Blev fel sist. Rätt text:
"USAs proxykrig mot Sovjet och Kina enligt dominoteorin"

Samuel Johansson anklagar mig för ”härskarteknik”, eftersom jag sägs ha blåst upp ett kort stycke i ett av Sven Anderssons inlägg och diskuterat det i en ny tråd här på bloggen. Jag ser det som ett uttryck för respekt och intresse. Jag antog – med rätta visade det sig – att stycket uttryckte en central tanke hos SA och ansåg det förtjäna en ordentlig diskussion, i stället för att avfärdas med ett par rader. SJ och SA att upprörs också över att jag tillskrivit den senare åsikter han inte explicit har hävdat. I nästa andetag tävlar de båda om att tillskriva mig åsikter: Enligt SJ är jag ointresserad av fred och en krigshetsare. SA spekulerar om att jag kanske ser NATO som en del i en anti-fascistisk allians. Braket av allt det glas som krossas borde höras ända bort till SA på andra sidan Atlanten. Förutom att jag aldrig har hävdat något av detta, borde min syn på NATO vara känd, eftersom jag redogjort för den både i min artikel om skälen för Rysslands anfall i Clarté och i den debatt som följde här på bloggen. I samma anda skriver SJ i bästa Ann Heberleinstil att min hänvisning till Ukrainas folk och dess stridsvilja syftar till att förläna min krigshets en ”barmhärtighetsaura”. Det jag skrev var något helt annat, nämligen att det ukrainska folkets kampvilja visar att det rör sig om ett krig för att försvara Ukrainas nationella oberoende mot en angripare, inte om ett proxykrig mellan två stormakter. Om Samuel Johansson anser att hänvisningar till Ukrainas folk och dess intressen inte har en legitim plats i diskussionen om att återskapa freden i Ukraina är vi djupt oense.

En önskan om fred är något som jag tror förenar alla som deltagit i diskussionen om Rysslands angreppskrig mot Ukraina här på bloggen. Men man måste alltid fråga sig fred för vem och på vilka villkor. Fred på angriparens villkor kan innebära fortsatt ockupation och i praktiken ett tillstånd av fortsatt krig för de som tvingas bo i det ockuperade territoriet. Om Rysslands angreppskrig mot Ukraina ska liknas vid någon händelse som tidigare har inträffat är det USA:s angreppskrig mot Vietnam. I båda fallen rör det sig om små länder som försvarar sitt nationella oberoende mot en angripande imperialistisk stormakt. Att bara prata om fred utan att skilja på angripen och angripare riskerar att bli ett stöd till den senare. Så var fallet med Svenska Kommitténs krav: Fred i Vietnam. Mot detta reste den anti-imperialistiska solidaritetsrörelsen de riktiga kraven: USA ut ur Vietnam och Stöd Vietnams folk på deras egna villkor.

Det är talande att när Sven Andersson spekulerar om ett eventuellt fredsavtal handlar det bara om två parter som ska jämka samman sina intressen, de båda imperialistiska stormakterna USA och Ryssland. Så här skriver han: ”För första gången sedan invasionen inleddes förra året erbjuder Washington eftergifter för Rysslands säkerhetskrav uttryckligen och direkt, utan att involvera ukrainarna som ändå aldrig på allvar var en part i målet.” Ukrainas folk och regering förväntas tiga och acceptera det som de båda stormakterna eventuellt kommer överens om. Det är svårt att tänka sig ett klarare bevis på att intressesfärer i stormakternas och Sven Anderssons mening innebär att mindre staters intressen räknas bort. Det är som när 1800-talets stormakter tillfälligt ”räddade” freden mellan sig genom att komma överens om uppdelningen av Afrika.

Därmed inte sagt att Anthony Blinkens utspel är ointressant. Det skulle mycket väl kunna ligga i det ukrainska folkets intresse. Men som SA skriver är haken om Ryssland kan tänkas acceptera det. Det skulle i så fall innebära att man ger upp det jag påstått vara skälet för angreppet på Ukraina, att införliva det eller stora delar av det med Ryssland. Om Sven Andersson däremot har rätt i att skälet var rädslan för att Ukraina skulle bli medlem av NATO, borde det inte vara något som helst problem. Blinkens förslag skulle ju ge Ryssland allt vad de påstår sig kämpa för.

För mig som utomstående läsare framstå det som en märklig härskarteknik av Benny Andersson att plocka upp en kort kommentar från ett annat inlägg och göra ett stort blogginlägg av det där han tillskriver tankar och ord (ex. överhöghet) som Sven Andersson aldrig yttrat i sin kommentar.

Det är möjligt att det finns någon relation mellan er som gör ett sådant förfarande acceptabelt. Men som utomstående bloggläsare kan man fråga sig om eventuella egna kommentarer kommer misstolkas och blåsas upp efter egen agenda här på bloggen.

Förövrigt tolkade jag Sven Anderssons ursprungliga kommentar som en önskan om fredsskapande, där en förståelse och acceptans för olika intressesfärer länder emellan kan ha en sådan effekt. Tänk gemensam säkerhet.

I ett läge där allt handlar om upprustning, vapenleveranser och Nato-utvidgning. Där de få som vågar uttrycka önskan om konfliktnedtrappande åtgärder och diplomati blir kölhalade från höger till vänster (se bara på hur Gudrun Schymans uttalande om fredsförhandlingar togs emot härom veckan). Så framstår Benny Andersson som en krigshetsare i mängden, och han verkar göra det med någon slags barmhärtighetsaura där han säger sig tänka på det ukrainska folket och dess stridsvilja.

Så här skriver Sven Andersson, i vad jag ser som en sammanfattning av hans linje: ”Vietnam på sin tid slogs mot USA-imperialismen, medan Ukraina slåss för USA-imperialismen”. Den synen på kriget i Ukraina reser en avgörande fråga: Vart tog det ukrainska folket vägen? Rapporterna ger en entydig bild. Det är det ukrainska folkets vilja att kämpa som utgör den yttersta förklaringen till Ukrainas hittillsvarande framgångar på slagfältet. Tror Sven Andersson på fullt allvar att Ukrainas folk skulle visa upp samma kampvilja om regeringen hade försökt mobilisera det att slåss för USA-imperialismens intressen? Nej, Sven Andersson, vi ser exakt samma saker hända som på sin tid i Vietnam. Ett folk som slåss för sitt lands självständighet mot en imperialistmakt som med terror och krigsförbrytelser försöker knäcka dess motståndsvilja. Den ryska arméledningen vet vad det handlar om. Därför koncentrerar den sin krigföring till förstörelsen av bostadsområden och infrastruktur.

RAND-dokumentet SA anför visar inte det han påstår. Det talar om att öka Rysslands kostnader för den fortsatta lågintensiva konflikten om områdena i östra Ukraina, inte om att locka Ryssland in i ett fullskaligt krig. Frågan är om den amerikanska regeringen är särskilt intresserade av ett fortsatt långt – och kostnadskrävande – krig i Ukraina. Den republikanska höger som dominerar kongressen är emot stödpaketen. Och flertalet inom det amerikanska säkerhetsetablissemanget ser inte Ryssland, utan Kina, som den fiende det gäller att koncentrera resurserna mot.

Det är inte bara folket som saknas i Sven Anderssons analys. Så här skriver han i ett tidigare inlägg (om Rysslands brev till Ann Linde): ”Jag ser bara ett krav på att ingen stat har rätt att öka sin säkerhet på en annans bekostnad vilket jag tycker låter rimligt. Jag är nämligen fast övertygad om att utan att alla parter upplever sig säkra så är ingen säker.” Så sant! Men vart tog Ukrainas säkerhet och säkerhetsintressen vägen i SAs analys?

I sitt första inlägg berättade Sven Andersson en söt saga om stormakternas intressesfärer: ”Intressesfärer kan, men behöver inte innebära överhöghet över ett annat land. Ofta innebär det bara en markering mot en annan stormakt för att hålla den på avstånd”. Ett av hans exempel var Monroedoktrinen, åtminstone under dess första århundrade. Sedan jag anfört motexempel som Kuba och Mexiko, har SA nu bytt fot, fast han inte låtsas om det. I sitt sista inlägg erkänner han att den amerikanska imperialismens intressen var involverade redan från första början. Bra! Då är vi överens. Jag har aldrig bestridit att Monroedoktrinen också utgjorde en hjälp i de latinamerikanska staternas kamp mot Spanien, även om det var den engelska flottans järnnäve som utgjorde kraften bakom orden. Men även i det fallet var det imperialistiska överväganden (Englands) som låg bakom.

Sven Andersson fortsätter att beklaga sig över att jag kallat honom socialdarwinist. Offerkoftan klär honom dåligt. Så här skriver han i sitt första inlägg: ”Man kan tycka illa om att lejonet inte gärna släpper in hyenan i sitt revir men vi kan göra väldigt lite för att förhindra det. På samma sätt så har det sedan stormakter existerat funnits en rivalitet som tidvis lett till blodiga krig.” Kärnan i socialdarwinismen är försöket att förklara politiska och sociala händelser genom analogier med djurens kamp för tillvaron i naturen. Stormakternas rivalitet ”förklaras” genom en analogi med arternas kamp om revir. Det är svårt att tolka Sven Anderssons påståenden ovan på annat sätt än som ett instämmande och försvar för denna uppfattning. Men, som jag tidigare har skrivit: Jag är beredd att ta SA på orden, när han förnekar att han är socialdarwinist. I polemiker händer det att fingrarna slinter för fort över tangenterna.

Jag tror inte vi kommer längre. Om redaktionen vill låta Sven Andersson avsluta, har jag inget att invända.

Nejdå, Sven Andersson, jag betraktar dig inte som fiende. Och jag är övertygad om att SA inte heller ser mig som fiende, trots att han i samma inlägg kombinerar sina programmatiska lovord till saklighet med att bunta ihop mig med Azovbataljonen och Ulf Kristersson.

Jag kan delvis hålla med om det jag ser som kontentan av SAs resonemang - att det är bra med avspänning (SAs ”goda” intressesfärer). Krav på avspänning och fred kan i vissa lägen vara ett verksamt vapen för små staters kamp mot stormakternas försök att dominera världspolitiken. Särskilt om den kampen förbinds med antiimperialism som den gjorde hos Willy Brandt och Olof Palme på 1970-talet. Men i andra lägen kan pacifism leda fel, till exempel genom att sudda ut skillnaden mellan angripare och försvarare. Som den gjorde några år tidigare när Svenska kommitteen för Vietnam försökte samla folket bakom parollen ”Fred i Vietnam”. Situationen efter Rysslands överfall på Ukraina har mer gemensamt med Vietnams befrielsekrig mot USA än vad den har med det kalla krigets kamp mellan stormaktsblock.

En annan fråga som kan lära oss mycket om pacifismens begränsningar i en imperialistisk värld är synen på Monroedoktrinen. Var den till en början bara en uppmaning till europeiska imperialister att hålla sig borta och därmed ett stöd åt de latinamerikanska länder som nyligen frigjort sig från den spanska kolonialismen? Eller var den ett uttryck för strävanden att ersätta en form av imperialism med en annan?

Förslaget om en deklaration för att hålla europeiska kolonisatörer borta från Latinamerika kom först ifrån England. Det var framför allt riktat mot Spanien (som planerade att försöka återta sina nyligen befriade kolonier). England hade stött kampen mot den spanska kolonialismen med pengar och legosoldater i utbyte mot förmånliga handelsavtal. 1820 gick en fjärdedel av den engelska industriexporten till Latinamerika. Trots att USA avvisade förslaget om en gemensam deklaration och ensidigt utfärdade Monroedoktrinen, var det den engelska flottans järnnäve som satte kraft bakom doktrinen.

När det gäller USA, fanns det visserligen en folklig progressiv och antikolonial opinion i norr, men det var Sydstaternas slavägare och deras krav på ständigt fler territorier att etablera det lönsamma slaveriet i som dominerade politiken. Thomas Jefferson hade öppnat expansionen västerut genom köpet av Louisiana 1803 och kastade därefter hungriga blickar mot de spanska kolonierna Florida och Kuba. Efter en serie av infiltrationsförsök och småkrig avträdde Spanien Florida till USA 1821. Två år senare utfärdade president Monroe den doktrin som bär hans namn. Det primära syftet var att varna europeiska stormakter för att intervenera i USAs strävan att expandera i Nordamerika, men doktrinen innefattade hela den amerikanska kontinenten (”den nya världen”).
Två årtionden senare (1843) , skrev den amerikanske utrikesministern Edward Everett att han hoppades att Kuba ”snart skulle lägga ännu en strålande stjärna till vår konfederations flagga” och president James Polk gjorde idén om USAs ödesgivna roll (Manifest destiny) att civilisera och demokratisera den nordamerikanska kontinenten till Monroedoktrinens grund. 1846 startade det mexikanska kriget, som slutade med erövringen av Nevada, Utah, Arizona, New Mexico och Kalifornien från Mexiko. Texas hade ”frigjort sig” redan 1836. En utlösande faktor var att den mexikanske presidenten Santa Anna några år tidigare hade förbjudit slaveriet i Mexiko, något som hotade att omöjliggöra verksamheten för de tusentals amerikanska slavägare som hade flyttat sina lukrativa företag till Texas.

Med den här bakgrunden i minnet, har jag svårt att se någon kvalitativ skillnad mellan de tidiga formuleringarna av Monroedoktrinen och den explicit imperialistiska version som Theodore Roosevelt formulerade ett drygt halvsekel senare.