Den slovenske filosofen Slavoj Zizek hävdar att "Detta är vad som i allt högre grad håller på att utvecklas till den centrala mänskliga rättigheten i vårt samhälle: rätten att inte bli trakasserad, det vill säga att få hålla sig på tryggt avstånd från de andra". (Zizek 20071). Att ingen har rätt till att beröra någon annans kropp mot dennes vilja är inskrivet i svensk lag. När en människa blir utsatt för kränkningar gör rättsstaten, i den mån den är kapabel till det, ingripanden. Men vad händer när det är rättsstaten själv som utför dessa intrång?
Godtyckliga ingrepp på medborgarnas personliga integritet är motsatsen till en rättsstats normala funktion. Därför är arbetshypotesen att dessa åtgärder sker genom att lagen upphävs och att ett permanent undantagstillstånd skapas2. Carl Schmitt, nazisternas främsta jurist, beskriver med dessa ord undantagstillståndets struktur:
"Det är tidsligt avgränsat från den normala rättsordningens tidsrum genom det inledande proklamerandet av krigsrätt och den avslutande straffrihetsakten; rumsligt genom ett noggrant angivande av området för dess giltighet, innanför detta rumsliga och tidsliga område kan allt ske som på grund av sakernas tillstånd förefaller nödvändigt. För denna process finns det en åskådlig antik symbol, till vilken Montesquieu har hänvisat, frihetens eller rättvisans staty som under en bestämd tid täcks över" (Schmitt 1950, se Agamben 2010:49).
Förslaget innehåller en rumslig avgränsning där, med Schmitts ord, allt som på grund av sakernas tillstånd bedöms nödvändigt kan ske i form av "gränsnära områden". Däremot har detta undantagstillstånd ingen tidsmässig begränsning, och det är oklart om det någonsin kommer att upphävas. Förvisso hänvisar förslagets förespråkare till gränsöverskridande brottslighet som en faktor som tvingar fram beslutet. Samtidigt har det inte konstaterats il vilken grad brottsligheten skulle behöva sjunka för att rättigheterna skulle återställas till sitt normaltillstånd. Det är teoretiskt möjligt att gränsbrottsligheten i framtiden når mikroskopiskt låga nivåer men att den nya lagen, avsedd som ett nödvändig offer av rättssäkerhet för att minska brottsligheten, kvarstår. 3
Det är inte heller omöjligt att undantagstillståndet utsträcks ytterligare. Regeringen anger i sin förklaring:
"Som anges ovan framstår behovet av åtgärder som särskilt starkt i gräns nära områden. Även om myndigheterna, som Förvaltningsrätten i Göteborg anför, bör ha tillgång till rätt verktyg i hela sin verksamhet är en ordning med utökade befogenheter i gränsnära områden därför sakligt motiverad."(Lindström och Strömmer 2023:14).
Detta innebär alltså att det är möjligt att samma utökade befogenheter i framtiden kan komma att utsträckas till polisens vardagliga verksamhet om det bedöms nödvändigt (vilket inte nödvändigtvis beror enbart på den faktiska hotbilden, utan också på den mediala uppfattningen). Genom historien finns det exempel på hur vissa rättsstatliga principer framgångsrikt tillfälligt har upphävts för att trygga rättsstatens (eller avsevärda delar av befolkningens) överlevnad4, men varje makthavare som utlyser undantagstillstånd riskerar att upphäva rättsstaten helt. Den italienske filosofen Giorgio Agamben, känd för sina teorier om undantagstillstånd, homo sacer (den heliga människan, se nedan) och mänskliga rättigheter, är pessimistisk och konstaterar:
"I detta perspektiv ska det som sker i Exjugoslavien, och mer allmänt den process i vilken de traditionella statsstrukturerna i Östeuropa upplöses, inte ses som en återkomst av naturtillståndet och allas krig mot alla, som vore det ett förspel till skapandet av nya samhällsfördrag och nya nationalstatliga lokaliseringar, utan snarare innebär det att undantagstillståndet som en permanent möjlighet till juridisk-politisk avlokalisering och förskjutning träder i dagen. Det handlar alltså inte om den politiska organisationens regression till ett övervunnet tillstånd, utan om varnande händelser som likt blodiga mässor förebådar jordens nya nomos5, som (om den princip på vilken det vilar inte sätts ifråga) kommer att utsträckas över hela planeten." (Agamben 2010:51).
En utveckling i stil med vad Agamben förutspår skulle vara ytterst förödande för demokratin och bör därför rimligtvis motarbetas.
En maktanalys som enbart fokuserar på maktutövarens möjligheter är oundvikligen otillräcklig, utan visitationsobjektets situation kan inte förstås annat än i relation till övriga människor. När en människa visiteras behandlas hen som "naket liv". Dess egenskaper som "kvalificerat liv" (bedrifter, personlighet och så vidare) bortser man från, och personens kropp som undersökningsobjekt i situationen är det enda relevanta. En figur som Agamben hämtar från den romerska straffrätten är Homo Sacer6 vilket är ett exempel på "naket liv". Han påpekar också ett nära samband mellan suveränen och det nakna livet:
Vid de yttre gränserna för ordningen utgör suveränen7 och homo sacer två symmetriska figurer, med samma struktur och förbundna med varandra i den bemärkelsen att suveränen är den för vilken alla människor potentiellt är homines sacri, och homo sacer den i förhållande till vilken alla agerar som suveräner. (Agamben 2010:96)
Detta innebär att alla, oberoende huruvida de agerar olagligt eller inte, är potentiella homines sacri, då de när som helst i dessa områden kan bli utsatta för kränkningar. Detta kommer innebära kollektiv misstro, då varje medborgare betraktas som potentiella kriminella av gränsvakter, medan alla gränsvakter betraktas som potentiella tyranner av medborgarna.
Vem är då "den suveräna" i en situation som denna? Agamben menar att suveränitetens paradox bland annat kan formuleras som "jag, suveränen, som är utanför lagen, deklarerar att det inte finns något utanför lagen" (Agamben 2010:27). När förslag såsom dessa diskuteras brukar vikten av att åtgärderna ska kunna tillämpas på alla snarare än att rikta in sig på en viss folkgrupp poängteras. Någon som arbetar med gränskontroll skulle kunna hävda "Ingen är utanför lagen och vi behandlar alla lika oavsett socioekonomisk status, kön, etnicitet och så vidare" utan att reflektera över att hen själv står utanför lagen (det bör ändå höra till ovanligheterna att gränskontrollanterna själva blir kontrollerade). Suveränen talar alltså om det lika värdet hos alla som passerar gränsen, trots att hen själv tillhör en helt annan grupp än de homines sacri den möter på platsen där rättsstaten är upphävd.
Det bör dock tilläggas att maktförhållandet inte kan förstås enligt motsatsparet suverän/homo sacer. Eftersom inte alla potentiella homo sacer faktiskt blir det, bör istället relationen gestaltas genom triangeln suverän-medborgare8-homo sacer. Det är möjligt att vissa medborgare lierar sig med suveränerna i deras arbete och betraktar homines sacri som främlingar som hotar samhället (ibland utan att överväga risken att själv bli betraktad som homo sacer), samtidigt bör det poängteras att gränsvakterna inte har något gemensamt med övriga medborgare.
Det har hävdats att "definitionen på en hjälte är att man kan förråda honom ostraffat "(Lacan 2000:432). På samma sätt föreslår jag en definition av en medborgare (i det sammanhang som vistelse i gränsnära områden innebär) som "någon som utan juridisk konsekvens kan utsättas för integritetsintrång från rättsstatens sida". Varje hjälte övergår inte till att bli en förrådd hjälte, men utan denna potential att bli förrådd kan hen inte klassas som hjälte (vilket på samma sätt gäller medborgarbegreppet). I vissa fall kan medborgares intressen tillfälligt sammanfalla med suveränens (en grovt rasistisk människa skulle glädja sig om det förekom avsevärd diskriminering i detta sammanhang och i sådant fall önska att gränsvakterna var så nitiska som möjligt för att utsätta så många i den särskilt utsatta gruppen för obehag som möjligt) men detta till trots är begreppsparet medborgare-homo sacer betydligt närmare sammankopplade än medborgare-suverän i sina respektive identiteter.
En annan definition av suveränen tillhandahåller Carl Schmitt med påståendet "den är suverän som beslutar om undantagstillståndet" (Schmitt 1922 genom Agamben 2005:9). Det kan vara felaktigt att se det gränsnära området som en i sig själv helt laglös yta. Trots allt bestämmer personalen hur de ska välja att tolka och tillämpa riktlinjer. Om regeringens beslut ämnar upphäva hinder rent juridiskt är det tjänstemännens beslut huruvida de väljer att upphäva de rättsstatliga principer som de har skolats i inför och genom sin tjänsteutövning. I varje myndighetssituation avgör tjänstemannen hur nitiskt protokoll och rutiner ska följas (och omvänt när regler ska tolkas mer frikostigt), men situationen vid dessa områden öppnar särskilt stora möjligheter för enskilda anställda att avgöra vilka åtgärder som ska vidtas när konkret brottsmisstanke inte längre är ett krav. Förvisso kan gränsvakter välja att bortse från den nya lagen för att även fortsättningsvis endast visitera folk som de anser sig hysa välgrundade misstankar mot. Men utöver risken för maktmissbruk utfört av enskilda individer förekommer även risken att normalläget kommer förskjutas. Om den kollektiva misstänksamheten växer (vilket är en sannolik konsekvens av dessa åtgärder) kommer handlingar som idag betraktas som mestadels oskyldiga ses som tecken på kriminell verksamhet.
Kärnan i Agambens tänkande är hur undantagstillståndet efter hand blir det normala. På samma sätt som demokratier genom undantagstillståndet har förvandlats till diktaturer9 kan handlingar som idag ses som rent maktmissbruk i framtiden anses vara normal tjänsteutövning. Alltså består lösningen inte i att försäkra sig om att de enskilda gränsvakterna hanterar sina befogenheter på ett ansvarsfullt sätt (genom att på olika sätt försöka disciplinera dem som vansköter sitt uppdrag). Snarare handlar det om att förhindra att det över huvud taget skapas ytor där omfattande kränkningar genom undantagstillståndet blir normen.
1 Sidnumrering saknas dessvärre, jag kan dock upplysa att citatet förekommer hyfsat tidigt i artikeln.
2 Vilket för övrigt kan sägas vara en slags parafras av Agambens syn i (Agamben 2010) och (Agamben 2005) på hur makt vanligtvis utövas och missbrukas.
3 Det är givetvis omöjligt att utplåna all brottslighet, men i ett framtidsscenario där den gränsöverskridande brottsligheten har nått låga nivåer kommer det sannolikt framstå som orimligt för det allmänna rättsmedvetandet att detta åsidosättande av medborgerliga rättigheter fortgår, däremot finns det inga garantier att lagstiftningen skulle spegla denna uppfattning.
4 Exempelvis under omfattande kriser (till exempel krig eller sjukdomsutbrott) där regeringar har kunnat förbigå sina parlament (genom att tillfälligt upphäva den parlamentariska demokratin) för att snabbare kunna vidta nödvändiga krisåtgärder.
5 "Nomos" kan innebära såsom Lag som norm, (i detta fall kan "paradigm" eller "härskande princip" vara lämpliga tolkningar). Centralt i begreppet nomos är förhållandet mellan våld och rätt, två krafter som i såväl Pindaros som Solons framställningar genom nomos förenas med varandra (Agamben 2010).
6 Vilket på latin betyder "den heliga mannen". I romersk lag kunde vem som helst döda en människa som hade förklarats homo sacer utan att riskera straff men en homo sacer kunde däremot inte offras i ritualer, vilket innebar att hen var utesluten från både världslig och religiös lag (Agamben 2010).
Begreppets betydelse inom romersk lag, som är av stor vikt i Agambens verk, bortser jag från i denna artikel, istället kan homo sacer i det följande förstås som "utsatt/utstött människa".
7 "Suverän" innebär i mitt bruk av ordet i denna text inte en enväldig härskare som åtnjuter absolut makt, utan snarare någon som innehar relativ makt i en specifik situation (med andra ord agerar gränsvakterna som "suveräner" när de utför sitt arbete, en makt som inte överförs i andra situationer i gränsvaktens liv). Agamben använder snarare ordet "suverän" för att tala om faktiska monarker och härskare, men det finns skäl att tro att denna maktanalys även kan tillämpas i mindre skala och när jag använder ordet 2suverän" hänvisar det därför uteslutande till gränsvakterna.
8 Egentligen är "medborgare" ett aningen inadekvat begrepp då det som här avses inte är medborgarskap i något särskilt land utan snarare en person i den breda massan som befinner sig på en mellannivå som varken suverän eller homo sacer, men som alltid är potentiell homo sacer.
Referenser:
Agamben,Giorgio.2005.Undantagstillståndet. Översatt med förord av Sven-Olov Wallenstein. Propexus. Lund.
Agamben,Giorgio.2010.Homo sacer. Översatt med förord och efterskrift av Sven-Olov Wallenstein. Daidalos. Göteborg.
Lacan,Jacques.2000. Psykoanalysens etik. Översatt av Zagorka Zivkovic, Jurgen Reeder och Cecilia Sjöholm. Natur och Kultur.Stockholm.
Lindström, Peter och Strömmer, Gunnar. 2023. "Utökade polisiära befogenheter i gränsnära områden". Lagrådet. Hämtat från
https://www.lagradet.se/wp-content/uploads/2023/02/Utokade-polisiara-befogenheter-i-grans nara-omraden-webb.pdf 22 februari 2023. Publicerad 16 februari 2023.
Zizek,Slavoj.2007."Vi är rädda för allt!".Aftonbladet. Hämtad från https://www.aftonbladet.se/kultur/a/Mg76lM/vi-ar-radda-for-allt 23 februari 2023. Publicerad
27 januari 2007, uppdaterad 8 mars 2011.
