Trots sin storlek och ekonomiska, religiösa, regionala och historiska betydelse - världens fjärde största land innehållande världens största muslimska befolkning, G-20-medlem med pågående militära konflikter med gerillor som gränsar till inbördeskrig och pålitlig amerikansk samarbetspartner i det allt hetare kalla kriget mot Kina – brukar nyheter från Indonesien sällan få genomslag i svensk press (en förklaring därtill ligger nog just i det sistnämnda exemplet).

När Indonesiens parlament den 7 december klubbade igenom nya lagar som bland annat gör det förbjudet att ha sex utanför äktenskapet eller förolämpa presidenten har det dock för en gångs skulle rapporterats riktigt friskt om saken. Och då är det inte som om det funnits någon brist på repressiva manövrar från den indonesiska statsapparaten genom historien.

”Jakarta kommer!” var ett av den chilenska högerns slagord under militärkuppen 1973, vilket syftade på målet att – med den CIA-stödda indonesiska härskarklassen som föredöme och genom massmord - utrota hela vänstern. Sedan folkmordet på kommunisterna och det framgångsrika utplånandet av världens då största kommunistparti 1965–66 har Indonesien varit ”open for business” (amerikanska ambassaden i Jakartas ordval i ett triumfatoriskt telegram till Vita huset efter folkmordet).

Förbud mot alla former av vänsterpolitik har i stort sett varit en del av den indonesiska konstitutionen med ett latent hot om en våldsam återupprepning om indonesierna skulle komma på andra tankar. Läs boken Jakartametoden (Karneval, 2022) och se dokumentärfilmen The Act of Killing (2012) för en extremt obehaglig men tyvärr nödvändig genomgång av detta fenomen.

Den politiska förföljelsen av vänstern i Indonesien har alltid skett med västmakternas goda minne (i Sveriges fall tysta och i USA:s fall högljudda, medgivande) och från såväl indonesiskt som utländskt håll har man byggt upp antikommunismen genom att stötta fundamentalistiskt religiösa krafter.

På hinduiska Bali framhöll man under upptakten till folkmordet kommunisternas jämlikhetsideal som ett hot mot kastsystemet. I de muslimska regionerna spred västerländska underrättelsetjänster bland annat påståenden om att kvinnorörelsen Gerwani ägnade sig åt hedniska orgier och skar könsorganen av tillfångatagna generaler. CIA spelade även in porrfilmer med skådespelare som liknade den bort-kuppade, vagt vänsterlutande och sekuläre presidenten Sukarno för att svärta ned hans rykte.

Men nu har samma islamistiska krafter sedan en tid tillbaka utvidgat sitt politiska projekt till att inte bara föra strid mot den ”gudlösa” kommunismen utan även mot styggelser som direkt slår mot ekonomiska intressen. Därför låter den amerikanska ambassadören i dag annorlunda från 1965 när han i ett bekymrat tal varnar för att lagarna riskerar att resultera i ”en minskning av utländska investeringar, turism och resor”.

Det här är också den dominerande svenska vinkeln. Särskilt oroande verkar uppgiften om att förbudet mot utomäktenskapligt sex även kan komma att innefatta turister. Aftonbladet bildsätter för säkerhets skull en av sina artiklar med ett par deppande surfare.

Något som däremot är helt frånvarande i den svenska rapporteringen är att de nya lagarna också innehåller nya straff för kommunistisk organisering, att sprida kommunistisk propaganda samt samröre med kommunistiska partier eller organisationer med påföljder på upp till 10 år i fängelse. Huruvida detta kommer att tillämpas på svenska turister är i skrivande stund oklart. UD har än så länge inte kommit med några nya rekommendationer rörande Indonesien, även om man fortsatt varnar för ”stamkonflikter” i det ockuperade Västpapua.

Men kunskapen om det indonesiska folkmordet i antikommunismens namn är också begränsad i det svenska medvetandet, trots att Bali förblir en av svenskarnas favoritdestinationer. Till skillnad från The Killing Fields museum, som är ett av Kambodjas främsta turistresemål, finns det inga spår i offentligheten på Bali av att omkring fem procent av öns invånare mördades av antikommunistiska dödspatruller. I Sverige trycker Forum för levande historia inga böcker om det indonesiska folkmordet och inga seminarier eller debatter hålls på temat om vad dåtidens liberaler och konservativa egentligen visste.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.