I Ukrainakrigets och Natoprocessens slagskugga

Någon gång på förhösten 1973 arrangerade Folket i Bild/Kulturfront-gruppen i Karlstad ett succéartat opinionsmöte med Jan Guillou. IB-affären hade briserat under våren, allmänhetens intresse var stort, entusiasmen såväl som vreden högst påtagliga och Guillou på ett strålande humör trots efterhängsen sommarförkylning. Applåder och ideliga skrattsalvor avlöste av varandra i nittio minuter. Det slog mig att Guillou är en sällsynt talangfull entertainer och lika hemmastadd i talarstolar som på storviltjakter i Sibirien eller i Afrikas djungler (alternativt savanner).

Detta bekräftar han också flera gånger i nutidskrönikan Eventuellt uppsåt – Att döda ortens gangsters (Pirat, 2023), där han mot slutet betonar den specifika vikten av regelbunden kontakt med sina läsare på festivaler, bokmässor, litteraturaftnar och föreläsningskvällar, inte minst i landets småorter. ”Jag vill alltid till Bodafors”: – En sån upplevelse väger upp 10 000 hatiska mejl ifrån Sverigedemokraterna plus åtskilliga nyutgivna relationsromaner…

I Den som dödade helvetets änglar (Pirat, 2022) återförenades det ryktbara teamet Erik Ponti och Carl Hamilton, journalisten och underrättelseofficeren, den förre med samma tilltalande genuppsättningar som JG själv, den senare i rakt nedstigande led befryndad med Den vandrande vålnaden med säte och stämma i Bengalis dödskallegrotta. Det greppet visade sig vara ett lyckokast med underhållningsvärde av bästa märke.

Både underhållningsinslagen och trivselingredienserna är väl tillgodosedda också i den nya Ponti- och Hamiltonboken, inte minst med generösa interiörer från växt- och djurriket. Snödroppar, liljekonvaljer, blåsippor, vitsippor, gullvivor och tulpaner blomstrar för vind och bugar för lind, medan dubbeltrastar, korsnäbbar, sädesärlor, ladusvalor, duvhökar, sparvhökar, koltrastar, dovhjortar, harar, rävar samt älgar visar prov på avsevärt större rörlighet än vad blommor, bin och Ponti själv ådagalägger, i all synnerhet efter dennes brott på lårbenshalsen i norska Lillehammer.

Skildringens huvudtema är inledningsvis de allt vanligare telefonbedrägerierna mot Sveriges åldringar, något som efterhand utmynnar i Pontis och Hamiltons allt dristigare kamp mot hela den organiserade brottsligheten. Deras projekt tillväxer exponentiellt i tempo furioso, militära enheter kopplas in, likaså Försvarets Radioanstalt (FRA), och på gamla dar avancerar Ponti en smula oväntat från korpral till äkta fänrik. Fyra unga och gränslöst ambitiösa datasnillen – med kodnamnen Mac Beth, X-Ray, Hotspur och Lady Godiva – erbjuds strategiska uppdrag och uppgraderas på Hamiltons privata initiativ från hackers till kadetter i striden på liv och död mot gangstergängen. Det hela är synnerligen lustfyllt återgivet och effektivt iscensatt. Mindre lustfylld är däremot verkligheten, den bistra verklighet i vilken Ryssland går till fullskalig attack mot Ukraina, Nato vinner insteg på bekostnad av vår alliansfrihet, och den svenska högerpopulismen med SD som vägvisare erövrar ny terräng. Guillou resonerar klokt om allt detta.

Kriget, Nato och Jimmie Åkessons strävsamma nätgarde utgör av idel goda skäl nav och hjärtpunkter i hans ’eventuella uppsåts’-volym.

På sidorna 73–77 ägnar sig Ponti, alias Guillou, åt läsning av tidskrifter som av olika skäl blivit liggande och råkar som av en ödets nyck sätta huggtänderna i nummer 2/2022 av Folket i Bild/Kulturfront. Där skriver ”Christer L” – L som i Lundgren – med redaktionskommitténs goda minne om Moder Rysslands outsläckliga fredsvilja, om ansamlingen av nazister i Ukrainas ledarskikt och om den USA-organiserade statskuppen i Kiev i efter Majdan-protesterna 2013–14. Det var och är alltså rena propagandaklichéer, alla omsorgsfullt tillyxade i Kreml, som Christer L valde att prångla ut på framskjuten tidskriftsplats ett par dagar före Rysslands invasion i fjol. Kanske bör jag gå på FiB/Kulturfronts femtioårsfest ”till våren”, antecknar Guillou. ”Jag borde hålla tal om hur det var på den tiden då vi ännu var antiimperialister.”

Gotland är vår akilleshäl, lyder en tes som i åratal förfäktats på skilda håll i den svenska medievärlden. Ryssland kan inte angripa de baltiska staterna utan att först besätta och behärska Gotland, heter det i nästa sats. Därför måste Sverige bli fullvärdig Nato-medlem.

Dessa tankegångar haltar minst sagt betänkligt. De gör så, eftersom det apostroferade resonemanget implicerar att en svensk Nato-anslutning av gåtfulla orsaker skulle frälsa oss ifrån ondo, samtidigt som Nato-staterna Estland, Lettland och Litauen uppenbarligen betraktas som fullt lovligt byte, detta trots att de redan kamperar under Natos kärnvapenparaply. Motsägelsen är skriande – och är protokollförd både i Eventuellt uppsåt och i Guillous Aftonbladet-kolumn den 30 januari 2022. Till detta kommer att Donald Trump, känd som Vladimir Putins förste älskare, kan vara Natos högste befälhavare efter nästa presidentval i USA.

En tänkt svensk Nato-anslutning fick aldrig platsen den förtjänade i fjolårets deprimerande valrörelse. Hela Nato-komplexet smugglades undan i förhoppning om att ”en enad och lyckligt upphetsad höger” (sidan 249) på så vis skulle desarmeras. Sedan gick det som det gick i valet.

Jag har ibland sagt att Guillou i sina historiska romaner tenderar att vara mångordig och överambitiös; läsarens fantasi motas av Janne i grind och ges inte tillräckligt spelrum. Av sådant finns dessbättre noll och intet i Ponti- och Hamiltonböckerna och heller inte i Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv (Pirat, 2009) som är det bästa jag läst av den snart 80-årige JG. Den sortens jag-litteratur är hans rätta element. Allsköns åldersrelaterat elände får, som på beställning, väl tilltaget utrymme i den nya boken och registreras med bister humor men framför allt med en redlig dos självironi. Det är ju en egenskap, som Guillou annars inte brukar förknippas med.

Sist och slutligen får man veta att han tar sitt uppdrag som kolumnist i Aftonbladet (varannan söndag) på tillbörligt allvar och ägnar ansenlig tid åt både formuleringar och researcharbete. Dessa ambitioner ledde till en kortare men infekterad konflikt med Lena K Samuelsson, AB:s chefredaktör och ansvariga utgivare, eftersom Guillou i slutet av februari i fjol vägrade att skriva om den då påbörjade invasionen av Ukraina. Grejen är nämligen inte att till varje pris vara först – utan i stället att ”vara bäst” och skriva något av vikt och av bestående värde. Söndagen den 13 mars 2022, när tiden mognat, inledde han sin AB-krönika enligt följande:

”Den 27 februari, redan på tredje dygnet, stod det klart att Ryssland förlorat sitt krig mot Ukraina. Det kommer att stå den ryske diktatorn Vladimir V. Putin och det ryska folket dyrt. Men dessvärre Ukraina och det ukrainska folket ännu dyrare.

Ja, blixtkriget och den i Kreml förväntade blixtsegern kom att omvandlas till ett vidrigt utnötningskrig.