En junidag 1976 spankulerade jag planlöst omkring i den 35-gradiga hettan i Dar es Salaam, Tanzanias dåvarande huvudstad, och studerade färgprakten och det myllrande folklivet med uppspärrade ögon. Det är nu 47 år sedan. Plötsligt märkte jag att alla människor gick i en och samma riktning och tycktes ha ett gemensamt mål, för mig okänt vilket. Jag följde med strömmen och kom ganska snart till ett av de centrala stråken, där åskådarleden för varje sekund blev allt tätare. Något var synbarligen på gång – men vad?
Förgäves sökte jag göra mig förstådd hos valda delar av den församlade menigheten på min allt annat än klanderfria swahili.
I nästa nu anlände en karavan med elva-tolv motorcykelpoliser följd av en grupp trafikkonstaplar och ett fåtal importerade lyxbilar. Allt gick i snigelfart under gravitetisk och ceremoniell tystnad. Slutligen uppenbarade sig en stor lastbil, på vars flak tre distingerade och lätt gråsprängda herrar stod upprätt och vinkade inlevelsefullt till folkmassorna. Jag kände omedelbart igen alla tre.
De hette Julius Nyerere, Kenneth Kaunda och Samora Machel, alla lyskraftiga ledargestalter och tillika presidenter i respektive Tanzania, Zambia och Mocambique. Kortegen passerade mig på bara sju-åtta meters avstånd.
Uppspelt och närmast andlös tolkade jag omedelbart vad jag just bevittnat i rosenskimrande politiska termer. Jag hade skymtat det nya Afrika – det Afrika som på 1960- och 70-talen i land efter land hade frigjort sig från allt kolonialt förtryck, rivit av sig sina bojor och nu stod på det goda livets, framstegets och den fortskridande utvecklingens trösklar. Ja, efter befrielsen skulle nu en era av Frihet äntligen ta vid. Den afrikanska socialismens ihållande flodvågor gick inte längre att hejda. De tre på lastbilsflaket representerade och varslade om en framtid som badade i förklarat ljus.
Jag tog dessvärre fullkomligt miste.
Utan att jag begrep det hade jag anlänt till republiken Tanzania vid en tidpunkt (november -75), då en flera decennier lång förfalls- och nedgångsperiod redan inletts efter ett kortare skede av väldig eufori och starkt överdriven optimism. Landet hade blivit självständigt 1961, den klartänkte Julius Nyerere – som länge var den ende i Tanzania med en akademisk grundexamen (Edinburgh, 1949) – befordrades till den unga nationens första president, och i den lika ryktbara som högstämda Arusha-deklarationen från 1967 utmejslades de principer, enligt vilka landet skulle styras. Det handlade först och främst om stenhårt arbete: en för alla och alla för en. Statstjänstemän och politiskt ansvariga fick inte berika sig. De skulle, så långt möjligt, leva på bondesamhällesnivå. Riktlinjer mot korruption och nepotism drogs upp. Internationell hjälp accepterades, förutsatt att den inte ledde till nya beroenden. Och så vidare.
”Ujamaa-politiken” betraktades som själva kronjuvelen i Julius Nyereres och självständighetspartiets, TANU:s, idévärld. Grundtanken var att landsbygdens bondemassor helt frivilligt skulle flytta samman i gemensamma enheter – ujamaa-byar – och där arbeta gratis en eller två timmar varje dag för statens räkning vid sidan av det ordinarie slitet. På så vis skulle ett ekonomiskt överskott garanteras. Med det överskottet som grundplåt kunde sedan allas levnadsstandard höjas och nya framsteg räknas in.
Som jag skriver detta kommer jag osökt att tänka på det nästan 6000 meter höga berget Kilimanjaro i gränstrakterna mellan Tanzania och Kenya. Ernest Hemingway skrev inte bara om Afrikas gröna berg; också novellsamlingen ”Snön på Kilimanjaro” är hans verk. Denna åberopade snö har genom seklerna förbryllat miljontals afrikaner och satt myror i huvudet på ännu fler, dock inte på chagga-folket. Detta folk lever sedan urminnes tider tillsammans med lejon, giraffer och gnuer på Kilimanjaros sluttningar, och de har alltid känt till att snön är ren och oförfalskad snö, oavsett om den föll i år, i fjol eller rentav anno dazumal.
Men enligt en populär tankefigur med hemvist på behörigt avstånd från det mäktiga berget handlade det i själva verket om äkta silver. Det är nu inte så egendomligt som det låter. Fordomdags var snö av lätt insedda skäl ett totalt okänt fenomen i nästan hela Afrika, och alla kunde ju se med egna ögon att det vita guldet på Kilimanjaros topp måste vara silver.
Faktum är att bystämman i Majame, tyvärr okänt när, utrustade en sjumannadelegation med uppgift att hämta hem och bärga silvret. Jag säger rimligtvis inte för mycket, om jag avslöjar att resultatet av expeditionens strapatser blev ganska beskedligt. Två av deltagarna frös ihjäl uppe på toppen, medan de övriga återvände tomhänta.
Ty silvret visade sig försmädligt nog vara snö.
Detta scenario upprepades på 1970-talet men då i mycket större omfattning: den frihet, det välstånd och de framsteg som skulle hämtas hem och bärgas i en lång radda afrikanska nationer efter heroiska befrielseprocesser och pompösa självständighetsförklaringar – ja, de framstegen uteblev nästan helt.
I Tanzania ändade ujamaa-politiken i fiasko. Bönderna vägrade att flytta till byarna, och när de till sist förflyttades med tvångsmedel, så avböjde de resolut att arbeta gratis för staten, kanske ärligt talat på delvis goda grunder. Det resulterade i paradigmskifte. Världsbanken och Internationella valutafonden ingrep, ställde krav på flerpartisystem, marknadsekonomi, effektivitet samt kompetens. Vad Nyerere-generationen mödosamt hade satt ihop skruvades nu raskt och beslutsamt isär.
I det Tanzania som jag lärde känna på 1970-talet var medellivslängden blott 50 år. Numera är den 66, och folkmängden har tredubblats. Ändå har jag en bestämd känsla av att något avgörande och ytterst betydelsefullt har gått förlorat på vägen.
