Vid utgrävningar av gamla hövdingagravar har man stundom, vid sidan av härskarens, funnit skelett av slavar som måst följa ägaren i döden. Vi har i regel tolkat detta fynd som ett exempel på enfaldiga förfäders tro, att den döde fortsatt skulle ha behov av betjäning där han hamnade. Min privata teori är dock att folk som tvingats leva under, och nära, den döde inte borde överleva honom och ettdera kunna att tala om för eftervärlden vilken inkompetenta skitstövlar han och hans hov varit - eller att efterträdarens regim var än värre. Detta var närmast ett nationellt säkerhetsintresse.
Moderathövdingen Fredrik Reinfeldt tvangs efter det snöpliga valnederlaget 2014 lägga ner både sitt välde och sitt hövdingskap för att i stället skriva menlösa memoarer och därpå öppet övergå i Näringslivets tjänst. Sannolikt ångrar han kanske att han inte hade lika fria händer som forntidens hövdingar att ta med vissa av sina tjänare till det politiska dödsriket.
Moa Berglöf, till exempel, borde han sådana fall ha tagit med sig. Hon är en svensk opinionsbildare och kommunikatör, sedan 25 år nyliberal och nymoderat politiskt sakkunnig talskrivare hos triangulören Reinfeldt under hans tid som statsminister 2006-2014. Berglöf menar att hennes moderata arbetsledare - Fredrik, Anders Borg, Sven Otto Littorin - "gjorde mycket saker som var bra för Sverige" - skattesänkningar, försämrad a-kassa och privatiseringar - "som jobbskatteavdrag och liberalisering av reglerna kring arbetskraftsinvandring".
Efter Alliansens nederlag 2014 måste hon lämna Reinfeldt och partipolitiken. I stället är Berglöf numera kolumnist på den liberala Sydsvenskans ledarsida. Ifjol utkom hon med boken "Landsförrädare : En berättelse inifrån Moderaterna och tvekar numera inför frågan om hon fortfarande vill kallas sig nyliberal:
"Jag har en mejlare som brukar kalla mig liberal marxist. Det tycker jag är ganska roligt. Jag tror på en fri marknad och öppna gränser. Samtidigt älskar jag public service, jag älskar min kommunala vårdcentral. Skyddsnätet, som jag tyckte skulle vara minimalt när jag var yngre, tycker jag ska vara bredare. Och det finns strukturer, som vi måste riva ner för att människor ska bli så fria som möjligt. Det är väl det som gör att folk tycker att jag är marxist. Alla har inte samma förutsättningar".
Idag tycker Moa Berglöf att vinster i välfärden och möjligheten att etablera friskolor hade behövt regleras mycket hårdare. Hon avsåg att eventuellt rösta blankt i senaste valet, eller möjligen på Annie Lööf - nota bene inte på det "liberala" parti, som hennes Sydsvenskan är "oberoende" av och som hon sorgfälligt på 300 sidor undviker att nämna. Att hon inte direkt skulle ansluta sig till Anderssons mitten-SAP handlar tyvärr nog mera om gamla klassinstinkter än politik.
För att bedöma folk inom politiken ger det ofta mera att se vart de är på väg än var de står. Det märkte vi redan på 1940-talet i motståndet mot nazismen. Liberalerna Moa Berglöf och Annie Lööf har det gemensamt att de från nyliberala utgångspunkter hedersamt straffat ut sig ut den svenska borgerlighetens huvudfåra, vars vatten efter nederlaget 2014, och fastmer efter 2018 färgats blåbrunt, vilket Berglöf noga dokumenterar för Moderaternas del. Båda har konsekvent som en existentiell fråga betraktat förhållandet till det parti, vars framgångsrika affärsidé i kampen mot arbetarklassen är rasism och xenofobi. Berglöf har börjat ställa sig frågan om inte Janne Josefsons skrämmande valstugeintervjuer 2002 också gav den rätta och permanenta bilden av läget inom det "djupa" högerpartiet i dessa frågor. Båda har för sin (ny)- liberala inställning beträffande integration och immigration betraktats som landsförrädare (det vill säga klassförrädare) och av fascisterna direkt eller indirekt hotats till livet.
Annie Lööf har måst kasta in handduken och tills vidare lämnat politiken. Moa Berglöf hade i det längsta förgäves vädjat om stöd hos sina sina gamla liberala kumpaner i Moderaterna, till exempel hos "öppna era hjärtan" - Reinfeldt och Strömmer, som väljer att titta bort i stället för att stoppa svinaktigheterna från Hanif Bali. Därför sade hon adjö med sin bok.
