Trots uppror och masstrejker runt om i Europa så verkar vänstern vara död, skriver Rasmus Landström i en artikel i Aftonbladet den 8 april. "Strejkvågen drar igenom de europeiska städerna som en herrelös hund - ingenstans finns en vänster som kopplar den", skriver han. Men vilken vänster är det egentligen han menar? För de som organiserar upproren och strejkerna är just - vänstern. Enligt min definition.
Ta Storbritannien som exempel. Bakom den senaste tidens strejkvåg ligger en rad fackföreningar som RMT, PCS, Unison, Unite och GBM. En gräsrotsrörelse av sällan skådat slag har drivit på fackföreningarna att gå ut i strejk för bättre avtal och villkor. Strejkkommittéer har bildats och demonstrationer och liknande ordnats.
Vad är detta om inte vänster? En del fackliga ledare har ställts sig i spetsen för rörelsen, andra har manat till lugn och förordat förhandlingar utan stridsåtgärder. Det är motsättningar som ofta uppstår när arbetarklassen radikaliseras. Så någon herrelös hund är det inte fråga om. Strejkerna och aktionerna är i högsta grad målinriktade.
Även i andra länder i Europa är det framför allt fackföreningarna som driver utvecklingen framåt. Det är en klassisk vänsterrörelse. Men om Rasmus Landström menar att rörelsen inte är kopplad av de socialdemokratiska partierna så har han alldeles rätt. Men det beror inte på de upproriska arbetarna utan på socialdemokraterna som har lämnat arbetarklassen bakom sig och förenat sig med den nyliberala eliten.
Vänstern är inte död, men reformismen är död. Reformismen har ingenting att erbjuda en militant arbetarrörelse. Regeringar kan tvingas att avstå från reaktionära reformer på grund av folkligt motstånd, men det gäller oavsett om regeringarna är socialdemokratiska eller borgliga.
Klasskampen förutsättningar varierar i olika länder. Både Storbritannien och Frankrike är länder med stora statsskulder, långt utöver de 60 procent av BNP som är en övre gräns för sunda statsfinanser. Det här gör att ländernas möjligheter pumpa in pengar i finans- och spekulationsbranscherna vid ekonomiska kriser (vilket är en av staternas viktigaste uppgifter numera) är begränsade.
Storbritannien har under decennier skurit ner på sjukvården och andra offentliga verksamheter. Och den nuvarande regeringen verkar inte vilja vika från denna linje. Striden står alltså om statens resurser. Det är därför de offentliganställda, nu när kostnaderna för vanliga människor stiger i snabb takt, tagit till strejkvapnet. Liknande gäller i Frankrike. President Macron vill genom sin pensionsreform säkra statens finanser inför kommande kriser. Men detta går ut över vanliga löntagare och framför allt kvinnor. Därför de omfattande protesterna.
Göran Greider har i en ledare i ETC den 12 april hakat på Rasmus Landströms artikel och håller med denne om att vänstervågor bara skapas under goda tider. Det är möjligt att någon forskare har ansett sig bevisa detta, men jag anser att det inte desto mindre är felaktigt. Det finns många exempel på motsatsen. Ett är åren 1917-1918 då folket i Europa led oerhört, men då en av de mest omfattande vänsterrörelserna utvecklades på kontinenten. I Sverige var det hungeruppror och stora delar (dock inte en majoritet) av arbetarrörelsen gick åt vänster. Den upprorsvåg vi nu ser början på skulle mycket väl kunna utvecklas och leda till att redan existerande partier till vänster om socialdemokratin går framåt och att nya skapas.
Även om marxismen långt ifrån är en analysmodell som har en vidare spridning inom dagens vänster (till exempel hos de radikala inom fackföreningarna) så är det den enda som kan ställas mot nyliberalismens konglomerat av idéer och praktik. Liberalismen har övergett sig själv och reformismen kan inte ge något svar på vänsterns frågor.
Den reaktionära högervåg som underblåses av personer som Erdogan, Putin och Modi och som också är en stark strömning i världen, betraktas av vänsterinriktade statsvetare som en följd av den kapitalistiska nyliberalismen, där den rena kapitalistiska diktaturen är en slutpunkt. En svensk statsvetare diskuterade nyligen om presidentvalet 2024 kommer leda till demokratins definitiva fall i USA.
Diskussionen är inte gripen ur luften. Faran är högst reell. Inom den marxistiska idétraditionen sammankopplas fascismen med kapitalismen. Fascismens ses som ett speciellt stadium av kapitalismen, det är också så man måste analysera dagens totalitära strömningar. Högern växer i världen och kommer att växa, inte minst om den ekonomiska krisen tilltar. Det är en utveckling vänstern måste lära sig leva med och vidta åtgärder emot.
Sverige har en statsskuld som ligger på 35 procent av BNP. Vi har goda statsfinanser. Jag tror att lönerna inom till exempel sjukvårdssektorn är avsevärt högre än motsvarande löner i Storbritannien. Vi har ingen nutida strejktradition och är troligen det enda land i Europa som under det hittillsvarande 2000-talet varken haft omfattande uppror eller strejkrörelser. Högern har stärkt sina positioner. Vänstern är svag.
Trots SAPs marsch åt höger och trots januariavtalet, så lever hoppet om att socialdemokraterna ska bli radikala igen och återskapa välfärdssverige. Vi är på väg in i en lågkonjunktur och allt fler människor får svårt att klara ekonomin. Jag tror att även här i Sverige kan den fackliga kampen utvecklas och bli en motor för vänstern. De frågor som Förskoleupproret, Lärarmarschen och Undersköterskeupproret drivit har varit fackliga frågor, även om dessa organisationer verkat utanför facket. Det var trots allt några fackförbund som var emot januariavtalet och emot försämringarna i LAS. Det finns också en bra nättidning, Arbetet, som på ett utmärkt sätt uppmärksammar många fackliga kampfrågor.
Kommentarer