I februari 2003 demonstrerade miljontals människor över hela världen mot den hotande invasionen av Irak. Protesterna riktade sig mot USA och de västliga stater vilka stödde den krigiska allians som – med lögner om irakiskt innehav av massförstörelsevapen som påstått casus belli –avsåg att överfalla ett land som vid den tidpunkten inte kunde sägas ha utgjort något hot mot omvärlden, försvagat som det var efter nederlaget i Gulfkriget 1991 och därefter följande ekonomiska sanktioner.
Jag råkade vara sjuk den dag demonstrationen i Stockholm ägde rum. Men min man var där, liksom de flesta andra personer i min omgivning, och alla berättade efteråt om hur proppfulla gatorna var, själva demonstrationståget kunde knappt röra sig framåt och mobiltrafiken var utslagen, det gick helt enkelt inte att ringa ut.
Protesterna riktade sig mot den planerade, men folkrättsvidriga och icke FN-stödda, invasionen av Irak, Operation Iraqi Freedom kallad. Och alla som deltog hade fullständigt klart för sig att här fanns en angripare, en aggressor, och ett land som hotades av invasion och fullskaligt angreppskrig.
Tjugo år senare läser jag i den italienska tidskriften MicroMega en intressant artikel av Giovanni Scotto. Den handlar om den italienska fredsrörelsens utveckling "från invasionen av Irak till invasionen av Ukraina". I Italien var ju protesterna mot Irakkriget om möjligt ännu kraftigare än i vårt land. I Rom hade den stora demonstrationen i februari 2003 samlat 600 000 personer, och protesterna tystnade heller inte i och med krigets utbrott. Vem minns inte kampanjen "Pace da tutti balconi" och alla regnbågsfärgade flaggor med ordet Pace (fred) som i flera år lyste från var och varannan balkong i Rom och andra städer?
Den italienska fredsrörelsen börjar nu, tjugo år senare, göra sig hörd igen, naturligtvis med anledning av kriget i Ukraina. Men, frågar sig Giovanni Scotto, vad är då budskapet idag? Han tycker sig nämligen inte se att krigsmotståndarnas krav riktar sig mot Moskva. Man fördömer pliktskyldigt den ryska invasionen som ett folkrättsbrott men jämställer i själva verket, i sina krav på vapenstillestånd och förhandlingar, de båda stridande parterna, alltså Ryssland och Ukraina. Man använder ordet "fred" som ett abstrakt begrepp (utan förankring i den konkreta verkligheten) och talar finstämt om att "välja fred, inte krig" och att "fred är liv, krig är död". Men i alla dessa, för det mesta säkert välmenande, formuleringar glöms det allra viktigaste ofta bort: att i detta krig finns en angripande och en angripen part och att det angripna landet har rätt till självförsvar, alltså rätt att försvara sig mot angreppet och rätt att driva ut angriparen ur sitt land. Och till det behöver man förstås vapen, militära vapen. För annars lär slutresultatet bli allt annat än fred och frihet.
Även i vissa svenska vänstermiljöer finns det röster som resonerar som de italienska fredsrörelser vilka är ämnet för denna MicroMega-artikel. Även här bortser många från att Ukraina är utsatt för ett angreppskrig, ja, man tänker i sina verklighetsfrämmande analyser och resonemang bort själva den ukrainska befolkningen och beskriver i stället kriget som ett krig mellan väst (USA/Nato) och Ryssland. Att stödja det angripna landet med vapen blir då, enligt dessa "fredsröster", i själva verket att stödja kriget och motarbeta freden.
Bland italienska fredsvänner kallas den ukrainske presidenten ibland för "krigshetsare" och "marionett", vilket får Giovanni Scotto att fråga sig om dagens fredsrörelse helt enkelt inte tål att se "ett folk som kämpar för den egna friheten".
Fred är naturligtvis det vi alla önskar och eftersträvar, och det är ju någonting som – i fallet Ukraina – lätt skulle uppnås bara den ryske angriparen drog sig tillbaka. Och fredsrörelsens uppgift borde då rimligtvis vara att visa solidaritet med den ukrainska befolkningen som nu tappert och envetet kämpar för att fred åter skall råda i dess land. Ja, just solidaritet, på samma sätt som vi tidigare visat solidaritet med folken i Vietnam, Afghanistan och Irak.
För det förhåller sig ju precis som Giovanni Scotto skriver i MicroMega:
"Ukraina har inte valt kriget, det har utsatts för en aggression. Och det för inte ett krig genom ombud utan försvarar sig mot en invasionsmakt."
- - - - - - -
2023-03-10, kl 21.20 / Efter en intensiv debatt om innehållet i denna artikel där vi nått en punkt där fortsatt diskussion inte lär leda till ytterligare fördjupning. Bloggredaktionen sätter streck i diskussionen om denna artikel. Vi tackar för intresset!
- - - - - - -
En sakupplysning: Henrik Skrak nämner i sitt inlägg Lars Borgensruds tidigare artikel som publicerats på Clartébloggen. Publiceringen skedde på initiativ av Clarté som tillfrågade Borgensrud om tillstånd att lägga upp den på bloggen.
Kommentarer
Italienaren Giovanni Scotto och den norske “marxistiske” professorn Lars Borgersrud har här på Clartés blogg fått plädera för vapenhjälp närmast oemotsagda. Och det är svårt att inte uppfatta Zetterströms inlägg som en plädering för att även Sverige ska bistå med vapen. (Zetterströms senaste inlägg klargör inte hennes inställning. Hon hakar dock upp sig på formuleringen “pläderar”.) Olle Josephson tiger (och samtycker?) om svesnk vapenhjälp i sin kommentar till Zetterströms artikel. Min inställning är att vad italienare och norrmän gör när det gäller vapen till Ukraina, det är upp till dem. Men Sverige bör inte skicka vapen eftersom det bryter mot svensk säkerhetspolitisk linje, undergräver alliansfriheten och indirekt för oss närmare Nato. Jag trodde i min enfald att detta var de flesta clartéisters inställning. Men tydligen hade jag fel. Att Borgersruds artikel får en helt annan betydelse i svensk kontext jämfört med i norsk verkar ingen reflektera över. Jag ser hans artikel som ganska fräck, som en inblandning i svenska inre angelägenheter.
Till sist, Olle Josephson, behöver jag inte din välsignelse. Om människor jag i grunden ogillar kallar mig fascistanhängare (på grund av mitt ställningstagande för irakiers rätt till väpnat motstånd) eller putinist (på grund av min inställning till vapenhjälp och mitt sätt att se USA:s provokativa roll) så rinner det av mig som vatten på en gås. Jag är en obemärkt person, lägre tjänsteman som mot en Kalle-Anka-lön försöker lära unga vuxna - misshandlade av svenskt skolsystem – läsa, skriva och räkna. Mig kommer man inte åt.
Någon som däremot skulle behöva din välsignelse är Kajsa Ekis Ekman som efter ETC:s skamliga giftstämpel nu inte får någon anställning, inte blir publicerad och inte längre anlitas som föredragshållare. Det har “den del av vänstern”, där de flesta skribenter på denna blogg verkar känna sig hemmastadda, sett till.
Henrik Skrak hävdar att jag "pläderar för vapenhjälp" till Ukraina. Men "pläderar" är kanske inte rätt ord. Jag nöjde mig faktiskt med att konstatera att Ukraina, som är utsatt för ett våldsamt militärt angrepp, behöver vapen för att kunna stå emot detta angrepp och för att återerövra de delar av territoriet som Putins armé erövrat. Icke-våld lär inte förslå långt i ett sådant försvars- och befrielsekrig, och noninterventionspolitik à la spanska inbördeskriget, med förbud mot vapenhjälp utifrån, är väl knappast rekommendabelt.
Ryssland ut ur Ukraina!
”Även här bortser många från att Ukraina är utsatt för ett angreppskrig, ja, man tänker i sina verklighetsfrämmande analyser och resonemang bort själva den ukrainska befolkningen och beskriver i stället kriget som ett krig mellan väst (USA/Nato) och Ryssland.”
Kan du ge exempel på några inom svensk vänster som för fram verklighetsfrämmande teorier? Vad menar du med tänka bort ukrainska befolkningen? Vilka inom svensk vänster har gjort detta och vem har bortsett från att Ukraina har utsatts för ett angreppskrig? Hur är det ens möjligt att bortse från detta? Ge konkreta exempel.
Att vi inte är ute och demonstrerar på samma sätt som vid invasionen av Irak är inte konstigt. Alla partier i riksdagen och hela EU har tydligt fördömt Rysslands angreppskrig och bistår Ukraina på alla möjliga vis. Så var inte fallet med Irak. Fredrik Malm gick ju t.o.m. ut och krävde USA in i Iran.
Men det är fel, i grunden fel. Just på grund av att den svenska vänstern i bred bemärkelse (det vill säga framförallt V och SAP) inte ville erkänna irakiernas rätt att freda sitt land med vapen omöjliggjordes en solidaritetsrörelse likande de förenade FNL-grupperna. Få var de med plats i svensk offentlighet som vågade hävda irakiernas rätt till självförsvar. En av dem var Åsa Linderborg och det hon därför utsattes för under det så kallade debattprogram i TV som mer liknade en rättegång, det kan man inte önska sin värsta fiende. Per Gahrton bjöd vi i Irakkommittén i Malmö in som talare på fyraårsdagen av ockupationen 2007. Han höll sig också till den folkrättsliga principen, citerade den gamla telefonkatalogen med dess skrivningar om att svenskt försvar under en ockupation aldrig skulle upphöra - om reguljär armé slagits ut skulle man övergå till “det fria kriget”. Detta, menade Gahrton, var också en rättighet i Irak. Men dessa båda kritiska röster tystnade snart inför ett massivt motstånd, och de hade även sina partier mot sig i frågan. När Irakkommittén här i Malmö ordnade öppna möten dök det ofta upp mötesförstörare, exilirakier som hävdade att vi gjorde drängtjänst åt irakisk fascism och som dessutom urskuldade det amerikanska folkmordet. Att tidskriften The Lancet trots en metod som ingen protesterat mot när det gällde Uganda nu däremot hade räknat fel, det var de allra flesta rörande överens om i svensk debatt.
Men att fördöma Rysslands folkrättsvidriga ockupation och hävda ukrainares rätt till väpnat motstånd, det räcker inte för Margareta Zetterström. Hon går längre än så och pläderar för vapenhjälp. Enligt vilken princip då? När ska vi skicka vapen och när ska vi inte skicka vapen vid konflikter?
Till sist en kritik av både Margareta Zetterström och Olle Josephson. Zetterström skriver “Även i vissa svenska vänstermiljöer finns det röster som resonerar som de italienska fredsrörelser vilka är ämnet för denna MicroMega-artikel.” Josephson följer upp i sitt svar: “I dag finns tyvärr, precis som Margareta Zetterström skriver, inom delar av vänstern (i Sverige mycket små delar dess bättre) en tendens att föra fram önskan om förhandlingar i stället för kravet Ryssland ut ur Ukraina! Jag kan inte se annat än att det är en principlös och proimperialistisk hållning som godkänner en stormakts rätt att försöka lägga beslag på en grannstats territorium.”
Jag vill veta vilka som åsyftas här. Detta Zetterströms och Josepsons skrivsätt är inte bara intellektuellt ohederligt. Det kan också ses som del i en infam häxjakt.
Guardien för några dagar sedan: "[Jeremy] Corbyn, by contrast, has urged western countries to stop arming Ukraine, insisting that providing weapons will only prolong the conflict. 'Pouring arms in isn´t going to bring about solution; it´s only going to prolong and eraggerate this war'. He added: 'What I find disapointing is that hardly any of the world leaders use the word peace; they always use the langwage of more war, and more bellicose war'. 'This war is disastrous for the people of Úkraine, for the people of Russia, and for the safety and security of the whole world, and therefore there has to be much more effort to put into peace.'
V, MP och vill sända mer och mer vapen till Ukraina. Är mer vapen helt plötsligt en väg att gå mot fred? Jag anser inte det.
Det här kriget kan endast lösa om det blir fredsförhandlingar. Förr eller senare måste parterna sitta ner och prata fred. Jag anser att FN även borde vara en del av förhandlingarna.