Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski är rikets ledande importör av de amerikanska mediernas branschspecialiteter: bombliberalism, skamlöst vältrande i egenberöm och sammanblandning av annonsintäkter med kvalitet. Även den generande självgodhet som accelererade bland USA:s morgonpress under Trump-åren - med reklamjinglar som ”Democracy Dies in Darkness” (Washington Post) och ”The truth is more important now than ever” (New York Times) - har wolodarskifierats för en svensk marknad. Chefredaktören "låser upp" – under trumpet och basun – innehållet på sajten även för den icke-prenumererande allmänheten i samband med särskilt världsavgörande händelser (till exempel EU-valet).
Wolodarskis senaste beslut att rekrytera Alice Teodorescu, känd hoppjerka mellan olika havererade blåbrunborgerliga mediasatsningar och flera års drängtjänst hos friskolelobbyn, väckte dock negativare reaktioner än vanligt hos den snusförnuftiga läsekretsen. Den svarade med att öppet redovisa kvittenserna på sina uppsagda prenumerationer. Av någon anledning har Wolodarski inte viftat med några av dessa med samma nöjda flin som med andra.
Det står såklart Wolodarski fritt att anse att Teodorescu är en begåvad skribent eller viktig röst och att på fullaste allvar tro på det han själv påstår om att DN ska eller någonsin har varit ”ett brett torg där olika åsikter och perspektiv möts och bryts”. Och om nu Teodorescu, som vissa på fullaste allvar ”oroar” sig för, verkligen bidrar till att köra DN i botten, likt hon tidigare lyckats med som politisk redaktör för Göteborgs-Posten, så bör ingen förnuftig människa ställa sig i vägen. Världen skulle andas lite lättare, fåglarna kvittra lite klarare osv. Den som återupptar sin prenumeration efter att Teodorescu kastar in handduken väljer i sådana fall bara att se latrintunnan som halvtom.
Men, man bör ändå ha med sig att Wolodarskis drag inte är så illiberalt okaraktäristiskt som en del verkar ha fått för sig. Den amerikanska journalisten Robert Evans skrev nyligen en text om hur den liberala pressen både historiskt och i samtiden tenderar att – bortom alla uppåtvinklade näsor och brösttoner –, visa ”partiskhet mot ett normaltillstånd som kan inrymma fascistiskt våld, men aldrig en organiserad arbetarklass”.
I upptakten till såväl Italiens 20-tal som Tysklands 30-tal var det just i första hand arbetarrörelsen som stod i skottgluggen från de demokratiskt borgerliga tidningarna och som rentav påstods ”provocera fram” de svarta och bruna reaktionerna. Den amerikanska pressen och deras självbetitlade humanister följde efter i samma mönster och rapporterade förhoppningsfull om hur Mussolinis ”hårdhänta metoder” (Saturday Evening Post) skulle föra Italien tillbaka till ”normaliteten” (New York Times). Hitlers värsta sidor menade man bäst kunde tämjas om han välkomnades in i en konservativ omgivning (New York Times, igen). Mer direkta fascistiska sympatier, inte minst från de rika tidningsägarna, spelade såklart också sin roll.
Faktum var att det var den öppet vänsterpolitiskt motiverade journalistiken – som redan på sin tid kallades ”aktivist-journalism” – som i stort sett ensam orkade stå pall mot åsiktsförskjutningen. Evans, som menar att samma tendenser är tydliga i dag, ger således inte mycket för de noggrant framtagna och framhävda påståendena om hur kampen mot ”mörkret” förts och förs i praktiken.
“Both slogans depict a view of legacy media that news media executives want to push: an embattled fourth estate as a bulwark to fascism and corruption. Very little evidence supports this claim. The reality one finds when analyzing the efficacy of liberal press in Weimar Germany, pre-Mussolini Italy, and the United States in the 20s and 30s, is sobering. Rather than being opponents to fascism, these publications were, at best, ineffectual witnesses to disaster and, at worst, the enablers of nightmares.”
Ända fram tills ögonblicket då en del av den borgligt demokratiska pressen förbjöds - eller inkorporerades i de fascistiska propagandaapparaterna med samma namn, skribenter och politiska udd som förr – var det i huvudsak strejkande arbetare och vänsterns organisering och sociala krav man pekade ut som de verkliga hoten mot samhället. Mest synd var det givetvis om ”den stackars borgerligheten” - som den italienska, liberala krönikören Renato Simoni utbrast i september 1920 – som ständigt tenderar att hamna i kläm när klasstriderna skärps.
Om Wolodarski vill ha hjälp att förstå sitt eget agerande och de krafter som verkar bakom det så är Evans text en bra utgångspunkt. Och just det, DN:s första ledartext efter rekryteringen av Teodorescu, skriven av någon annan helt vanlig medelskiktsliberal, handlade om att lönerna måste sänkas.
