jylländska grisbönders flottiga tummar, har däremot snällt fått punga ut sina surt förvärvade ihåliga mynt om de önskat ha något att doppa sina stegte kartofler i.

Alla svenskar som besökt Danmark känner igen dessa små materiella - som även förklarar de till synes avgrundsdjupa kulturella - skillnaderna brödrafolken emellan. Danskens okuvliga prioritering av känsla över förnuft, yta över innehåll, visar sig på historiens och vardagens alla plan.

Den svensk som tar in på ett av Istedgades många hotell imponeras till en början av att varje rum försetts med en egen vintage-brödrost och handdukstork i mässingsfärgat rostfritt stål, bara för att snart besväras över att hissens dragkraft och toalettens spolkapacitet begränsats till en ruta papper åt gången.

På 70-talet, när svenskarna formerade sig för socialistisk revolution, svarade danskarna med att rösta in Mogens Glistrups civilingenjörsfascister i Folketinget.

I mitten av 2010-talet, när den senaste feministiska vågen svepte över Sverige, lanserade danska public service det - till och med för att vara Danmark - flåshurtiga programmet ”Blachman” där en isterstinn medelålders rockgubbe betygsatte nakna tonårstjejer, med motiveringen att det danska samhället annars riskerade att hamna ”på randen till ett snopplöst samhälle”.

Samma år, rentav samma vecka, nekades danska bryggerier att lansera en öletikett i Sverige föreställande en lättklädd kvinna ”med generösa former””, som Systembolagets presschef med storbyråkratlugn pedagogiskt förklarade var alltför ”yppig” för att visas baraxlad på alkoholmonopolets butikshyllor.

Och det som - trots att vi lever i översexualiseringens tidevarv - med svensk återhållsamhet och respekt för barns integritet heter ”leka doktor” kallas med dansk rättframhet för det mer gladporrklingande numseleg.

Vi kan ta fler exempel i en lugn samtalston men tror att poängen är lika lätt att ta till sig för den normalbegåvade svensken som förklaringen bakom:

I avsaknad av en organiserad arbetarrörelse som tillkämpat sig ett visst mått av kulturell förfining, funktionella bostäder och rationella avträden har danskarna fått dras med fryntliga småborgare och den ideologi dessa fört med sig, där ”frihet” mäts i hur tätt det är mellan bordellerna.

Det här har lett till mycket munterhet på varsin sida om bron och inte minst färdigskrivna manus till återkommande succéer bland TV-serier och filmer, där ingen tittare minns vem mördaren var men alla ännu skrattar åt hur festligt det blir när någon som befinner sig på svensk-spektrat försöker uttala danska namn.

Lars von Trier är den överlägset skickligaste hantverkaren inom den genre- och öresundöverskridande konstnärsdisciplinen ”dansk-svenska förvecklingar”.

Faktum är att von Trier, i sina två säsonger av farsskräckisen Riket (1994 & 1997), till och med vågade sig på det djärva greppet att vinkla linsen åt olika samtidigt för att få publiken att skratta lika nedlåtande/igenkännande åt såväl den svenska självgodheten, dolkstötslegenderna och stympade stormaktsfantasierna som åt den danska ölkulturen, chauvinismen och obefintliga arbetsmoralen.

Von Trier vågade till och med trycka på kollektiva nationella obehagligheter som - för den svenska publiken – meritokratins brister (höga ämbetsmän som överläkare och advokater prioriterar alltid den egna prestigen framför att upprätthålla livet/lagen) och - för den danska publiken - farorna med alltför hög och regelbunden alkoholkonsumtion (varuhissen man använder för att skicka runt ölbackar på arbetsplatsen riskerar leda till att man tappar bort lobotomerade barn).

Sedan dess har små tecken på trötthet börjat visa sig i de annars så solida produktionerna och von Triers person och filmande mest kretsat kring hans nazitourettes och extremt explicita misantropi.

Men, ingen levande kan väl ha missat att porten till Riket är öppen på nytt.

I den nya säsongens fem avsnitt, med tilläggstiteln Exodus, skapar den skakiga kameraåkningen, ostrukturerade klippningen och de atonala bakgrundsljuden inte längre en 90-talskänsla av att ta del av sin fasters bandade videokassetter från sommarens fjällvandring utan en modern känsla av att följa sin rättshaveristiska mosters Facebook-reels. Det är dock lika lätt för huvudkaraktären, Bodil Jørgensens sömngående och klärvoajanta tant Karen, att smyga runt på sjukhuset utan att behöva dra passerkort eller riskera upptäckt, som det var för Kirsten Rolffes klärvoajanta tant Drusse i säsong 1 och 2.

Vem är då dansken i von Triers (alltså danskarnas egen) värld 2022?

Sjukhusets rationaliseringar, som märks genom att ett av de funktionshindrade oraklen i disken har ersatts av en robot (fördomarna är dock naturligtvis desamma), tyder på att Danmark har utvecklats till ett industriland med stora imperialistiska ambitioner som inte längre sneglar – med illa dold avundsjuka bakom den lallande fasaden – åt storebror i norr. Danskarna har till och med lagt sig till med en egen helikopter som de snurrar med i sin eviga tissemand-tävlan.

Som i alla sent utvecklade kapitalistiska samhällen har degenerationen dock börjat visa sig redan på ett smärtsamt tidigt stadium och landets skarpaste vetenskapsmän och läkarhjärnor dragit sig tillbaka till sina opiumhålor för att slippa vara en del av, och framför allt slippa konfronteras med konsekvenserna av, framstegen.

Vem är då svensken i von Triers (alltså danskarnas) värld 2022?

Givetvis en politiskt korrekt glädjedödare som tjatar om vikten av en diversifierad, ”hen-ifierad” arbetsplats och vill samtyckeslagstifta bort det gåtfulla spelet mellan dreng og pige. Annat det skrattas åt i Exodus är Sveriges underlåtenhet under andra världskriget och typiskt svenska manér som att lägga patiens enligt reglerna. I stället för att, som i säsong 1 & 2, det låta det svenska kynnet representeras av och narras genom gestaltningen av en barsk auktoritetsfigur kryllar det i Exodus av självömkande, psykiskt utmattade svenskar i underordnad ställning som hukar sig i korridorerna.

Visst försiggår det även en del numseleg på Rigshospitalet - med given utgång.

De tafatta (svenska) försöken att i sista minuten cancel:a Mikael Persbrandt ur huvudrollen på grund av ännu en till ytan uppflytande metoo-historia gick dock såklart bet. Von Triers produktionsbolagskompanjon Peter Aalbaek Jensen - känd för den hälsofrämjande arbetsplatspraktiken att klappa kvinnliga medarbetare i baken - talade redan hösten 2017 klartext (efter dansk förmåga) om vad man i Danmark anser om den svenska kulturvärldens konstnärliga vision om att ”bara arbeta med asexuella socialdemokrater”.

Gällande hur kulturens, och därmed även kapitalismens, villkor fungerar verkar den danska analysförmågan dock klart mer verklighetsförankrad och nyktrare (sic!) än den svenska rosenkindade idealismens.

 "- Men hur kan ni låta honom vara exekutiv producent om han har den här attityden mot kvinnor?

 - För att han äger bolaget."

Inte heller i rollistan signalerar danskarna att man tar Sveriges största aktörer och nationella symboler på allvar utan låter ogenerat Persbrandt spela mot Mads Mikkelsens tunnhårige och betydligt mindre kända bror.

Det är kort sagt ett otäckt självsäkert Danmark vi har att göra med.

Ett nyrikt Klättergroda-Danmark som börjat agera som en sosse som blivit landshövding och genast bygger en roterande guldstaty av sig själv att ha på uppfarten eftersom hen fått för sig att Ian Wachtmeister har en sådan i sin trädgård.

”Jag ska följa de skadliga europeiska politiska tendenserna och gå högerut medan jag starkt avråder de tittare som ännu är vakna att göra detsamma”, varnar en kryptisk von Trier under slutmonologen till det nästsista avsnittet, även om han dragit sig tillbaka från att traditionsenligt visa upp sitt förnöjda flin. Att hans ungdoms kvickhet är väck hörs tydligt på rösten (och han säger det till och med rakt ut).

Von Triers självmotsägande politiska utsagor går trots allt att fortsatt sammanfattas med en uppmaning att ta det goda med det onda.

Men, lika svårt som svenskar har att särskilja danska konsonanter och vokaler ifrån varandra har vi (enligt von Trier/danskarna) för att skilja just det onda från det goda, det friska från det sjuka och det naturliga från det konstlade när det kommer till oss själva (i Exodus gestaltat genom en scen där Ingmar Bergman och Olof Palme dansar en satanisk svensk vals till Evert Taubes musik på Rigshospitalets tak). Som Persbrandt i rollen som Stig Helmer jr. formulerar det: ”vi svenskar har alltid varit lite vänster och högerblinda. Jag ser det inte som någon större nackdel”.

Men löftet om klassfred och det konsekventa förnekandet av revolutionens nödvändighet har i alla fall gett oss gratis ketchup eller hur var det nu?

Vid en enkel jämförelse visar sig Danmark ha högre a-kassa (justerad för ketchup), bättre sjukvård och vinstförbud bland friskolorna.

Den erkänt brutala och målmedvetna danska kapitalistklassen - som av tradition varit ännu kvickare än den svenska med att alliera sig med fascismen – står sig numera slätt jämfört med sin svenska motsvarighets öppna arrogans.

Förhoppningen om att peta ner dansken som den mest repressiva statsmakten i Norden växer för varje dag hos svenska politiker.

De statligt sanktionerade rashatet och den danska, tidigare vagt kritiserade, kriminal- och migrationspolitiken är sedan ett decennium under stadig uppkopiering i Sverige. Den danska polismentaliteten, som uttryckt sig i en förhoppning om att få bryta plomber ur haffade migranter, är även den sedan länge baxad hela vägen hit.

Den danska folkets prioriteringsfrågor under valrörelsen var dock för en gångs skull inte invandring utan tydligen klimatet och sjukvården.

Det sägs även att marxismen letar sig tillbaka i den danska samhällsdebatten, både inom akademien men framför allt – där den räknas - inom vänstern.

Som svensk börjar man motvilligt erkänna att det trots allt kan finnas visst fog ibland för varför danskarna, som Persbrandt/Helmer jr. menar, ”skrattar helt omotiverat i tid och otid”.

Lars von Triers (dröm om) 3:e Riket kan med lite god vilja ses som en välmenande varning till den svenska arbetarklassen att inte bita sig fast vid och idealisera vare sig gamla pyrrhussegrar eller de fåtaliga rester av dessa som ännu kan nyttjas i vardagen. Det finns ingen gratis ketchup!

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.