I svensk massmedia framställs Putin som en hårt trängd looser. Men det är felaktigt. Putin har haft många viktiga framgångar under de senaste åren. I Centralasien har Ryssland stärkt sin position både militärt och ekonomiskt, samtidigt som USA:s och Europas inflytande minskat. När ryska trupper gick in i Kazakstan och effektivt slog ner det pågående upproret var det ett bevis på just den starka ryska positionen. Det militära samarbetet med Kina har ökat under det senaste decenniet och man har allt fler gemensamma militärövningar.

Vid en stor gemensam militärövning i Centralasien på hösten 2021 sade den ryska försvarsministern att en ren militärallians mellan de två länder inte var långt borta. De starka banden mellan de två länderna innebär att Ryssland inte behöver binda truppstyrkor längs den östra gränsen. Det intima samarbetet konfirmerades så sent som den 25 december av den kinesiske utrikesministern. Vapenhandeln mellan länderna har också ökat. Ryssland kan lita på Kinas vapenleveranser om behov skulle uppstå.

USA:s militära uttåg ur Afghanistan i augusti 2021var troligen en viktig händelse för den ryska strategiska kalkylen. Det innebar att hotet i landets sydöstra flank försvann. Man behövde inte längre oroa sig för att vid en världskonflikt bli huggen i ryggen. Det snöpliga uttåget var också ett bevis för USA:s politiska försvagning. Ryssland och Kina behärskar idag Centralasien och har dessutom goda kontakter med det strategiskt viktiga Iran. De två ländernas intressen riktar sig främst mot Indien och Sydasien samt Sydostasien och i viss mån Mellanöstern. Bara Indien är en enorm marknad och landet har idag en tillväxt på över tio procent. Kinas stora infrastruktursatsning i Central- och Sydasien verkar vara en dörröppnare. Den enorma asiatiska landmassan är en viktig bas för Kinas/Rysslands offensiver åt öster, väster och syd. Amerikanska militäranalytiker menar att den asiatiska landmassan är omöjlig att erövra.  

Ryssland har över huvud taget under de senaste åren stärkt sin ekonomiska, politiska och militära ställning i öster och söder. Energiexporten går alltmer i dessa riktningar. Tillsammans med Kina och länder som Brasilien, Indien och Sydafrika har man dessutom börjat bygga upp en ny ekonomisk infrastruktur som sträcker sig över stora delar av världen och som utesluter USA och Europa. Kinas starka ekonomi är motorn i denna struktur, men Ryssland roll som stormakt är också betydelsefull. I Afrika bygger Ryssland ut sitt inflytande. I Sydamerika har Kina tagit över rollen från USA som den viktigaste ekonomiska stormakten. Kina har etablerat sig som ekonomisk makt i östra Afrika där de kinesiska gruvbolagen bedriver samma folkfördrivningspolitik som de europeiska.

De ryska och kinesiska auktoritära, för att inte säga totalitära, samhällsstrukturerna är en stor fördel i oroliga tider. Putin och Xi Jinping kan med ett lugnt leende på läpparna åse de alltmer sönderfallande europeiska länderna. Europa har stora problem med skyhöga energipriser, inflationen och är på väg in i en lågkonjunktur. De ekonomiska klyftorna ökar och polariseringen mellan höger och vänster skärps. Planerna på en högerkupp har avslöjats i Tyskland. Extremhögern firar framgångar i Italien och Sverige. Storbritannien har på kort tid haft tre olika premiärministrar.   

Naomi Klein hävdar att Ryssland nu är på väg att rita om den östeuropeiska kartan. Putin är en skicklig strateg. Det är en styrka för Ryssland. I söder och väster har Ryssland länge drivit en mycket aktiv ”separatist”-politik. Man har stött och stöder, med vapen och pengar, separatister i bland annat Georgien, Moldavien och Ukraina. Målet är att skapa konflikter och långvariga sådana. Det här är naturligtvis extra viktigt när det gäller länder som vill närma sig väst, till exempel Georgien och Ukraina. Belarus är numera inlemmat i den ryska intressesfären.

Rysslands invasion av Ukraina var sannolikt ett sedan lång tid tillbaka noggrant förberett strategiskt steg. Att det togs just då hängde troligen bland annat ihop med det allt mer intima militära samarbetet med Kina, USA:s uttåg ur Afghanistan, USA nederlag i Syrien, den stärkta ryska positionen i Centralasien och den starka statliga ekonomin. Vi ska inte glömma att invasionen föregicks av ett mycket viktigt strategiskt diplomatiskt utspel där man presenterade sin syn på hur stormaktspolitiken i östra Europa skulle se ut. I en deklaration i december 2021 framförde Ryssland långtgående krav på en i grunden förändrad säkerhetsordning i Europa. Den svenska regeringen ansåg med rätta att denna deklaration var ett hot mot Sveriges säkerhet och nationella självbestämmanderätt.

Ryssland använder nu samma metoder som USA och Nato länge använt. Den som tror att Rysslands terrorbombning av Ukraina är någon slags desperat reaktion på förlusterna i det ”riktiga” kriget får tänka om. Terrorbombningarna har tjänat Ryssland väl och de kommer att fortsätta. Det finns ingen anledning för Ryssland att offra en massa manskap och material för att avancera några kilometer i Donbas när man kan uppnå så mycket mer med sina bomber. Att terrorisera civilbefolkningen, förstöra el- och vattenförsörjning, ödelägga kommunikationsleder – syftet med allt detta är att bryta ner motståndet och i längden ödelägga den ukrainska staten och nationen, precis som USA och dess allierade gjorde i Irak, Syrien och Libyen.

USA och Nato å andra sidan använder nu tillvägagångssätt man också använt under decennier, det vill säga att pumpa in vapen och pengar till dem som står på rätt sida. Det är ingen sofistikerad metod. Men den har den fördelen att man slipper offra amerikanska liv. Varje presidents stora fasa är att bevittna likkistor lastas av på militärflygplatserna. USA kan utan moraliska skrupler åse ett alltmer sönderbombat Ukraina och ändå fortsätta sina vapenleveranser. För USA handlar Ukrainakriget inte om att skydda och försvara ett folk och en nation, utan om att försvaga Ryssland. Ju fler resurser Ryssland tvingas sätta in i kriget, ju bättre. Det här är ingenting nytt. USA har länge använt både militär och ekonomisk krigföring i syfte att försvaga länder och deras statsapparater. De militära krigen mot Irak och Syrien syftade till detta. Det ekonomiska sanktionskriget mot Iran syftade till detta. USA vill helst ha sina fiendeländer splittrade, svaga, söndertrasade och utan fungerande statsapparater.  

Strategiskt sett är alltså Ukrainakriget för USA inte alltigenom negativt. För USA har krigen en viktig roll att spela, om de stärker den egna sidan. Någon slags humanistisk tveksamhet mot krig i sig har man väl aldrig haft, förutom om det utspelar sig inom de egna gränserna. Natos strategi har följaktligen varit krigisk. Man har varit beredd att sätta icke-anslutna nationers säkerhet på spel för att kunna avancera österut. Ju svagare USA har blivit ekonomiskt, desto viktigare har Nato blivit och ju mer aggressiv har Jens Stoltenbergs retorik blivit.

Imperialismen är till sin natur expansiv. Det gäller både för imperialistmakter på nedgång och de på uppgång. De har sina tentakler överallt. Under senare år har kampen mellan imperialistblocken intensifierats. Liksom USA har Ryssland/Kina globala intressen. Konfliktpunkterna har blivit fler och allvarligare. De finns nu kring Taiwan och Sydkinesiska havet samt på Koreahalvön. Norra Europa är på väg att bli en konfliktpunkt. Gränsområdet mellan Syrien och Turkiet är sedan gammalt en. Där inte krig redan pågår används allt oftare militära medel. Raketavskjutningar, intrång på territorialvatten och på territoriellt luftrum, militärövningar nära andra länders gränser.   

Att ställa sig under något stormaktsblocks ”beskydd” är oerhört riskabelt för mindre länder, men en del har ändå valt att göra det, till exempel Sverige och Finland. I Latinamerika har länder som Kuba och Venezuela valt att liera sig med Ryssland/Kina-blocket. De vill säkert inte hamna i samma situation som Belarus, men riskerar heller inte att göra det eftersom de geografiskt sett ligger långt ifrån den ryska militärmakten. Men politiskt och diplomatiskt har de accepterat de nya spelreglerna.

Kuba har som ett av få länder i världen inte tagit avstånd från Rysslands invasion av Ukraina. Kubas president gjorde ett statsbesök hos Putin precis när Ryssland inledde sina terrorbombningar i Ukraina. Både Venezuela och Kuba ser sig som ett progressivt block tillsammans med Ryssland och Kina, ett block som bland annat påstår sig värna principerna om nationell självständighet och territoriell suveränitet. De anser att Kina är socialistiskt. Venezuela och Kuba bedriver just nu en kampanj för att dessa ställningstagande också ska omfattas av så stora delar av den amerikanska och europeiska vänstern som möjligt.       

Vi lever i en tid med hård press från stormakterna och det känner varje litet land av. Jag vet inte hur stor press USA i det dolda har satt på Sverige under de senaste decennierna, men man kan nog vara rätt säker på att USA använt både moroten och piskan. Under senare år har pressen från stormaktsblocket Ryssland/Kina på Sverige ökat. Den imperialistiska världsordningen håller alltså på att förändras, vissa stormakter och block försvagas, medan andra stärks.

Kriget i Ukraina är på väg att sprida sig. Belarus deltog i invasionen från norr genom att tillåta ryska trupper gå genom sitt territorium. Putins besök i Belarus nyligen tyder på att nya samarbetsaktioner är på gång. Kina kommer troligen att tydligare markera sitt stöd för Putin och kanske till och med öppet bidra med krigsmaterial. Samtidigt fortsätter vapen från USA och Europa att strömma in i Ukraina och landet utför allt fler sabotage och attacker inne på ryskt territorium. Västra och norra Europa är inställt på krig. Enorma vapenupprustningar är på gång. Krigsindustrin går på högvarv. Nato förstärker sina baser. Ryssland har sagt att deras nordvästra flank ska förstärkas. Stormakternas arrogans ökar. De mindre staternas nationella kamp för oberoende, självständighet och territoriell suveränitet blir allt viktigare.                

Kommentarer

0
Peter Sundborg
3 weeks ago
Henrik Skrak tycker att Rysslands agerande mot Sverige väger ganska lätt. Och då syftar han på det som jag tog upp i en kommentar, det vill säga att Ryssland i december 2021 ville ha avtal med dels USA, dels Nato som skulle inskränka Sveriges självbestämmanderätt. Jag tycker tvärtom, att detta är ett allvarligt hot mot Sveriges självständighet och nationella säkerhet. Under de senaste 40 åren har vårt land av andra stormakter utsatts för värre hot, menar Skrak. Jag kände inte till att Sovjetunionen i slutet av det 1980-talet tvingade Sverige att ge upp territorialvatten i Östersjön, som Skrak skriver. Men om det skedde genom stormaktsdiktat var det givetvis en inskränkning av vår territoriella suveränitet.

För övrigt är det en stor principiell skillnad mellan att frivilligt orientera sig mot ett stormaktsblock, som Sverige gjort gentemot USA/Nato och att bli utsatt för en inskränkning i nationella självständigheten och säkerheten genom ett, av en stormakt initierat avtal mellan två stormakter.

Vi lever ju i en tid där den nationella självständigheten, säkerheten och territoriella suveräniteten är oerhört viktig att slå vakt om för mindre och medelstora stater. De imperialistiska stormaktsblocken tar sig stora friheter på de mindre staternas bekostnad. Detta är naturligtvis ingenting nytt. USA har historiskt sett ofta satt sig över andra nationers självständighet och territoriella suveränitet. Men det kan bli mer geografiskt omfattande när kampen mellan de imperialistiska blocken intensifieras och utvecklas till en ursinnig kamp om inflytande och herravälde över hela världen. Rysslands/Kinas expansion är fredlig där så är möjligt och militärt aggressiv där så är nödvändigt. Jag är helt övertygad om att Ryssland och Kina kommer att militärt skydda sina investeringar i till exempel Centralasien, om det blir nödvändigt.

Jag påstår inte att Rysslands invasion av Ukraina inte var ett svar på USA/Natos expansion österut. Utan jag diskuterar varför invasionen kom just i början av 2022 och inte till exempel 2015 eller 2020. Vilka var de bakomliggande faktorerna till att Ryssland gick till angrepp just när man gjorde det? De sakerna tar jag upp i artikeln.
Like Like Citera
0
Henrik Skrak
3 weeks ago
Visst kan man beklaga en tänkt uppgörelse mellan Ryssland och USA vad gäller svensk säkerhet. Och visst kan man beklaga att stormakter håller sig med intressesfärer. Men intressesfärer är ju ett faktum och något att förhålla sig till. Att konstatera det är inget försvar. Och det är ju heller ingenting nytt. Kampen om intressesfärer gav upphov till det Peloponnesiska kriget redan på 400-talet före vår tideräkning. De mindre starka grekiska statsstaterna hade inte mycket att välja på: Aten eller Sparta. Till skillnad från de mindre grekiska stadsstaterna har emellertid Sverige haft möjlighten att välja neutralitetens väg och på så sätt undvikit krig i över 200 år.

Att Ryssland anser sig ha rätt att invadera Ukraina är naturligtvis allvarligt och ett grovt brott mot folkrätten. Att invasionen kom som en reaktion på USA:s utökade intressesfär gör inte brottet mindre allvarligt. Men att hävda att invasionen var resultatet av en sedan länge uttänkt plan och låta påskina att den inte har en dyft med Natos och EU:s utvidgning att göra, det är naivt.

När det gäller ryska påtryckningar mot Sverige är det naturligtvis fel av Ryssland att försöka få garantier av USA att motsätta sig ett framtida svenskt Nato-medlemskap. Men med tanke på vad vårt land har utsatts för under de senaste 40 åren från andra stormakter väger Rysslands agerande mot Sverige (inte mot Ukraina!) ganska lätt. 1981 års sovjetiska ubåtskränkning känner alla till men allvarligare ändå var hur Sovjetunionen i slutet av det decenniet tvingade vårt land att ge upp territorialvatten i Östersjön. Det hette i den proposition som riksdagen vackert fick rösta ja till att Sverige minsann fick behålla 75 procent av ett “omtvistat” område. Men området var aldrig omtvistat, inte förrän stormakten så bestämde.

Och till Vänsterpartiets och Jonas Sjöstedts försvar får väl ändå sägas att de gjorde en insats mot svenskt EU-medlemskap. När det gäller kriget mot Libyen 2011 är det nu populärt att skylla allt på Vänsterpartiet. Carl Bildt gör det i den nyutkomna boken Mina krig. Som om någon annars skulle lyssna på Vänsterpartiet vad gäller inriktningen av svensk utrikespolitik! Aftonbladet hittade 2011 i sin enkätundersökning inte en enda vänsterintellektuell med plats i offentligheten som motsatte sig. Åsa Linderborg skrev lite lamt att vi skulle “tänka efter”. Aron Etzler – vid tiden chefredaktör för Flamman – var väl en av få som uttalade sig klart och tydligt mot Natos bombningar och regimskifte i Libyen. Både Etzler och Linderborg är vänsterpartister, tillhör det enda parti med plats i riksdagen som nu inte bara motsätter sig Nato-medlemskapet utan också de lagsändringar som Nato-medlemskapet tycks fordra.

Sundborgs omvärldsanalys saknar i mina ögon det väsentliga, en kvantifiering av ekonomisk makt och militär styrka vid jämförelsen mellan USA, Ryssland och Kina. Sundborg pekar på kinesiska utlandsinvesteringar men frågar sig aldrig om Kina militärt förmår skydda dessa sina investeringar. Detta är ju ett av de uppgivna skälen för svenskt Nato-medlemskap: Vi ska säkra handelsvägar och hävda Sveriges (och övriga Nato-länders) ekonomiska intressen.
Like Like Citera
0
Peter Sundborg
1 month ago
Jag kan hålla med Henrik Skrak en hel del i det han skriver. För att vara konkret så är det ju framför allt Vänsterpartiet som skulle behöva göra en kritisk granskning av sin inställning till USA/Nato. Jonas Sjöstedt uppslutning bakom USA i Syrienkriget vittnar om en förfärlig okunnighet och om att han har en världsbild som ligger nära andra svenska socialdemokratiska och borgerliga politikers. Men det betyder inte att jag vill döma ut hela vänstern. Här finns också många som har en i välgrundad kritisk inställning till Nato, det visades inte minst i debatten efter Sveriges Natoansökan.

Det jag vill uppmärksamma nu är dock inte synen på Nato, utan synen på Ryssland. När Ryssland den 17 december 2021 lade fram sina två förslag till avtal så var det ett försök att göra upp med USA och Nato över huvudet på en rad småstater, däribland Ukraina, Sverige och Finland. Ryssland ville sluta avtal dels med USA och dels med Nato. Men avtalen handlade framför allt om Ukraina, Sverige och Finland. Ryssland ville alltså ha en ordning där Ryssland/USA/Nato dikterade villkoren för Europa. Om vi är emot USA/Natos försök att utvidga sin intressesfär allt mer österut, så måste vi väl rimligen också vara emot Ryssland försök till uppdelning i intressesfärer. Men det är ingen självklarhet. Många inom vänstern anser att Ryssland har rätt till en intressesfär. Därför var det också rätt av Ryssland att invadera Ukraina. Frågan är om denna vänster också anser att Sverige bör böja sig för Rysslands krav på intressesfär och frivilligt avstå från vår nationella självständighet – allt i fredens intresse, naturligtvis. (Detta är också ett svar på Sven Anderssons inlägg)
Like Like Citera
0
Henrik Skrak
1 month ago
Peter Sundborg resonerar nu betydligt mer nyanserat jämfört med i mars 2022 då han gav en bredsida mot den del av västerländsk vänster samt mot de länder i tredje världen som han uppfattade ställde sig på Rysslands sida efter angreppet på Ukraina. Nu skriver han att det är “oerhört riskabelt för mindre länder” att “ställa sig under något stormaktsblocks beskydd”. Men det är väl inte en risk som uppkommit plötsligt, eller? Hade svensk vänster haft denna medvetenhet från och med murens fall hade vi ju kunnat värja oss mot att hamna i ett stormaktsblock. Det var medlemskapet i EU som på sikt dödade den svenska neutraliteten och alliansfriheten. Svensk vänster i bredaste bemärkelse har inte ens uppvisat ett passivt motstånd mot den Nato-anpassning som pågått allt sedan dess. Den har villigt accepterat. Som när det gäller insatsen i Afghanistan till priset av 27 miljarder kronor och sex människoliv. Så mycket kostade lojalitetsförklaringen till USA. Svensk vänster - fortfarande i bredaste bemärkelse - var behjälplig med att sälja in svepskälen: demokratiseringen av Afghanistan och befrielsen av Afghanistans kvinnor. När det gäller Libyen var vänstern direkt drivande för den insats som nu ingen längre vill kännas vid. Hur kunde svensk vänster “hamna så fel” (för att använda Sundborgs språkbruk)? Eftersom Sundborg verkar få gott om spaltutrymme i dagensarena så ser jag fram mot en debattartikel av honom i denna tidskrift som pläderar för EU-utträde och som innehåller ett upprop om organisering mot Nato-medlemskap på bredast möjliga grund.
Like Like like 2 Citera
0
Sven Andersson
1 month ago
Peter Sundborg säger:
"I en deklaration i december 2021 framförde Ryssland långtgående krav på en i grunden förändrad säkerhetsordning i Europa. Den svenska regeringen ansåg med rätta att denna deklaration var ett hot mot Sveriges säkerhet och nationella självbestämmanderätt"
Förstår inte riktigt detta, skulle vara intressant att få höra en utveckling av resonemanget. Som jag ser det så har vi alltid haft "intressesfärer", Sovjet och Nato hade det, Ryssland och Nato hade det (i och med överenskommelsen om att Nato inte skulle få expandera) och USA har haft sin Monroe-doktrin i snart 2 sekel och skulle aldrig acceptera en fientlig atombeväpnad militärallians vid sin gräns (vilket de visade 1962). Intressesfärerna hur principiellt förkastliga de än är har gett oss en slags fred i 80 år och det är först nu då Nato avvecklat säkerhetsordningen från 80/90-talet, steg för steg, som vi fått ett ökat krigshot. Alla parter måste känna sig säkra för att säkra freden, känner sig en part hotad är freden hotad för alla. Ryssland måste ha lika stor rätt till säkerhet som öst och centraleuropa om vi skall bevara freden.
Som läget är nu så handlar Sveriges och Finlands "självbestämmanderätt" i praktiken mest om rätten att bli medlemmar i den krigshetsande alliansen Nato och att placera kärnvapen i de ryska miljonstädernas omedelbara närhet samtidigt som vi säljer ut vår självbestämmanderätttill USA, den som regeringen sägs vara så mån om att bevara.
Like Like like 1 Citera

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.