Erkännandet av stormakternas rätt till intressesfärer ”har gett oss ett slags fred i åttio år”, skriver Sven Andersson i en kommentar till ett inlägg här på bloggen. Därav följer, om jag har förstått tanken, att vi i fredens namn ska acceptera Rysslands rätt till överhöghet över Ukraina och andra länder i dess närhet. USA ”skulle aldrig acceptera en fientlig atombeväpnad allians vid sin gräns (vilket de visade 1962)” , skriver Sven Andersson vidare.
En sanning med modifikationer. USA tvingades i decennier acceptera ett kommunistiskt Kuba, de facto allierat med atomvapenmakten Sovjetunionen, vid sin gräns. Däremot hotade USA med storkrig för att förhindra utplaceringen av kärnvapen på Kuba. Men såvitt jag vet har ingen föreslagit utplacering av atomvapen i Ukraina. NATO har heller inte placerat ut kärnvapen i Baltikum och andra medlemsländer i Östeuropa. NATOs kärnvapen finns i Västeuropa och Turkiet.
Även det så kallade hotet att Ukraina snart skulle bli medlem av NATO är överdrivet. Medlemskap kräver enighet mellan NATOs medlemsländer och fram till Rysslands invasion av Ukraina motsatte sig Tyskland ett sådant medlemskap. Tyskland vidhöll i det längsta linjen från NATO-toppmötet i Bukarest 2008, då man motsatte sig Georgiens och Ukrainas möjliga kandidatstatus för medlemskap i NATO.
På en presskonferens i Kiev i februari 2022, efter det ryska ultimatumet men några dagar innan den ryska invasionen, sa den tyske förbundskanslern Olaf Scholz, att det inte finns några planer på att släppa in Ukraina i NATO. ”Därför är det lite märkligt att observera att den ryska regeringen gör något som inte är aktuellt till ett avgörande politiskt problem.” Det var Rysslands överfall på Ukraina några dagar efter Scholz presskonferens som tvingade fram en fullständig omläggning av den traditionella tyska samarbetslinjen gentemot Ryssland.
Det var inte intressesfärer utan kärnvapnen och kärnvapenbalansen som gjorde att ett storkrig mellan stormakterna kunde undvikas under det kalla kriget. Freden gällde dessutom inte alla, den var strikt begränsad till Europa. Sven Andersson exemplifierar idén om intressesfärernas positiva egenskaper genom att hänvisa till Monroedoktrinen – USAs proklamation om sin rätt till överhöghet över Latinamerika.
Vad ska vi då säga om de otaliga väpnade interventioner och militärkupper som USA har genomfört eller initierat i Latinamerika och i andra länder som man betraktat som liggande inom ”sin” intressesfär. Detsamma gäller Sovjetunionen. Ungern, Tjeckoslovakien och Afghanistan är några exempel. Intressesfärer bevarar inte freden. De ger stormakterna obegränsad rätt att härska och föra krig inom alla områden de betraktar som ”sina”.
Idén om intressesfärer är inte heller en defensiv idé som förespråkar balans mellan stormakterna. Det är en idé om stormakters rätt att kämpa för hegemoni. Det finns ingen gräns för vad som ska räknas till en stormakts intressesfär, utan styrkeförhållandena avgör. USAs containmentpolitik under det kalla kriget syftade till att undvika ett storkrig i Europa, eftersom det oundvikligen skulle bli ett kärnvapenkrig. Men i resten av världen fortsatte de båda stormaktsblocken sin kamp. Containmentpolitiken åberopades för att legitimera USAs interventioner i Korea och Vietnam och stödet åt kupperna i Iran och Indonesien.
Idén om intressesfärer har sin grund i en teori om stormakternas kamp om världsherravälde. Precis som arterna i naturen påstods vara inbegripna i en ständig kamp om revir för att överleva, påstods stormakter vara tvungna att kämpa för att utbreda sig i rummet. Denna kamp om Grossraum, som det hette hos tyska geopolitiker, eller Lebensraum (livsrum), som det hette hos nazisterna, ansågs vara en lagbunden följd av stormakters ”natur”.
1938 återvände den brittiske premiärministern Neville Chamberlain från toppmötet i München, där han hade erkänt Tjeckoslovakien som en del av det nazistiska Tysklands intressesfär. Chamberlains ord vid hemkomsten till London har gått till historien: överenskommelsen påstods ha säkrat ”fred i vår tid”.
Kommentarer
Nej det finns inte någon relation mellan Benny och mig trots efternamnet. Jag gissar att Benny hade mobiliserat en rad argument från andra diskussioner som jag fick stå till svars för oavsett om det var något jag själv uttryckt eller inte. Och ingången blev ordet "intressesfär". Fördelen med diskussionen (och alla diskussioner) är att jag tvingades klargöra mer exakt vad jag menade. Jag övergick senare till att använda mitt eget påhittade begrepp "hit-men-inte-längre" istället för "intressesfär" som onekligen har många negativa konnotationer. Jag tror fortfarande att en rad korsvisa "hit-men-inte-längre"-avtal kan vara fredsskapande. Och det kanske är dit vi är på väg med de nya tongångarna i Washington, först RANDs ifrågasättande av ett långvarigt krig mot Ryssland och Blinkens uttalande i Washington Post (25/1).
För första gången sedan invasionen inleddes förra året erbjuder Washington eftergifter för Rysslands säkerhetskrav uttryckligen och direkt, utan att involvera ukrainarna som ändå aldrig på allvar var en part i målet.
Blinken har nu för första gången uttalat USA:s acceptans av "en demilitariserad status" för Ukraina.
Detta är ett erbjudande om en uppdelning av Ukraina i en demilitariserad zon (DMZ) i östra Ukraina i utbyte mot ett stopp för den planerade ryska offensiven. Blinken föreslår en för båda sidor "en rättvis och varaktig fred som upprätthåller Ukrainas territoriella integritet."
Också i det föreslagna Blinken-avtalet finns erbjudandet om ett direkt amerikanskt-ryskt avtal om "en eventuell militär balans efter kriget"; och nej till ukrainskt medlemskap i Nato men med "säkerhetsgarantier liknande Natos artikel 5." Med andra ord en slags "hit-men-inte-längre"-avtal. Nu fattas det bara att Ryssland också visar sig villiga att kompromissa vilket kan visa sig vara mer besvärligt. USAs nya kompromissvilja tyder på att det inte går så bra i kriget som västmedia vill påskina.
Det tråkiga är att det var nödvändigt med ett års krig, hundratusentals döda, ett förstört Ukraina och en hunger och ekonomisk kris i hela världen för att nå dit. Det finns få vinnare på kriget. Amerikanskt kapital inom vapen och oljeindustrin är en vinnare, agroindustriellt kapital som nu kan lägga beslag på världens rikaste jordar i Ukraina samt Zelenskyj som nu förvandlats från en studentspexare till miljardär.
https://www.rand.org/pubs/perspectives/PEA2510-1.html
Jag vet inte allvarligt talat om Benny Andersson kan beskrivas som "en krigshetsare i mängden", men Bennys inlägg var ganska tomt på egna förslag på hur fred skall kunna uppnås. Man får onekligen intrycket att Benny hämtat sin inspiration från Churchill och den antifascistiska alliansen under kriget. Kanske menar då Benny att Nato tillhör det antifascistiska lägret? Svårt att veta när de långa inläggen bara nämnde vad Benny var emot men inte vad han är för.
Det är möjligt att det finns någon relation mellan er som gör ett sådant förfarande acceptabelt. Men som utomstående bloggläsare kan man fråga sig om eventuella egna kommentarer kommer misstolkas och blåsas upp efter egen agenda här på bloggen.
Förövrigt tolkade jag Sven Anderssons ursprungliga kommentar som en önskan om fredsskapande, där en förståelse och acceptans för olika intressesfärer länder emellan kan ha en sådan effekt. Tänk gemensam säkerhet.
I ett läge där allt handlar om upprustning, vapenleveranser och Nato-utvidgning. Där de få som vågar uttrycka önskan om konfliktnedtrappande åtgärder och diplomati blir kölhalade från höger till vänster (se bara på hur Gudrun Schymans uttalande om fredsförhandlingar togs emot härom veckan). Så framstår Benny Andersson som en krigshetsare i mängden, och han verkar göra det med någon slags barmhärtighetsaura där han säger sig tänka på det ukrainska folket och dess stridsvilja.
"Ukrainian Defense Minister Oleksii Reznikov: “We are carrying out NATO’s mission today. They aren’t shedding their blood. We’re shedding ours. That’s why they’re required to supply us with weapons.”
Detta är inte riktigt Bennys version av verkligheten om modiga ukrainska lamm som slaktas av stora stygga vargen (förlåt igen för min referens till djurriket). Vad Reznikov beskriver är ett sedan länge planerat proxykrig mot Ryssland oavsett hur troskyldigt än Benny vill tolka RAND-dokumentet. Benny är en påläst kille och alltid intressant att läsa även om han ofta blir ganska långrandig. Man får ofta intrycket att det är viktigare att visa hur kunnig han är än att ha något att säga. Som debattör är han sämre, hela tekniken går ut på att trycka in debattmotståndaren i en kategori som han sen gör mos av. Det hade varit bättre att han fokuserade på vad man faktiskt skriver. Upplysningsvis kan jag igen informera Benny om att jag inte är pacifist, socialdarwinist, hitlerist, putinist eller USA-imperialist. Förr kallade jag mig socialist, kommunist, marxist-leninist, maoist och antiimperialist. Nu är det inte många ister kvar, käkar inte ens isterband. Däremot är jag fortfarande inspirerad av de nämnda isterna, vad den kategorin heter vet jag inte men jag är säker på att Benny vet.
RAND-dokumentet SA anför visar inte det han påstår. Det talar om att öka Rysslands kostnader för den fortsatta lågintensiva konflikten om områdena i östra Ukraina, inte om att locka Ryssland in i ett fullskaligt krig. Frågan är om den amerikanska regeringen är särskilt intresserade av ett fortsatt långt – och kostnadskrävande – krig i Ukraina. Den republikanska höger som dominerar kongressen är emot stödpaketen. Och flertalet inom det amerikanska säkerhetsetablissemanget ser inte Ryssland, utan Kina, som den fiende det gäller att koncentrera resurserna mot.
Det är inte bara folket som saknas i Sven Anderssons analys. Så här skriver han i ett tidigare inlägg (om Rysslands brev till Ann Linde): ”Jag ser bara ett krav på att ingen stat har rätt att öka sin säkerhet på en annans bekostnad vilket jag tycker låter rimligt. Jag är nämligen fast övertygad om att utan att alla parter upplever sig säkra så är ingen säker.” Så sant! Men vart tog Ukrainas säkerhet och säkerhetsintressen vägen i SAs analys?
I sitt första inlägg berättade Sven Andersson en söt saga om stormakternas intressesfärer: ”Intressesfärer kan, men behöver inte innebära överhöghet över ett annat land. Ofta innebär det bara en markering mot en annan stormakt för att hålla den på avstånd”. Ett av hans exempel var Monroedoktrinen, åtminstone under dess första århundrade. Sedan jag anfört motexempel som Kuba och Mexiko, har SA nu bytt fot, fast han inte låtsas om det. I sitt sista inlägg erkänner han att den amerikanska imperialismens intressen var involverade redan från första början. Bra! Då är vi överens. Jag har aldrig bestridit att Monroedoktrinen också utgjorde en hjälp i de latinamerikanska staternas kamp mot Spanien, även om det var den engelska flottans järnnäve som utgjorde kraften bakom orden. Men även i det fallet var det imperialistiska överväganden (Englands) som låg bakom.
Sven Andersson fortsätter att beklaga sig över att jag kallat honom socialdarwinist. Offerkoftan klär honom dåligt. Så här skriver han i sitt första inlägg: ”Man kan tycka illa om att lejonet inte gärna släpper in hyenan i sitt revir men vi kan göra väldigt lite för att förhindra det. På samma sätt så har det sedan stormakter existerat funnits en rivalitet som tidvis lett till blodiga krig.” Kärnan i socialdarwinismen är försöket att förklara politiska och sociala händelser genom analogier med djurens kamp för tillvaron i naturen. Stormakternas rivalitet ”förklaras” genom en analogi med arternas kamp om revir. Det är svårt att tolka Sven Anderssons påståenden ovan på annat sätt än som ett instämmande och försvar för denna uppfattning. Men, som jag tidigare har skrivit: Jag är beredd att ta SA på orden, när han förnekar att han är socialdarwinist. I polemiker händer det att fingrarna slinter för fort över tangenterna.
Jag tror inte vi kommer längre. Om redaktionen vill låta Sven Andersson avsluta, har jag inget att invända.
"En annan fråga som kan lära oss mycket om pacifismens begränsningar i en imperialistisk värld är synen på Monroedoktrinen. Var den till en början bara en uppmaning till europeiska imperialister att hålla sig borta och därmed ett stöd åt de latinamerikanska länder som nyligen frigjort sig från den spanska kolonialismen? Eller var den ett uttryck för strävanden att ersätta en form av imperialism med en annan?"
Ok, så nu är jag pacifist också förutom socialdarwinist. Benny har fortfarande problem med tidsperspektiven.Var Monroedoktrinens syfte egentligen imperialism och inte ett sätt att hålla europeiska kolonialmakter borta från Latinamerika? Både och skulle jag vilja säg. Men för de Latinamerikanska självständighetsrörelserna var det ett välkommet stöd i kampen mot kolonialismen även om de inte hade några illusioner om det långsiktiga syftet.
Så här skriver John Crow, författare till The Epic of Latin America:
"Simón Bolívar själv, fortfarande mitt uppe i sin senaste kampanj mot spanjorerna, Santander i Colombia, Rivadavia i Argentina, Victoria i Mexiko – ledare för emancipationsrörelser på flera platser – tog emot Monroes ord med den mest uppriktiga tacksamhet."
Idag har vi en situation där USAs expansion efter det kalla krigets slut ifrågasätts. Det håller återigen på att växa fram en värld där nya maktcentra växer fram som inte accepterar USAs monopol. Har dessa länder (Kina, Ryssland etc) onda avsikter? Säkerligen de är kapitalistiska länder. Är de dominerande imperialistmakter idag? Knappast,även om de kanske skulle vilja. Ryssland med en militärbudget i Frankrikes storlek klarar för närvarande knappt att hålla de gränsområden de erövrat. Kinas och Rysslands politik är för närvarande mer en "hit men inte längre"-politik. Vietnam på sin tid slogs mot USA-imperialismen, medan Ukraina slåss för USA-imperialismen.
USAs Think Tank RAND (finansierad av State Department) planerade redan 2019 det vi nu ser i Ukraina.
"Expanding U.S. assistance to Ukraine, including lethal military
assistance, would likely increase the costs to Russia, in both blood
and treasure, of holding the Donbass region. More Russian aid to the
separatists and an additional Russian troop presence would likely be
required, leading to larger expenditures, equipment losses, and Rus-
sian casualties. The latter could become quite controversial at home,
as it did when the Soviets invaded Afghanistan"
https://www.rand.org/content/dam/rand/pubs/research_reports/RR3000/RR3063/RAND_RR3063.pdf
Att Putin gick i den fällan precis som Bresjnev 40 år tidigare i Afghanistan är förutom att det är ett brott mot folkrätten otroligt korkat.
Jag kan delvis hålla med om det jag ser som kontentan av SAs resonemang - att det är bra med avspänning (SAs ”goda” intressesfärer). Krav på avspänning och fred kan i vissa lägen vara ett verksamt vapen för små staters kamp mot stormakternas försök att dominera världspolitiken. Särskilt om den kampen förbinds med antiimperialism som den gjorde hos Willy Brandt och Olof Palme på 1970-talet. Men i andra lägen kan pacifism leda fel, till exempel genom att sudda ut skillnaden mellan angripare och försvarare. Som den gjorde några år tidigare när Svenska kommitteen för Vietnam försökte samla folket bakom parollen ”Fred i Vietnam”. Situationen efter Rysslands överfall på Ukraina har mer gemensamt med Vietnams befrielsekrig mot USA än vad den har med det kalla krigets kamp mellan stormaktsblock.
En annan fråga som kan lära oss mycket om pacifismens begränsningar i en imperialistisk värld är synen på Monroedoktrinen. Var den till en början bara en uppmaning till europeiska imperialister att hålla sig borta och därmed ett stöd åt de latinamerikanska länder som nyligen frigjort sig från den spanska kolonialismen? Eller var den ett uttryck för strävanden att ersätta en form av imperialism med en annan?
Förslaget om en deklaration för att hålla europeiska kolonisatörer borta från Latinamerika kom först ifrån England. Det var framför allt riktat mot Spanien (som planerade att försöka återta sina nyligen befriade kolonier). England hade stött kampen mot den spanska kolonialismen med pengar och legosoldater i utbyte mot förmånliga handelsavtal. 1820 gick en fjärdedel av den engelska industriexporten till Latinamerika. Trots att USA avvisade förslaget om en gemensam deklaration och ensidigt utfärdade Monroedoktrinen, var det den engelska flottans järnnäve som satte kraft bakom doktrinen.
När det gäller USA, fanns det visserligen en folklig progressiv och antikolonial opinion i norr, men det var Sydstaternas slavägare och deras krav på ständigt fler territorier att etablera det lönsamma slaveriet i som dominerade politiken. Thomas Jefferson hade öppnat expansionen västerut genom köpet av Louisiana 1803 och kastade därefter hungriga blickar mot de spanska kolonierna Florida och Kuba. Efter en serie av infiltrationsförsök och småkrig avträdde Spanien Florida till USA 1821. Två år senare utfärdade president Monroe den doktrin som bär hans namn. Det primära syftet var att varna europeiska stormakter för att intervenera i USAs strävan att expandera i Nordamerika, men doktrinen innefattade hela den amerikanska kontinenten (”den nya världen”).
Två årtionden senare (1843) , skrev den amerikanske utrikesministern Edward Everett att han hoppades att Kuba ”snart skulle lägga ännu en strålande stjärna till vår konfederations flagga” och president James Polk gjorde idén om USAs ödesgivna roll (Manifest destiny) att civilisera och demokratisera den nordamerikanska kontinenten till Monroedoktrinens grund. 1846 startade det mexikanska kriget, som slutade med erövringen av Nevada, Utah, Arizona, New Mexico och Kalifornien från Mexiko. Texas hade ”frigjort sig” redan 1836. En utlösande faktor var att den mexikanske presidenten Santa Anna några år tidigare hade förbjudit slaveriet i Mexiko, något som hotade att omöjliggöra verksamheten för de tusentals amerikanska slavägare som hade flyttat sina lukrativa företag till Texas.
Med den här bakgrunden i minnet, har jag svårt att se någon kvalitativ skillnad mellan de tidiga formuleringarna av Monroedoktrinen och den explicit imperialistiska version som Theodore Roosevelt formulerade ett drygt halvsekel senare.
"Rysslands ultimativa krav på Ukraina (att landet skulle förbinda sig att inte bli medlem av NATO) innebar inte att Ryssland hävdade sin överhöghet över Ukraina, skriver Sven Andersson. Men Ryssland invaderade ju Ukraina! Vad skulle vara ett starkare sätt att hävda sin överhöghet över ett annat land på än att invadera det militärt för att genomdriva sin vilja?"
Meningslöst att fortsätta den typen av diskussioner.Tack för den här gången!
Samtidigt måste man fråga sig om inte det verkliga skälet för Rysslands invasion var ett annat än omsorgen om sin säkerhet. Ryssland varken hotade eller invaderade de baltiska länderna (eller något annat land i Östeuropa) när dessa blev medlemmar av NATO. Och Finland, som har en 130 mil lång gräns mot Ryssland, kunde ansöka om medlemskap utan att mötas av annat än missnöjt mumlande från Rysk sida. Till skillnad från dessa länder har Ukraina en nyckelroll för var och en som hyser revanschistiska planer på att återuppbygga det tsarryska imperiet, eller ett ännu större eurasien under rysk dominans. Som jag ser det, pekar det mesta på att detta utgör den verkliga orsaken till Rysslands invasion. (https://dgap.org/en/events/russkiy-mir-russian-world).
Att ett ukrainskt medlemskap i NATO dessutom varken var överhängande eller ens säkert får det ryska pratet om ett akut existentiellt hot att framstå som en dimridå. Sven Andersson verkar tro att det här är något jag hittat på i polemikens hetta. Men det är väl belagt att både Tyskland och Frankrike motsatte sig ett löfte om NATO-medlemskap för Georgien och Ukraina och att detta ledde till hetsiga gräl mellan Angela Merkel och NIcolaus Zarkozy å ena sidan och George Bush och Condoleeza Rice å den andra på NATO-toppmötet i Bukarest 2008. Det är också väl belagt att Tyskland höll fast vid den linjen ända fram till den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022. (https://euideas.eui.eu/2022/06/28/in-praise-of-reality-not-realism-an-answer-to-mearsheimer/ ). Den sedan Brandts avspänningspolitik på 1970-talet traditionella tyska samarbetspolitiken gentemot Ryssland låg också fast ända till detta datum. Den tyska politiken att bygga Europas energiförsörjning på rysk gas är det kanske tydligaste exemplet. Mot detta har Sven Andersson bara ett enstaka uttalande av Angela Merkel – som är fullt upptagen med att framställa sin långvariga uppslutning bakom samarbetspolitiken i gynnsammare dager - att anföra.
Sven Andersson har svalt realisternas tes att stormakter bör betraktas i analogi med djur som kämpar om revir i naturen. Jag tänker inte vifta med ett anklagande finger mot lejon och hyenor, men jag har inget till övers för den reduktionistiska socialdarwinism som inbillar sig att man kan förklara sociala och politiska konflikter på samhällelig nivå med hjälp av denna primitiva modell.