Det viktigaste skälet att säga nej till ett svenskt medlemskap i Nato är inte att det auktoritära Turkiet har kunnat påverka svensk inrikespolitik och lagstiftning (Flamman). Det är heller inte kärnvapnen (Vänsterpartiets Håkan Svenneling), eller att processen som ledde fram till det svenska riksdagsbeslutet att ansöka var allt annat än demokratisk (Miljöpartiet).
Dessa saker är förvisso dåliga. Men det finns något mer grundläggande och värre: Natos i särklass mäktigaste medlem, USA, är en imperialistisk supermakt med många övergrepp mot mindre länder på sin meritlista. Medlemmarna av den föregivna försvarsalliansen Nato riskerar därför att reduceras till hjälpredor i en imperialistisk politik som syftar till att befästa USA:s maktställning i världen.
Uttalandena från toppmötet i Madrid om att Nato nu också måste rikta blicken mot Asien och Kina talar ett tydligt språk! Och Sveriges statsminister är med på noterna. Efter Erdogans besked att Turkiet kommer att säga ja till ett svenskt medlemskap, försäkrade en glädjestrålande Ulf Kristersson att Sverige kommer att verka för att Europa återgäldar det amerikanska stödet till Europa och Ukraina genom ”att visa intresse för de säkerhetsfrågor som USA ser i helt andra delar av världen.” Som exempel nämnde han stillahavsregionen och Kina och fortsatte: ”Vill vi vara transatlantiska på riktigt är det inte bara att förvänta sig amerikansk närvaro i Europa, utan också europeiskt engagemang för gemensamma frågor globalt”. (Dagens Nyheter 12 juli). Ett häpnadsväckande uttalande från en statminister som försäkrat det svenska folket att ett svenskt medlemskap i Nato innebär att vi blir medlemmar i en försvarsallians! Och likt sin föregångare från kenneln som fostrar små hundar med stora hundars ambitioner försäkrar försvarsminister Pål Jonsson att ” svenska trupper vid ett medlemskap kommer att delta i alliansen i stor omfattning. Sverige kommer inte att tillhöra Natos periferi vare sig geografiskt eller maktmässigt.” (Dagens Nyheter 14 juli)
Men världen är komplicerad. Det finns flera imperialistmakter som konkurrerar om hegemoni. Kampen mot ett svenskt medlemskap i Nato kan bara föras på en konsekvent antiimperialistisk grund. Man får inte göra samma misstag som Nils Flyg och hans avsomnade Socialistiska parti, som av det faktum att Storbritannien på hans tid var världens dominerande imperialistmakt drog slutsatsen att man borde stödja det nazistiska Tyskland. Den föregivna vänster som gör ett påstått militärt hot från Nato till den grundläggande orsaken bakom Rysslands invasion av Ukraina traskar i farlig närhet av Nils Flygs fotspår.
Det påstådda militära hotet mot Ryssland krymper till ett intet om man betraktar de militära resurser som stod till västalliansens förfogande före Rysslands invasion av Ukraina. Natos utvidgning österut ledde inte till någon ökning av det militära hotet mot Ryssland, utan till en minskning, eftersom nedrustningen i Västeuropa fortsatte. Mellan 1990 och 2014 minskade Natos i särklass viktigaste medlem, USA, sina styrkor i Europa med 85 procent. Vändningen mot Asien innebar att Pentagon styrde över resurserna mot en upprustning av flottan. I Kreml visste man mycket väl att man inte hade något att frukta från Nato, eftersom man samtidigt genomförde en stor omstrukturering av sina styrkor. Värnpliktsarmén med dess stora divisioner ersattes av yrkessoldater och rörliga mindre brigader. Alltsammans innebar en omställning från invasionsförsvar till mer begränsade insatser utanför Rysslands gränser. Det vill säga en liknande reform som de som samtidigt genomfördes av Sverige och Natoländerna i Västeuropa.
Natos utvidgning var inte något som drevs fram av USA. De drivande var de östeuropeiska länderna själva och motivet var fruktan för den store grannen i öst. En fruktan som visat sig vara väl motiverad. Ryssarna gjorde heller inget för att motverka denna rädsla hos sina forna satellitstater. 1993, alltså under Rysslands mest liberala fas, rapporterade den tyska diplomaten Wolfgang Ischinger, från ett möte med en högt uppsatt kollega i det ryska utrikesministeriet, att den senare på en direkt fråga hade svarat: ”Vad är det för fel om våra grannar fruktar oss?” Efter Rysslands invasion av Krim 2014 påbörjade USA en begränsad upprustning av sina styrkor i Europa. Men det var först efter att Ryssland hade inlett sitt försök att invadera Ukraina 2021 som USA och dess allierade i Västeuropa påbörjade det som den västtyske kanslern Olaf Scholz kallade ”Die Wende”, vändningen. Det vill säga en storskalig militär upprustning av Natos militära styrkor.
Det här visar förstås inte att den amerikanska imperialismen hade tappat sina tänder och förvandlats till fredsapostel. Man hade bara sina huvudsakliga intressen på annat håll och hoppades på lugn och stabilitet i Europa. Den ryska invasionen av Ukraina har ändrat på detta, men bara till en del. Washingtons perspektiv på världen är fortfarande betydligt mer omfattande än att bidra till försvar av Natomedlemmarnas gränser. Det är något som även de mest blåögda Natoförespråkarna i små länder som Sverige bör hålla i minnet.
Kommentarer
Del 2. Från Ukrainas sida så skapade Kievregimens terror mot dessa regioner en ny realitet som i praktiken bekräftades när ryska trupper sedan ockuperade sagda områden. Putins syn på saken är förkastlig för hur skulle det se ut om Europas alla gränser skulle återställas till hur de var någon gång under 1900-talet? Är det imperialism? Kanske, eller bara nationalism. Denna form av nationalism hade antagligen inte spelat någon större roll om inte majoriteten av de ryska folkets nuvarande och tidigare ledare upplever att Nato:s expansion utgör ett hot. Det har resulterat i allt starkare krav på "röda linjer". Sannolikt spelar det en stor roll att nästan alla levande ryss idag har släktingar en generation bakåt som dog pga västs invasioner under 1900-talet. Ryssar alltsedan Stalin är därför närmast paranoida när det gäller sin säkerhet. Läser man RAND Corporations publikationer som oftast ligger väldigt nära Washingtons syn så är det lätt att förstå. Målet för USAs säkerhetspolitik är ju att omringa splittra och försvaga Ryssland. (https://www.rand.org/content/dam/rand/pubs/research_reports/RR3000/RR3063/RAND_RR3063.pdf)
Vad jag inte förstår är varför Putin måste göra precis som RAND hoppas på och svara på provokationerna.När det gäller Georgien så ser jag inga tecken på att Putin vill återskapa det ryska imperiet där.
Georgien startade kriget med Ryssland 2008 genom att illegalt attackera staden Tskhinvali, kom en stor EU rapport kommit fram till.
https://www.echr.coe.int/Documents/HUDOC_38263_08_Annexes_ENG.pdf
Bakom Georgiens attack mot Sydossetien (i Georgien) ligger dessas önskan om att förenas med Nordossetien (i Ryssland). Ossetierna talar ett språk besläktat med persiskan och är kanske mer intresserade av att förenas med sina bröder i norr än att bli ryska. Har besökt Sydossetien ett flertal gånger och upplevde ingen större entusiasm för att tillhöra Georgien. Georgiens attack mot ryska fredsbevarande trupper i Sydossetien kan inte ha genomförts utan uppbackning av Nato. Troligtvis blev Georgien lovade Natomedlemsskap i utbyte mot ett framgångsrikt krig mot Ryssland precis som i fallet med Ukraina enligt Oleksei Arestovitch, f.d rådgivare och talesperson för president Zelensky, i en intervju med den ukrainska kanalen Apostrof TV den 18 mars 2019:
"Med en sannolikhet på 99,9% är vårt pris för att gå med i Nato ett stort krig med Ryssland"
Men Georgiens hopp grusades precis som Ukrainas och med detta så har Ryssland lyckats undvika att det för Ryssland livsviktiga Svarta Havet förvandlas till Natos innanhav.
När det gäller den ryska delrepubliken Tjetjenien så påstod Putin under sina intervjuer med Oliver Stone att USA stod bakom de tjetjenska rebellerna och att han bett USA att upphöra med detta pga att man under den tiden var allierade i kriget mot terrorismen. Det förefaller sannolikt. Har USA någonsin missat en liknande möjlighet? Där har vi också i huvudsak skillnaden mellan amerikansk och rysk imperialism. Ännu så länge så handlar ryska intervensioner i huvudsak om olösta gränsfrågor sedan Sovjetunionens sammanbrott där man har all anledning att vara kritiska. Det handlar också om ryska behov av säkra gränser pga sitt upplevda hot. När det gäller amerikanska "säkerhetspolitik" så handlar det aldrig om USAs gränser utan om intressen 800-1000 mil bort. Dessutom så handlar det aldrig om hot mot USA själv utan om USAs fria tillgång till världens alla marknader och naturresurser. Man lyckades därför att under Natotoppmötet 1999 tvinga igenom en utvidgning av de ömsesidiga försvarsförpliktelserna. De skulle nu inte bara träda i kraft vid ett väpnat angrepp utifrån mot något av medlemsländerna utan också ”vid störningar av tillförseln av vitala resurser”. Just det sistnämnda är kärnan i USAs säkerhetspolitik, nu också Nato:s .
Så till frågan om Putins påstådda vilja att återupprätta det ryska imperiet där jag fortfarande väntar på lite mer övertygande "evidens" från Bennys sida istället för den tunna soppa som sist serverades.. Så jag kanske behöver hjälpa honom på traven lite. Putin och de flesta ryssar och de flesta av medborgarna i de f.d. sovjetrepublikerna med undantag för baltstaterna (åtminstone de som var gamla nog att minnas) beklagar Sovjetunionens sammanbrott och de kaos med miljoner döda som det förde med sig. De kanske inte beklagar kommunismens fall men Sovjets upplösning. Jag har besökt 8 av de f.d. delrepublikerna och jag tror inte jag hört någon som minns tiden före 1991 som inte beklagar sammanbrottet.
Putins stöd bygger på erfarenheterna av detta sammanbrott. Putins nationalism är tvehövdad precis som det ryska riksvapnet, den dubbelhövdade örnen, å ena sidan att hålla ihop den mångkulturella ryska federationen och å andra sidan en traditionell rysk nationalism ända sedan Stalin där man drömmer om att förena alla Rus i ett rike. Kiev Rus uppstod på 800-talet som en allians mellan vikingar och slaver och omfattade till slut vad som idag är Ukraina, Belarus och Ryssland. Putin betraktar detta som en nation. På samma sätt skulle man kunna betrakta Norge, Sverige och Danmark som en nation och de har inte saknats krafter i Skandinaviens historia som velat ena de tre länderna. På många sätt är det fråga om en nation. En del språkvetare hävdar t.ex att danskan, svenskan och norskan är dialekter av samma språk. Man utgår därför från en definition där alla som förstår varandra utan att behöva studera språk tillhör samma språk. Åtminstone så är de tre skriftspråken väldigt lika. Det innebär ju inte att man anser att dessa tre länder tillhör eller måste tillhöra samma stat. Där måste man ju precis som Putin säger respektera att delar av samma nation går olika vägar.
Däremot så är Putin mer oklar i samma artikel från 2021 när det gäller vad han betraktar som den legitima gränsen mellan länderna. Han citerar uppenbart gillande t.ex en rysk historiker som menar att:
"republikerna som var medgrundare av unionen, efter att ha sagt upp unionsfördraget från 1922, måste återvända till de gränser de hade innan de gick med i Sovjetunionen. Alla andra territoriella förvärv är föremål för diskussion, förhandlingar, med tanke på att grunden har återkallats. Med andra ord, när du går, ta det du tagit med dig".
I praktiken innebär det att Putin anser att Donbass, Krim och västra Ukrainas gränser är föremål för diskussion och förhandlingar. När det gäller västra Ukraina så är det ett problem som Ukraina har med Polen eftersom stora delar av västra Ukraina tillhörde Polen fram till Molotov- Ribbentroppakten 1939. Ukrainas nationalhjälte Stepan Bandera som fick medaljen "Ukrainas hjälte" postumt 2010 (togs tillbaka 2011) utförde sedan en omfattande etnisk rensning i Västukraina där kanske 100 000 polacker och 1,5 miljon judar miste livet. Putin lär inte blanda sig i Ukrainas och Polens problem idag utan då återstår frågan om Donbass och Krim som Ryssland i praktiken återtagit och som jag tvivlar på att han frivilligt kommer att lämna ifrån sig. Det sättet detta gått till på måste givetvis kritiseras. Å andra sidan finns det utan tvivel stora grupper i dessa länder bland etniska ryssar som hellre vill tillhöra Ryssland än Ukraina där de saknar rättigheter som minoritet. Hur många vet nog ingen, kriget har säkert ritat om kartan inte bara geografiskt utan också när det gäller lojaliteter. Före kriget däremot så röstade dessa regioner alltid tvärtemot västra Ukraina, dvs mot väst och ett för ryssvänliga alternativ. Det bästa hade varit att dessa regioner fått genomföra FN-övervakade folkomröstningar gällande var de vill tillhöra men det skulle knappast få stöd av ett enat säkerhetsråd. Krigets realiteter har istället löst problemet.
Målet för anfallet framgår av en artikel som publicerades två dagar efter invasionen av den ryska nyhetsbyrån RIA Novosti. Texten, som snabbt drogs tillbaka, hade skrivits i förväg och utgick från en snabb seger: "Ryssland återställer sin enhet. Tragedin från 1991, ja denna förfärliga katastrof i vår historia, är slutligen över. (...) Ukraina har återvänt till Ryssland." Ännu klarare uttrycker sig Dimitrij Medvedev i ett inlägg på VKontakte, det viktigaste sociala nätverket i Ryssland: "I stället för att vara stolt över vad förfäderna har åstadkommit har sedan 1991 en pseudohistoria om den ukrainska staten skrivits och idén om ett enda ryskt folk smulats sönder. (...) Den djupa ukrainismen, närd av antiryskt gift och den totala lögnen om en pseudoidentitet är ett enormt falsarium. Något sådant har inte existerat i historien och kommer heller inte att göra det idag." Målet med den ryska invasionen sägs vara "att skapa fred för framtida generationer ukrainare och möjligheten att så småningom bygga ett öppet Euroasien från Lissabon till Vladivostok".
Den tredje april, när förväntningarna om en snabb och enkel seger skingrats, publicerade RIA Novosti en artikel av statsvetaren Timofej Sergejtsev. Eftersom det nu är uppenbart att Ukrainas befolkning är "helt igenom nazistisk", skriver han, kommer det att krävas en plan som tar minst en generation att genomföra. Eliten och alla stridande bör likvideras, befolkningen däremot ska omskolas. Planen har med rätta beskrivits som en plan för ett folkmord.
Några dagar tidigare, den 28 mars, publicerade den brittiska tidningen The New Statesman en intervju med Sergej Karaganov, en av utrikesminister Lavrovs närmaste män. För den ryska eliten är detta ett oerhört viktigt krig, ja ett existentiellt krig, förklarar Karaganov. Det som står på spel är ytterst vilken världsordning som ska gälla. Ryssland kan inte tillåta sig att förlora. "Ett nederlag är otänkbart", skulle det trots allt luta åt det hållet, kommer Ryssland "att välja att eskalera". Karaganov beskriver också hur en "acceptabel" seger skulle kunna se ut: "Jag anser att det skulle handla om en delning av Ukraina, i en eller annan form. En del av Ukraina får bli en stat som är vänskapligt sinnad till Ryssland, andra delar skulle kunna styckas upp. Polen skulle inte ha något emot att återta vissa delar av västra Ukraina, och kanske skulle Rumänien och Ungern gå med på det också."
Dessa och andra liknande signaler från den ryska eliten smular sönder myten om ett fredligt och defensivt Ryssland.
Jag anser att den verkliga nazistfaran finns i Kreml. Hos de högernationalistiska kretsarna runt Putin, som har gjort den vitryska nazistideologen Ivan Iljin och andra liknande högerextrema ideologer till vägvisare.
Det enda jag känner till är vad Putin skrev i sin artikel 2021:
"Of course, some part of a people in the process of its development, influenced by a number of reasons and historical circumstances, can become aware of itself as a separate nation at a certain moment. How should we treat that? There is only one answer: with respect!'
Så till frågan om Ukrainas nazister igen. Jag har bott i Colombia 1/4 av mitt liv. FARC-gerillan fick c:a 50 000 röster (0,1% av Colombias befolkning) i ett av de senaste valen men kontrollerade tidvis 1/3 av Colombia. Med ett par procent i det ukrainska valet men på nyckelpositioner i de väpnade styrkorna kan de ukrainska nazisterna göra en otrolig skada med sin märkliga rasism som ser ryssar som ett lägre stående folk än ukrainarna rasmässigt, för övrigt samma uppdelning som de tyska nazisterna en gång gjorde. Lägger man därtill till att Stepan Banderas (nazikollaboratören från WWII) ideologi är offentligt sanktionerad och hyllad via statyer och gatunamn i hela västra Ukraina så är det tydligt att de har ett naziproblem. Före kriget var detta allmängods. Nu ploppar det bara upp här och där som ett litet irritationsmoment för Nato:s propaganda t.ex i citatet nedan från en NYT artikel från den 5 juni i år:
"Soldaternas användning av nazistiska emblem riskerar att underblåsa rysk propaganda och sprida bilder som väst har ägnat ett halvt sekel åt att försöka eliminera."
Jag är allvarligt oroad för den rysketniska gruppens säkerhet och framtid om Ukraina mot förmodan skulle få tillbaka de områden som nu ockuperas av Ryssland. Redan nu är de ryska ukrainarna officiellt fråntagna sina rättigheter till språk, religion och religiös tro. Vad som händer när lagtexten blir verklighet på gatunivå i Donbass om Ukrainas nazitrupper tar över vill jag inte tänka på. När det gäller den ukrainska regeringen så ser jag den inte som öppet nazistisk utan mer som en del av en internationell högerextrem strömning som likt sionismen eller Sverigedemokraterna arbetar för etnisk rensning. Mycket av tankegodset är dock detsamma som de öppna nazisterna.
Ryssland är i mitt tycke ett medelstort kapitalistisk land styrt av en auktoritär nationalistisk högerregim. Putins nationalism visar dock inga tendenser på att etniskt vilja rensa Ryssland. I det fallet är Putin att föredra framför Zelenskyj.
I Ryssland idag är i huvudsak ett land som kämpar för sin plats i världen efter att ha varit i fritt fall. I en studie från 2001 av ekonomen Steven Rosefield beräknade han att det fanns 3,4 miljoner förtida dödsfall i Ryssland från 1990 till 1998, vilket han delvis skyller på "chockterapin" som följde med Washington Consensus. Under sönderfallets tid förlorade Ryssland/Sovjet c:a 6 miljoner km2 landmassa (ungefär motsvarande 12 gånger Sveriges landyta förlorades) och på flera håll av den enorma landmassan arbetade CIA för att rycka loss ytterligare delar ( bl.a i Tjetjenien). Sovjet/Ryssland upplöste dessutom sin militärallians medan USA expanderade sin militärallians fram till Rysslands gräns trots avtal.
Rysslands ekonomi liknar i vissa avseenden ett råvaruexporterande 3e världenland med råolja, raffinerad petroleum, naturgas, kol, vete, järn som största exportprodukter. Lenin hade nog haft vissa problem att applicera sin teori om imperialismen på Ryssland. När det gäller Rysslands ställning i världen i köpkraftskorrigerade USD så är man n:r 76 i världen när det gäller BNP per capita och n:r 6 i världen när det gäller total BNP När det gäller militära utgifter är man på plats n:r 12 i världen. (CIA World Fact Book).
Under Putins ledarskap stoppades det fria fallet rent ekonomiskt. Under de tidiga Putinåren kunde man dock märka att man hade hopp om samarbete med väst. Bl.a uttryckte man önskemål om Natomedlemsskap och man deltog aktivt i USAs krig mot terrorismen. Ganska snart insåg man dock att främst USA var lika fientliga som under kalla kriget och man kom därför att lägga ökad vikt vid landets försvar. Putin är antagligen ganska typisk för den generation ryssar vars föräldrageneration förlorade 27 miljoner förra gången väst visade tänderna. Georgien startade kriget med Ryssland 2008 (uppmuntrade av Nato:s löfte om medlemsskap?) genom att illegalt attackera staden Tskhinvali, kom en stor EU rapport kommit fram till.(https://www.echr.coe.int/Documents/HUDOC_38263_08_Annexes_ENG.pdf). Sedan det kriget har misstroendet mellan Ryssland och väst varit totalt. Ryssland har givetvis noga studerat Nato:s agerande i Jugoslavien, Afghanistan, Libyen och Syrien och dragit slutsatsen att det gäller att visa att man menar allvar med sina röda linjer.
En fråga till SA: vilken är din syn på dagens Ryssland? Imperiamistisk stormakt eller ej?
Min egen bästa lösning? Tror att det bästa skulle vara fredsförhandlingar, att Ryssland drar sig tillbaka och att Donbass och Krim får folkomrösta om sina respektive öden (under FN-bevakning), separation, autonomi eller helt underställda Kiev. Under tiden måste FN skydda de etniska ryssarna i öst från attacker från de nazistiska ukrainska trupperna. Europas länder måste samtidigt komma överens om en säkerhetspakt med ömsesidiga garantier för alliansfria och neutrala länder. Kanske inte en möjlig lösning just nu men på sikt och en lösning som världsopinionen borde arbeta för.