Jag har startat två organisationer hittills i mitt liv, den ena mindre lyckad, den andra mer. För att börja med den senare så var det en organisation som tydligen låg rätt i tiden trots att vänstervågen i stort sett ebbat ut. Jag startade en organisation som fick namnet Levande Centrum. Det var i Göteborg i mitten av 1980-talet. Orsaken till mitt engagemang var att några gamla fina kvarter i innerstaden hotades av rivning.
Fastighetsmagnaten Wallenstam ville bland annat riva den omtyckta saluhallen Bazar Alliance. Tyvärr minns jag inte alls hur jag kom i kontakt med det gäng som så småningom skulle bli föreningens kärna. Jag kände ingen av dem sedan tidigare. Men föreningen blev i alla fall bildad med en styrelse, lite stadgar och en kortfattad målsättning. Inom ett halvår hade vi blivit 100 medlemmar. Vi sysslade med flygbladsutdelning, skrev insändare, deltog i debatter, anordnade möten och gatuteater. Wallenstam och kommunens politiker och tjänstemän tog intryck. En följd av detta var att Bazar Alliance började rivas tidigt på midsommardagen 1985. De ville naturligtvis undvika eventuella ockupationer eller andra protestaktioner vid själva rivningen. De lyckades också för hela Levande Centrums styrelse hade åkt ut på landet på midsommarafton. När vi kom in till stan igen kunde vi konstatera att halva Bazar Alliance var rivet. Ett annat kvarter intill lyckades vi dock bevara för eftervärlden.
Mitt andra bidrag kan dateras till 1969. Det året brände den unge studenten Jan Palach sig själv till döds i protest mot att Sovjetunion hade ockuperat hans land, Tjeckoslovakien. Jag hade följt utvecklingen ända sedan våren 1968 då Alexander Dubček införde en rad frihetsreformer. Efter den unge studentens död bildade jag och tre andra Jan Palach-föreningen som skulle protestera mot ockupationen och stödja det tjeckoslovakiska folket. Vi gjorde en flygbladsutdelning, sedan hände inget mer. Jag flyttade till Skåne och började på en folkhögskola och föreningen dog.
Vänstern är beroende av sina organisatörer. Trots att vår förening inte överlevde, var 1960- och 70-talen bra decennier att starta organisationer på. Vänstervågen sköljde över oss och det fanns massor av ungdomar som ville engagera sig. På den punkten är det väl lite värre nu. Idag är det både lätt och svårt att starta en organisation eller en grupp. Lätt därför att man snabbt kan nå ut via sociala medier. Startar en Facebook-grupp gör man utan större besvär. Svårt är det däremot att starta en organisation med mer långsiktiga mål och aktiva medlemmar. Folk vill inte binda upp sig i vår rastlösa tid.
Men ändå får en hel del organisationsinitiativ kraftig respons bland likasinnade och berörda. Jag tänker till exempel på Förskoleupproret, Lärarmarschen och Kampanjen Nej till marknadshyra. Så värst mycket uppmärksamhet får dess initiativ dock inte på vänsterkanten. Jag hade gärna läst en intervju med de som organiserade Kampanjen Nej till marknadshyra efter det framgångsrika arbetet sommaren 2021 då riksdagens förslag till marknadshyror stoppades. Men någon sådan såg jag tyvärr inte till. Ändå är det organisatörerna som håller uppe vänstern. Utan dem är vi ingenting.
