Nästan alla vet att ryska styrkor invaderade Ukraina den 24 februari i år. Mindre känd är den till synes odramatiska händelse som ägde rum exakt 102 år tidigare – den 24 februari 1920. Det var då som det tyska arbetarpartiet DAP kompletterade sitt namn med två nya bokstäver och i fortsättningen kallade sig NSDAP: Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet.

Samma dag presenterade det nydöpta partiet ett 25-punktersprogram. Det hade utarbetats av herrar Gottfried Feder och Adolf Hitler och kom att gälla i oförändrad form ända till krigsslutet 1945.

NSDAP:s extrema nationalism är höjd över alla rimliga tvivel, men av vilken anledning kallade man sig national-SOCIALISTER? Helt enkelt för att kommunistiska och socialistiska idéer hade en mycket stark ställning i det begynnande 1920-talets Tyskland efter Versailles-freden. I likhet med andra skator lade man beslag på allt som glittrade och glimmade enbart för att attrahera potentiella anhängare. I 1920-talets Tyskland samarbetade nazister och kommunister tämligen ohämmat på lokalplanet, om än inte på riksnivå.

Vi har alla lärt oss att den nationalsocialistiska världsåskådningen – nazismen – är antiparlamentarisk, antidemokratisk, antiliberal, rasistisk, våldsbefrämjande, irrationell (blod och jord…), expansiv, mytisk och logiskt osammanhängande etc. Allt detta må vara korrekt. Men grundritningen, fundamentet om vi så vill, är långt enklare än så och går att sammanfatta i ett fåtal poster, som ofta benämns ”klassisk nazism”.

Kärnan i den klassiska nazismen är en övertygelse om att det egna folket i någon mening är utvalt och har ett ärorikt förflutet, ett förflutet som av olika anledningar har gått förlorat. I parollform ställs krav av typen Tyskland åt tyskarna eller Sverige åt svenskarna. Från den utgångspunkten hamnar ’de våra’ i diametral motsatsställning till ’de andra’. Det går nämligen inte att inkludera utan att man samtidigt exkluderar. Tankefiguren ”vi mot dem” blir den logiska konsekvensen av tron på idéer om det utvalda folket eller herrefolket. Rasismen är, med det synsättet, ett ofrånkomligt följdfenomen, ett sekundärt inslag snarare än ett primärt, men därför inte mindre frånstötande.

En annan kärnpunkt är kompromisslös och oresonlig maktsträvan. Med alla tillgängliga medel, legala som illegala, sökte NSDAP:s ledargarnityr tillskansa sig makt och inflytande med den famösa kuppen i en av Münchens ölhallar i november 1923 som den första spektakulära ansatsen. Kuppförsöket slogs ner, och Hitler dömdes till fem år bakom lås och bom. Efter en ovanligt frikostig straffrabatt blev han utsläppt redan i december 1924 i ett läge, då han på sina visitkort med viss stolthet kunde presentera sig som författare. Debutboken Mein Kampf gavs ut 1925. Från och med detta år och i ytterligare åtta tonade NSDAP ner våldspotentialen och arbetade huvudsakligen inom systemets ramar. Den taktiken skulle visa sig sensationellt framgångsrik.

Måndagen den 30 januari 1933 utsågs Hitler i oklanderlig demokratisk ordning till rikets kansler. Bara fyra veckor senare brann riksdagshuset i Berlin, demokratin monterades ner för gott – eller i varje fall under den närmaste tolvårsperioden –, och resten är historia som det brukar heta. På denna historias konto får vi räkna in de ca 35 000 000 som förlorade sina liv i Europa 1939–45.

Genom åren har Sverigedemokraterna (SD) av enskilda debattörer beskyllts för nynazism. Det tror jag är felaktigt och vilseledande. Som nynazister vill jag beskriva de antisemitiska organisationer som, likt Vitt Ariskt Motstånd, Riksfronten, Svenskarnas Parti och – i våra dagar – Nordiska Motståndsrörelsen, har uppträtt och uppträder i hakkorsprydd uniform, firar Adolf Hitlers födelsedag, högtidlighåller Karl XII-s dödsdag och vill ta makten med våld, och bara med våld. Denna nynazism är i praktiken ett slags Hollywood-nazism utan reella möjligheter att bli en egentlig politisk kraft.

Till saken hör att Nordiska Motståndsrörelsens aktivister inte behöver ägna sig åt dubbel eller kreativ bokföring. De vill störta vårt demokratiska samhälle och gör ingen hemlighet av det.

Sverigedemokraternas förhållningssätt är ett annat. Relativt tidigt, 1995, tog dåvarande SD-ledningen avstånd från symbolpolitiken med svastikor, uniformer, armbindlar, öldrickande, Hitlerhälsningar och antisemitiska slagord av typen ”judeslakt” och Ut med packet. Samtidigt har idéerna om svenskarnas särställning och ett lovprisat Folkhem med uppenbart Bullerbyn-tycke behållits. SD:s maktambitioner är också intakta, vilket inte minst den senaste valrörelsen bekräftar.

Följden har blivit att SD:s portalfigurer i mer än 25 år har talat med kluvna tungor och dessutom hållit sig med dubbla agendor. Den interna retoriken har varit av annan beskaffenhet än den externa, långt ifrån alltid men ofta nog. På det finns otaliga exempel.

Sverigedemokraterna tillfredsställer högt ställda krav på att vara ett klassiskt nazistiskt parti. Det sägs på skilda håll att SD i realiteten är ”nazister i slips och kostym” i stället för i bomberjackor och kängor. Kanske är det så.

Men själv nöjer jag mig med påståendet att den nazistiska potentialen finns, att sprängladdningen är apterad och KAN utlösas i en framtid, som inte behöver vara särskilt avlägsen. Vakthållning anbefalls!

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.