Den brittiske utrikesministern Neville Chamberlain välkomnas i München av sin nazityske motsvarighet Joachim von Ribbentrop, 1938 (Foto: Narodowe Archiwum Cyfrowe, CC BY-SA 4.0 , via Wikimedia Commons)

Erkännandet av stormakternas rätt till intressesfärer ”har gett oss ett slags fred i åttio år”, skriver Sven Andersson i en kommentar till ett inlägg här på bloggen. Därav följer, om jag har förstått tanken, att vi i fredens namn ska acceptera Rysslands rätt till överhöghet över Ukraina och andra länder i dess närhet. USA ”skulle aldrig acceptera en fientlig atombeväpnad allians vid sin gräns (vilket de visade 1962)” , skriver Sven Andersson vidare.

En sanning med modifikationer. USA tvingades i decennier acceptera ett kommunistiskt Kuba, de facto allierat med  atomvapenmakten Sovjetunionen, vid sin gräns. Däremot hotade USA med storkrig för att förhindra utplaceringen av kärnvapen på Kuba. Men såvitt jag vet har ingen föreslagit utplacering av atomvapen i Ukraina. NATO har heller inte placerat ut kärnvapen i Baltikum och andra medlemsländer i Östeuropa. NATOs kärnvapen finns i Västeuropa och Turkiet.

Även det så kallade hotet att Ukraina snart skulle bli medlem av NATO är överdrivet. Medlemskap kräver enighet mellan NATOs medlemsländer och fram till Rysslands invasion av Ukraina motsatte sig Tyskland ett sådant medlemskap. Tyskland vidhöll  i det längsta linjen från NATO-toppmötet i Bukarest 2008, då man motsatte sig Georgiens och Ukrainas möjliga kandidatstatus  för medlemskap i NATO.

På en presskonferens i Kiev i februari 2022, efter det ryska ultimatumet men några dagar innan den ryska invasionen, sa den tyske förbundskanslern Olaf Scholz, att det inte finns några planer på att släppa in Ukraina i NATO. ”Därför är det lite märkligt att observera att  den ryska regeringen gör något som inte är aktuellt till ett avgörande politiskt problem.” Det var Rysslands överfall på Ukraina några dagar efter Scholz presskonferens som tvingade fram en fullständig omläggning av den traditionella tyska samarbetslinjen gentemot Ryssland.

Det var inte intressesfärer utan kärnvapnen och kärnvapenbalansen som gjorde att ett storkrig mellan stormakterna kunde undvikas under det kalla kriget. Freden gällde dessutom inte alla, den var strikt begränsad till Europa. Sven Andersson exemplifierar idén om intressesfärernas positiva egenskaper genom att hänvisa till Monroedoktrinen – USAs proklamation om sin rätt till överhöghet över Latinamerika.

Vad ska vi då säga om de otaliga väpnade interventioner och militärkupper som USA har genomfört eller initierat i Latinamerika och i andra länder som man betraktat som liggande inom ”sin” intressesfär. Detsamma gäller Sovjetunionen. Ungern, Tjeckoslovakien och Afghanistan är några exempel. Intressesfärer bevarar inte freden. De ger stormakterna obegränsad rätt att härska och föra krig inom alla områden de betraktar som ”sina”.

Idén om intressesfärer är inte heller en defensiv idé som förespråkar balans mellan stormakterna. Det är en idé om stormakters rätt att kämpa för hegemoni. Det finns ingen gräns för vad som ska räknas till en stormakts intressesfär, utan styrkeförhållandena avgör. USAs containmentpolitik under det kalla kriget syftade till att undvika ett storkrig i Europa, eftersom det oundvikligen skulle bli ett kärnvapenkrig. Men i resten av världen fortsatte de båda stormaktsblocken sin kamp. Containmentpolitiken åberopades för att legitimera USAs interventioner i Korea och Vietnam och stödet åt kupperna i Iran och Indonesien.

Idén om intressesfärer har sin grund i en teori om stormakternas kamp om världsherravälde. Precis som arterna i naturen påstods vara inbegripna i en ständig kamp om revir för att överleva, påstods stormakter vara tvungna att kämpa för att utbreda sig i rummet. Denna kamp om Grossraum, som det hette hos tyska geopolitiker, eller Lebensraum (livsrum), som det hette hos nazisterna, ansågs vara en lagbunden följd av stormakters ”natur”.

1938 återvände den brittiske premiärministern Neville Chamberlain från toppmötet i München, där han hade erkänt Tjeckoslovakien som en del av det nazistiska Tysklands intressesfär. Chamberlains ord vid hemkomsten till London har gått till historien: överenskommelsen påstods ha säkrat ”fred i vår tid”.

Kommentarer

1
Benny Andersson
7 months ago
Det finns ingen likhet mellan Ukraina och den av kolonialmakterna skapade rumpstaten Sydvietnam. Var fanns den folkliga kampviljan i Sydvietnam? Jo hos rebellerna, inte hos armén!

Sven Andersson verkar ha svalt den ryska propagandan. Det är amerikanska intriger, inhemska nazister och ukrainska politiker som villigt låter sig styras på ena sidan. Och en rysk regim som tvingas ingripa för att rädda förtryckta ryskspråkiga minoriteter och sätta stopp för NATO:s expansion på den andra. En historia utan stöd i trovärdiga källor. Ta Euromaidan, massdemonstrationerna på Maidantorget 2014! En kupp, styrd av USA och inhemska nazister, enligt den ryska propagandan. I verkligheten en bred folklig resning vars främsta orsaker var ilskan över ojämlikhet och korruption. (Stödet för att gå med i NATO var bara 15-20 procent före Euromaidan och den följande ryska invasionen av Krim och Donbass). Insatta bedömare har liknat skeendet vid den arabiska våren. Samma breda folkliga vrede, samma avsaknad av politisk ledning. Och samma resultat: bristen på ledning lät den härskande klassen kidnappa rörelsen och leda den in på ofarliga banor.

Även om extrema högergrupper i kraft av sin organisation kunde spela en roll under slutskedet av resningen och i det första skedet av kampen mot den ryska invasionen av Donbass, fick det inget bestående resultat. Inget av Ukrainas extrema högerpartier klarade femprocentsspärren i de val som följde i maj 2014. Det starkaste, Svoboda, förlorade de tre ministerposter man fått i den expeditionsministär som tillsattes strax efter Janukovitjs avgång.

Bilden av ett intrigerande Amerika som utlöste och fjärrstyrde händelserna har lika lite stöd i fakta. Obama hade fokus på Kina, i övrigt förde han en passiv och defensiv utrikespolitik. Via sitt sändebud till Ukraina, ministern för Europa, Victoria Nuland, gjorde USA visserligen vad man kunde för att påverka den nya regeringen. Men det handlade mer om demokrati och ”transparens” (ett täckord för att öppna Ukraina för konkurrensen från internationellt kapital), än om anslutning till NATO. Den inhemska klasskampen fortsatte att styra utvecklingen i landet. Nationalismen kom främst att spela en roll som avledningsmanöver. Efter Obama kom Trump, som betraktade Putin mer som en vän än som en fiende. Det var först med valet av Biden som USA återgick till en aktivare politik, men fortfarande är det Kina som står i fokus.

Superhöken Robert Kagan skräder inte orden när han kritiserar Obamaregimens agerande i en artikel i Foreign Affairs utgåva för januari – februari 2023. Enligt Kagan, hävdade Obama att Ukraina var viktigare för Ryssland än för USA och förespråkade en avvaktande hållning till ockupationerna av Krim och östra Ukraina. Möjligheten av ett framtida ukrainskt medlemskap i NATO lämnades visserligen öppen. Men inga aktiva åtgärder vidtogs. Det var först i och med den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022 som Amerika vaknade, påstår Kagan. Och han bör veta vad han talar om. Kagan är gift med Victoria Nuland och kompis med den nuvarande utrikesministern Anthony Blinken.

Liknande kritik kan riktas mot SA:s bild av händelseutvecklingen i östra Ukraina. De källor som är oberoende av Ryssland ger en annan bild – ryskinitierade kupper av små grupper som stöddes av invaderande ryska trupper. Rysslands ursprungliga projekt för att underminera Ukraina – "Novorossia" – omfattade nio distrikt som alla troddes bebos av en ryskvänlig majoritet. Men ett brett folkligt motstånd omintetgjorde planerna i alla distrikt utom två. Stödet för Ryssland i de återstående två distrikten, Luhansk och Donetsk, är omöjligt att avgöra, pga den totala avsaknaden av demokrati i dessa områden.

SA avslutar med påståendet att ”Ukraina i sin nuvarande form som stat är historia.” Det är som att påstå detsamma om Vietnam, efter Genevekonferensen 1954, då landet delades av kolonialmakterna.
Like Like Citera
0
Sven Andersson
7 months ago
Blev fel sist. Rätt text:
"USAs proxykrig mot Sovjet och Kina enligt dominoteorin"
Like Like Citera
0
Sven Andersson
7 months ago
Benny jämför Ukrainas försvar mot Ryssland med Vietnamkriget. Jag antar att han då menar Nordvietnams, PRRs och FNLs försvar mot USA. Tror det är en dålig jämförelse om Benny inte menar den Sydvietnamesiska regimens (Ngo Dinh Diem 1955–1963 och Nguyen Van Thieu 1967–1975) krig mot Nordvietnam (och USAs proxykrig mot Sovjet och USA enligt dominoteorin). Där kan man hitta vissa likheter, och Diem och Thieu, precis som Zelenskyj var och är USAs nickedockor och både Vietnam och Ukraina är och var splittrade länder. Hur splittrat Ukraina var visar det sista valet innan kuppen 2014:
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Presidentvalet_i_Ukraina_2010. Vad som fattas i Ukraina är motsvarigheten till Sydvietnams PRR, en regering som kämpar för ett oberoende Ukraina, fritt från såväl rysk som amerikansk imperialism. Bennys historiska modeller är överhuvud taget ganska svaga och pressar in tanken i de modeller och kategorier som han älskar att använda mot sina meningsmotståndare. Är man för fred så är man att jämföra med Chamberlain och Hitler vilket indirekt innebär att Benny verkar stå på Churchills sida. På så sätt så verkar han också stå på samma sida som dagens utnämnda Churchillar (Zelenskyj och Boris Johnson). Och någon part i målet måste väl Benny stödja förutom det anonyma ukrainska folket vars enda roll just nu är att slaktas med Ryssland på ena sidan slaktbänken och USA på den andra. USA verkar nu ha gett upp hoppet om Ukraina och söker fred för att kunna ägna sig åt sin huvudfiende Kina så kanske kommer vi snart att se ett fredsavtal inom en 6 månader vilket många tycks tro. Zelenskyj är troligen inte ens tillfrågad vilket visar att han aldrig var part i målet.
Men Bennys jämförelser haltar på flera sätt, t.ex så hade inte Sudets tyska befolkning bombats sönder av Tjeckoslovakien i 8 år såsom Kievregimen gjort med den ryska i Donbass.
Jag försöker ibland fundera över hur jag själv skulle reagera om en finsk regering kontrollerad av Sannfinländarna (som kommit till makten via en USA stödd kupp) skulle ha ställt till en massaker på den svensketniska minoriteten utmed Finlands kust med hjälp av Lapporörelsen och Fosterländsdka folkrörelsen. Skulle jag protestera om den svenska regeringen gett aktivt stöd till den svensketniska minoriteten? Skulle jag bli upprörd om Åland och svenskbyggderna i Finland förklarat sig självständiga från Finland?
Jag tror trots allt det är bättre med en konkret analys av konkreta förhållanden.
Ryssland har inte i Ukraina att göra, USA bedriver ett proxykrig mot Ryssland via Kievregimen (som saknar röst) där Ukrainas befolkning offras. En stor del av Ukrainas östra delar samt Krim vill antingen ha autonomi eller självständighet. Eftersom lilleputtländer i en fientlig omgivning är omöjliga har de sedan sökt sig till Ryssland. Autonomi enligt Minskavtalen hade kunnat rädda Ukraina men västledare som Merkel har tydligt visat att dessa avtal aldrig var tänkta att respekteras. I Vietnams fall så slutade kriget med att PRR slukades av Hanoi och det verkar troligt i Ukrainas fall att alla självständighetssträvanden också kommer att slukas av USA på västra sidan och Ryssland på östra sidan. Ukraina i sin nuvarande form som stat är historia. Till sist, det är bra att Benny är motståndare till Nato. Problemet är att han tycks tro att alla bör känna till det pga något han skrivit någonstans, vilket tyder på att Benny överskattar sin egen roll i den svenska debatten. I vår lilla debatt har i alla fall Bennys Natomotstånd inte synts. Tvärtom så är Bennys och Natos argumentation identisk.
Like Like Citera
0
Benny Andersson
7 months ago
Samuel Johansson anklagar mig för ”härskarteknik”, eftersom jag sägs ha blåst upp ett kort stycke i ett av Sven Anderssons inlägg och diskuterat det i en ny tråd här på bloggen. Jag ser det som ett uttryck för respekt och intresse. Jag antog – med rätta visade det sig – att stycket uttryckte en central tanke hos SA och ansåg det förtjäna en ordentlig diskussion, i stället för att avfärdas med ett par rader. SJ och SA att upprörs också över att jag tillskrivit den senare åsikter han inte explicit har hävdat. I nästa andetag tävlar de båda om att tillskriva mig åsikter: Enligt SJ är jag ointresserad av fred och en krigshetsare. SA spekulerar om att jag kanske ser NATO som en del i en anti-fascistisk allians. Braket av allt det glas som krossas borde höras ända bort till SA på andra sidan Atlanten. Förutom att jag aldrig har hävdat något av detta, borde min syn på NATO vara känd, eftersom jag redogjort för den både i min artikel om skälen för Rysslands anfall i Clarté och i den debatt som följde här på bloggen. I samma anda skriver SJ i bästa Ann Heberleinstil att min hänvisning till Ukrainas folk och dess stridsvilja syftar till att förläna min krigshets en ”barmhärtighetsaura”. Det jag skrev var något helt annat, nämligen att det ukrainska folkets kampvilja visar att det rör sig om ett krig för att försvara Ukrainas nationella oberoende mot en angripare, inte om ett proxykrig mellan två stormakter. Om Samuel Johansson anser att hänvisningar till Ukrainas folk och dess intressen inte har en legitim plats i diskussionen om att återskapa freden i Ukraina är vi djupt oense.

En önskan om fred är något som jag tror förenar alla som deltagit i diskussionen om Rysslands angreppskrig mot Ukraina här på bloggen. Men man måste alltid fråga sig fred för vem och på vilka villkor. Fred på angriparens villkor kan innebära fortsatt ockupation och i praktiken ett tillstånd av fortsatt krig för de som tvingas bo i det ockuperade territoriet. Om Rysslands angreppskrig mot Ukraina ska liknas vid någon händelse som tidigare har inträffat är det USA:s angreppskrig mot Vietnam. I båda fallen rör det sig om små länder som försvarar sitt nationella oberoende mot en angripande imperialistisk stormakt. Att bara prata om fred utan att skilja på angripen och angripare riskerar att bli ett stöd till den senare. Så var fallet med Svenska Kommitténs krav: Fred i Vietnam. Mot detta reste den anti-imperialistiska solidaritetsrörelsen de riktiga kraven: USA ut ur Vietnam och Stöd Vietnams folk på deras egna villkor.

Det är talande att när Sven Andersson spekulerar om ett eventuellt fredsavtal handlar det bara om två parter som ska jämka samman sina intressen, de båda imperialistiska stormakterna USA och Ryssland. Så här skriver han: ”För första gången sedan invasionen inleddes förra året erbjuder Washington eftergifter för Rysslands säkerhetskrav uttryckligen och direkt, utan att involvera ukrainarna som ändå aldrig på allvar var en part i målet.” Ukrainas folk och regering förväntas tiga och acceptera det som de båda stormakterna eventuellt kommer överens om. Det är svårt att tänka sig ett klarare bevis på att intressesfärer i stormakternas och Sven Anderssons mening innebär att mindre staters intressen räknas bort. Det är som när 1800-talets stormakter tillfälligt ”räddade” freden mellan sig genom att komma överens om uppdelningen av Afrika.

Därmed inte sagt att Anthony Blinkens utspel är ointressant. Det skulle mycket väl kunna ligga i det ukrainska folkets intresse. Men som SA skriver är haken om Ryssland kan tänkas acceptera det. Det skulle i så fall innebära att man ger upp det jag påstått vara skälet för angreppet på Ukraina, att införliva det eller stora delar av det med Ryssland. Om Sven Andersson däremot har rätt i att skälet var rädslan för att Ukraina skulle bli medlem av NATO, borde det inte vara något som helst problem. Blinkens förslag skulle ju ge Ryssland allt vad de påstår sig kämpa för.
Like Like Citera
0
Sven Andersson
7 months ago
Tack Samuel för uppbackningen.
Nej det finns inte någon relation mellan Benny och mig trots efternamnet. Jag gissar att Benny hade mobiliserat en rad argument från andra diskussioner som jag fick stå till svars för oavsett om det var något jag själv uttryckt eller inte. Och ingången blev ordet "intressesfär". Fördelen med diskussionen (och alla diskussioner) är att jag tvingades klargöra mer exakt vad jag menade. Jag övergick senare till att använda mitt eget påhittade begrepp "hit-men-inte-längre" istället för "intressesfär" som onekligen har många negativa konnotationer. Jag tror fortfarande att en rad korsvisa "hit-men-inte-längre"-avtal kan vara fredsskapande. Och det kanske är dit vi är på väg med de nya tongångarna i Washington, först RANDs ifrågasättande av ett långvarigt krig mot Ryssland och Blinkens uttalande i Washington Post (25/1).
För första gången sedan invasionen inleddes förra året erbjuder Washington eftergifter för Rysslands säkerhetskrav uttryckligen och direkt, utan att involvera ukrainarna som ändå aldrig på allvar var en part i målet.
Blinken har nu för första gången uttalat USA:s acceptans av "en demilitariserad status" för Ukraina.
Detta är ett erbjudande om en uppdelning av Ukraina i en demilitariserad zon (DMZ) i östra Ukraina i utbyte mot ett stopp för den planerade ryska offensiven. Blinken föreslår en för båda sidor "en rättvis och varaktig fred som upprätthåller Ukrainas territoriella integritet."
Också i det föreslagna Blinken-avtalet finns erbjudandet om ett direkt amerikanskt-ryskt avtal om "en eventuell militär balans efter kriget"; och nej till ukrainskt medlemskap i Nato men med "säkerhetsgarantier liknande Natos artikel 5." Med andra ord en slags "hit-men-inte-längre"-avtal. Nu fattas det bara att Ryssland också visar sig villiga att kompromissa vilket kan visa sig vara mer besvärligt. USAs nya kompromissvilja tyder på att det inte går så bra i kriget som västmedia vill påskina.

Det tråkiga är att det var nödvändigt med ett års krig, hundratusentals döda, ett förstört Ukraina och en hunger och ekonomisk kris i hela världen för att nå dit. Det finns få vinnare på kriget. Amerikanskt kapital inom vapen och oljeindustrin är en vinnare, agroindustriellt kapital som nu kan lägga beslag på världens rikaste jordar i Ukraina samt Zelenskyj som nu förvandlats från en studentspexare till miljardär.
https://www.rand.org/pubs/perspectives/PEA2510-1.html
Jag vet inte allvarligt talat om Benny Andersson kan beskrivas som "en krigshetsare i mängden", men Bennys inlägg var ganska tomt på egna förslag på hur fred skall kunna uppnås. Man får onekligen intrycket att Benny hämtat sin inspiration från Churchill och den antifascistiska alliansen under kriget. Kanske menar då Benny att Nato tillhör det antifascistiska lägret? Svårt att veta när de långa inläggen bara nämnde vad Benny var emot men inte vad han är för.
Like Like Citera
0
Samuel Johansson
7 months ago
För mig som utomstående läsare framstå det som en märklig härskarteknik av Benny Andersson att plocka upp en kort kommentar från ett annat inlägg och göra ett stort blogginlägg av det där han tillskriver tankar och ord (ex. överhöghet) som Sven Andersson aldrig yttrat i sin kommentar.

Det är möjligt att det finns någon relation mellan er som gör ett sådant förfarande acceptabelt. Men som utomstående bloggläsare kan man fråga sig om eventuella egna kommentarer kommer misstolkas och blåsas upp efter egen agenda här på bloggen.

Förövrigt tolkade jag Sven Anderssons ursprungliga kommentar som en önskan om fredsskapande, där en förståelse och acceptans för olika intressesfärer länder emellan kan ha en sådan effekt. Tänk gemensam säkerhet.

I ett läge där allt handlar om upprustning, vapenleveranser och Nato-utvidgning. Där de få som vågar uttrycka önskan om konfliktnedtrappande åtgärder och diplomati blir kölhalade från höger till vänster (se bara på hur Gudrun Schymans uttalande om fredsförhandlingar togs emot härom veckan). Så framstår Benny Andersson som en krigshetsare i mängden, och han verkar göra det med någon slags barmhärtighetsaura där han säger sig tänka på det ukrainska folket och dess stridsvilja.
Like Like like 2 Citera
0
Sven Andersson
8 months ago
Ok, kanske bra att byta fot ibland, verkligheten står ju inte stilla. Benny ser precis som Nato:s propagandaapparat bara ett hjältemodigt ukrainskt folk som försvarar sig mot en diktatur. Tycker det är tragiskt om det skall ske till sista ukrainaren bara. Hade ukrainska folket fått bestämma så hade det säkert förhandlats fram en fred nu. Dessutom hade folket fått igenom den politik som de röstade på när de valde Zelenskyj,så hade de fått en fredlig lösning på inbördeskriget mot den östra delen. Men nu tog tyvärr stormakterna över och gjorde om konflikten till USAs proxykrig mot Ryssland. Benny kanske inte anser att en försvarsminister tillhör ukrainska folket men han har uppenbarligen förstått något som Benny inte förstår:

"Ukrainian Defense Minister Oleksii Reznikov: “We are carrying out NATO’s mission today. They aren’t shedding their blood. We’re shedding ours. That’s why they’re required to supply us with weapons.”

Detta är inte riktigt Bennys version av verkligheten om modiga ukrainska lamm som slaktas av stora stygga vargen (förlåt igen för min referens till djurriket). Vad Reznikov beskriver är ett sedan länge planerat proxykrig mot Ryssland oavsett hur troskyldigt än Benny vill tolka RAND-dokumentet. Benny är en påläst kille och alltid intressant att läsa även om han ofta blir ganska långrandig. Man får ofta intrycket att det är viktigare att visa hur kunnig han är än att ha något att säga. Som debattör är han sämre, hela tekniken går ut på att trycka in debattmotståndaren i en kategori som han sen gör mos av. Det hade varit bättre att han fokuserade på vad man faktiskt skriver. Upplysningsvis kan jag igen informera Benny om att jag inte är pacifist, socialdarwinist, hitlerist, putinist eller USA-imperialist. Förr kallade jag mig socialist, kommunist, marxist-leninist, maoist och antiimperialist. Nu är det inte många ister kvar, käkar inte ens isterband. Däremot är jag fortfarande inspirerad av de nämnda isterna, vad den kategorin heter vet jag inte men jag är säker på att Benny vet.
Like Like Citera
0
Benny Andersson
8 months ago
Så här skriver Sven Andersson, i vad jag ser som en sammanfattning av hans linje: ”Vietnam på sin tid slogs mot USA-imperialismen, medan Ukraina slåss för USA-imperialismen”. Den synen på kriget i Ukraina reser en avgörande fråga: Vart tog det ukrainska folket vägen? Rapporterna ger en entydig bild. Det är det ukrainska folkets vilja att kämpa som utgör den yttersta förklaringen till Ukrainas hittillsvarande framgångar på slagfältet. Tror Sven Andersson på fullt allvar att Ukrainas folk skulle visa upp samma kampvilja om regeringen hade försökt mobilisera det att slåss för USA-imperialismens intressen? Nej, Sven Andersson, vi ser exakt samma saker hända som på sin tid i Vietnam. Ett folk som slåss för sitt lands självständighet mot en imperialistmakt som med terror och krigsförbrytelser försöker knäcka dess motståndsvilja. Den ryska arméledningen vet vad det handlar om. Därför koncentrerar den sin krigföring till förstörelsen av bostadsområden och infrastruktur.

RAND-dokumentet SA anför visar inte det han påstår. Det talar om att öka Rysslands kostnader för den fortsatta lågintensiva konflikten om områdena i östra Ukraina, inte om att locka Ryssland in i ett fullskaligt krig. Frågan är om den amerikanska regeringen är särskilt intresserade av ett fortsatt långt – och kostnadskrävande – krig i Ukraina. Den republikanska höger som dominerar kongressen är emot stödpaketen. Och flertalet inom det amerikanska säkerhetsetablissemanget ser inte Ryssland, utan Kina, som den fiende det gäller att koncentrera resurserna mot.

Det är inte bara folket som saknas i Sven Anderssons analys. Så här skriver han i ett tidigare inlägg (om Rysslands brev till Ann Linde): ”Jag ser bara ett krav på att ingen stat har rätt att öka sin säkerhet på en annans bekostnad vilket jag tycker låter rimligt. Jag är nämligen fast övertygad om att utan att alla parter upplever sig säkra så är ingen säker.” Så sant! Men vart tog Ukrainas säkerhet och säkerhetsintressen vägen i SAs analys?

I sitt första inlägg berättade Sven Andersson en söt saga om stormakternas intressesfärer: ”Intressesfärer kan, men behöver inte innebära överhöghet över ett annat land. Ofta innebär det bara en markering mot en annan stormakt för att hålla den på avstånd”. Ett av hans exempel var Monroedoktrinen, åtminstone under dess första århundrade. Sedan jag anfört motexempel som Kuba och Mexiko, har SA nu bytt fot, fast han inte låtsas om det. I sitt sista inlägg erkänner han att den amerikanska imperialismens intressen var involverade redan från första början. Bra! Då är vi överens. Jag har aldrig bestridit att Monroedoktrinen också utgjorde en hjälp i de latinamerikanska staternas kamp mot Spanien, även om det var den engelska flottans järnnäve som utgjorde kraften bakom orden. Men även i det fallet var det imperialistiska överväganden (Englands) som låg bakom.

Sven Andersson fortsätter att beklaga sig över att jag kallat honom socialdarwinist. Offerkoftan klär honom dåligt. Så här skriver han i sitt första inlägg: ”Man kan tycka illa om att lejonet inte gärna släpper in hyenan i sitt revir men vi kan göra väldigt lite för att förhindra det. På samma sätt så har det sedan stormakter existerat funnits en rivalitet som tidvis lett till blodiga krig.” Kärnan i socialdarwinismen är försöket att förklara politiska och sociala händelser genom analogier med djurens kamp för tillvaron i naturen. Stormakternas rivalitet ”förklaras” genom en analogi med arternas kamp om revir. Det är svårt att tolka Sven Anderssons påståenden ovan på annat sätt än som ett instämmande och försvar för denna uppfattning. Men, som jag tidigare har skrivit: Jag är beredd att ta SA på orden, när han förnekar att han är socialdarwinist. I polemiker händer det att fingrarna slinter för fort över tangenterna.

Jag tror inte vi kommer längre. Om redaktionen vill låta Sven Andersson avsluta, har jag inget att invända.
Like Like Citera
0
Sven Andersson
8 months ago
Benny säger:
"En annan fråga som kan lära oss mycket om pacifismens begränsningar i en imperialistisk värld är synen på Monroedoktrinen. Var den till en början bara en uppmaning till europeiska imperialister att hålla sig borta och därmed ett stöd åt de latinamerikanska länder som nyligen frigjort sig från den spanska kolonialismen? Eller var den ett uttryck för strävanden att ersätta en form av imperialism med en annan?"
Ok, så nu är jag pacifist också förutom socialdarwinist. Benny har fortfarande problem med tidsperspektiven.Var Monroedoktrinens syfte egentligen imperialism och inte ett sätt att hålla europeiska kolonialmakter borta från Latinamerika? Både och skulle jag vilja säg. Men för de Latinamerikanska självständighetsrörelserna var det ett välkommet stöd i kampen mot kolonialismen även om de inte hade några illusioner om det långsiktiga syftet.

Så här skriver John Crow, författare till The Epic of Latin America:
"Simón Bolívar själv, fortfarande mitt uppe i sin senaste kampanj mot spanjorerna, Santander i Colombia, Rivadavia i Argentina, Victoria i Mexiko – ledare för emancipationsrörelser på flera platser – tog emot Monroes ord med den mest uppriktiga tacksamhet."
Idag har vi en situation där USAs expansion efter det kalla krigets slut ifrågasätts. Det håller återigen på att växa fram en värld där nya maktcentra växer fram som inte accepterar USAs monopol. Har dessa länder (Kina, Ryssland etc) onda avsikter? Säkerligen de är kapitalistiska länder. Är de dominerande imperialistmakter idag? Knappast,även om de kanske skulle vilja. Ryssland med en militärbudget i Frankrikes storlek klarar för närvarande knappt att hålla de gränsområden de erövrat. Kinas och Rysslands politik är för närvarande mer en "hit men inte längre"-politik. Vietnam på sin tid slogs mot USA-imperialismen, medan Ukraina slåss för USA-imperialismen.
USAs Think Tank RAND (finansierad av State Department) planerade redan 2019 det vi nu ser i Ukraina.
"Expanding U.S. assistance to Ukraine, including lethal military
assistance, would likely increase the costs to Russia, in both blood
and treasure, of holding the Donbass region. More Russian aid to the
separatists and an additional Russian troop presence would likely be
required, leading to larger expenditures, equipment losses, and Rus-
sian casualties. The latter could become quite controversial at home,
as it did when the Soviets invaded Afghanistan"
https://www.rand.org/content/dam/rand/pubs/research_reports/RR3000/RR3063/RAND_RR3063.pdf
Att Putin gick i den fällan precis som Bresjnev 40 år tidigare i Afghanistan är förutom att det är ett brott mot folkrätten otroligt korkat.
Like Like Citera
0
Benny Andersson
8 months ago
Nejdå, Sven Andersson, jag betraktar dig inte som fiende. Och jag är övertygad om att SA inte heller ser mig som fiende, trots att han i samma inlägg kombinerar sina programmatiska lovord till saklighet med att bunta ihop mig med Azovbataljonen och Ulf Kristersson.

Jag kan delvis hålla med om det jag ser som kontentan av SAs resonemang - att det är bra med avspänning (SAs ”goda” intressesfärer). Krav på avspänning och fred kan i vissa lägen vara ett verksamt vapen för små staters kamp mot stormakternas försök att dominera världspolitiken. Särskilt om den kampen förbinds med antiimperialism som den gjorde hos Willy Brandt och Olof Palme på 1970-talet. Men i andra lägen kan pacifism leda fel, till exempel genom att sudda ut skillnaden mellan angripare och försvarare. Som den gjorde några år tidigare när Svenska kommitteen för Vietnam försökte samla folket bakom parollen ”Fred i Vietnam”. Situationen efter Rysslands överfall på Ukraina har mer gemensamt med Vietnams befrielsekrig mot USA än vad den har med det kalla krigets kamp mellan stormaktsblock.

En annan fråga som kan lära oss mycket om pacifismens begränsningar i en imperialistisk värld är synen på Monroedoktrinen. Var den till en början bara en uppmaning till europeiska imperialister att hålla sig borta och därmed ett stöd åt de latinamerikanska länder som nyligen frigjort sig från den spanska kolonialismen? Eller var den ett uttryck för strävanden att ersätta en form av imperialism med en annan?

Förslaget om en deklaration för att hålla europeiska kolonisatörer borta från Latinamerika kom först ifrån England. Det var framför allt riktat mot Spanien (som planerade att försöka återta sina nyligen befriade kolonier). England hade stött kampen mot den spanska kolonialismen med pengar och legosoldater i utbyte mot förmånliga handelsavtal. 1820 gick en fjärdedel av den engelska industriexporten till Latinamerika. Trots att USA avvisade förslaget om en gemensam deklaration och ensidigt utfärdade Monroedoktrinen, var det den engelska flottans järnnäve som satte kraft bakom doktrinen.

När det gäller USA, fanns det visserligen en folklig progressiv och antikolonial opinion i norr, men det var Sydstaternas slavägare och deras krav på ständigt fler territorier att etablera det lönsamma slaveriet i som dominerade politiken. Thomas Jefferson hade öppnat expansionen västerut genom köpet av Louisiana 1803 och kastade därefter hungriga blickar mot de spanska kolonierna Florida och Kuba. Efter en serie av infiltrationsförsök och småkrig avträdde Spanien Florida till USA 1821. Två år senare utfärdade president Monroe den doktrin som bär hans namn. Det primära syftet var att varna europeiska stormakter för att intervenera i USAs strävan att expandera i Nordamerika, men doktrinen innefattade hela den amerikanska kontinenten (”den nya världen”).
Två årtionden senare (1843) , skrev den amerikanske utrikesministern Edward Everett att han hoppades att Kuba ”snart skulle lägga ännu en strålande stjärna till vår konfederations flagga” och president James Polk gjorde idén om USAs ödesgivna roll (Manifest destiny) att civilisera och demokratisera den nordamerikanska kontinenten till Monroedoktrinens grund. 1846 startade det mexikanska kriget, som slutade med erövringen av Nevada, Utah, Arizona, New Mexico och Kalifornien från Mexiko. Texas hade ”frigjort sig” redan 1836. En utlösande faktor var att den mexikanske presidenten Santa Anna några år tidigare hade förbjudit slaveriet i Mexiko, något som hotade att omöjliggöra verksamheten för de tusentals amerikanska slavägare som hade flyttat sina lukrativa företag till Texas.

Med den här bakgrunden i minnet, har jag svårt att se någon kvalitativ skillnad mellan de tidiga formuleringarna av Monroedoktrinen och den explicit imperialistiska version som Theodore Roosevelt formulerade ett drygt halvsekel senare.
Like Like Citera

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.