Robert Armblad, partistyrelseledamot i Vänsterpartiet, väckte upprörda känslor hos twitterhögern. “Fullständigt sanslöst” twittrade Timbroiten Susanna Silfverskiöld, nu vid statsrådsberedningen. “Uteslut och ta avstånd” krävde förre LUF-ordföranden Joar Forsell. Statsministerns egen presschef, Carl Bergkvist, förfasade sig. Till och med Torbjörn Jerlerup, EAP:aren som blivit sosse, dök upp i klagokören.
Anledningen? Någon hade uppmärksammat ett twitterinlägg från 2021 där Armblad offentligt firade Nazitysklands kapitulation.
Här blir det något komplicerat. När kapitulationen undertecknades i Berlin strax innan midnatt den åttonde maj 1945 hade det på grund av tidsskillnaden redan blivit nionde maj i Moskva. Av tradition firades segern över nazismen därför den åttonde maj i Västeuropa och den nionde maj i Östblocket (och i vissa andra länder som Israel).
Robert Armblads faux pas var att han firat den nionde maj, dessutom framför Treptower Park-monumentet över de Röda Armé-soldater som stupade i slaget om Berlin.
Ilskan hänger samman med uppfattningen att det inte finns någon moralisk skillnad mellan Auschwitz bödlar och dess befriare, att de Röda Armé-soldater som begravts i Berlin också stred för en folkmordsregim. Det kallas teorin om de dubbla folkmorden.
Även om teorin kan spåras tillbaka till 1980-talets Historikerstreit, där den kom att omfamnas av tyska konservativa intellektuella, blev den på allvar populariserad efter Polens och Baltstaternas inträde i EU 2004. Här användes teorin om de “dubbla folkmorden” som ett försvar för kollaboration med Nazityskland. Förintelseforskaren Dovid Katz har kallat det en form av “Förintelseförvillelse”, inte en direkt förnekelse utan en relativisering av nazismens brott
2008 antogs Pragdeklarationen, en text formulerad av den konservativa partigruppen i EU-parlamentet, som gjorde teorin om de dubbla folkmorden till allmänt tankegods inom den europeiska högern.
Sitt främsta intellektuella uttryck fick den i historikern Timothy Snyders bestseller Bloodlands från 2010, återuppvärmda rester från 80-talets Historikerstreit med nazismen som en reaktion på bolsjevismens hot. Enligt Snyder var de judiska partisaner som stred på östfronten krigsförbrytare som kämpade för en minst lika stor ondska som den de flytt från.
Det är en inställning med politiska följder. 2006 inledde litauiska riksåklagarämbetet en förundersökning mot flera judiska förintelseöverlevare i 80-årsåldern som misstänktes deltagit i ett partisanangrepp mot byn Kaniūkai. Efter omfattande internationella protester lades utredningen ned.
Enligt Östeuropaforskaren Kristen Ghodsee är det ingen slump att teorin om de dubbla folkmorden nådde allmän spridning inom högern runt finanskrisen 2008. Den idé som har sitt ursprung i en relativisering av östeuropeiska kollaboratörer och antisemiters brott lyftes upp till högsta EU-nivå för att brännmärka antikapitalistiska protester i Västeuropa.
Kanske är det inte heller så märkligt att det är just nu företrädare för den svenska höger som samarbetar med ett parti grundat av frivilliga i Hitlers armé rasar över att en vänsterpartist firat Segerdagen.
Idag försöker både Tidöpartierna och Putin använda minnet av Segerdagen för sina egna politiska syften. Det är viktigt att vi till vänster minns de människor som offrade allt för att besegra nazismen, utan att för den sakens skull skygga för krigets brutalitet, Röda Arméns övergrepp på civila eller stalinismens monstrositeter.
På det berömda fotografiet av den röda fanan över riksdagshuset i Berlin heter soldaterna Aleksej Kovaljov, en kazak som efter kriget levde i Kiev, och Abdulkhakim Ismailov, en kumyk från Dagestan. Fotografen hette Jevhen Chaldej, en jude från Donetsk. De var verkliga människor med verkliga historier och de förtjänar vårt minne.
