Jag har länge utgått från att det var Hermann Göring som myntade det beryktade uttrycket ”Wer Jude ist bestimme ich” – vem som är jude bestämmer jag … – men numera vet jag bättre. Upphovsmannen är österrikaren Karl Lueger (1844–1910).
Denne Lueger upprätthöll tjänsten som en fängslande och i vida cirklar djupt respekterad och populär borgmästare i Wien under de sista tretton åren av sitt liv. Men han var samtidigt inpiskad och orubblig antisemit. Utan misskund dömde han ut penga- och börsjudar liksom ”tidningsjudar” men framför allt jude-magyarerna i Ungerns ”Judapest”. Inget av detta hindrade Lueger från att umgås på tu man hand med judar ur Wiensocieteten eller från att ha långtgående affärskontakter med framgångsrika judiska företagare. Sin dubbelmoral och brist på konsekvens motiverade han, till skillnad från krigsflygaresset Göring, med typisk wiensk accent:
”Wer a Jud is bestimm’ i” – jag avgör själv vem som är jude.
Det allmänna judehatet blev avsevärt mera salongsfähigt, när en viss Wilhelm Marr år 1879 lanserade begreppet ”antisemitism”. De följande decennierna kom sedan antisemitismen att utvecklas till något av en österrikisk specialitet med drag av nationalideologi. Den utbredda misstron mot judar visade sig helt enkelt fungera som enande faktor i den tidens splittrade och mångspråkiga Österrike.
Karl Lueger finns omnämnd i Mein Kampf. Adolf Hitler poängterar där att han under sina ungdomsår i Wien lärde sig åtskilligt av att studera hur borgmästare KL utformade sin rasistiska propaganda genom att appellera till massornas känsloliv och genom att höja den urbana arbetarklassen till skyarna. Strikt intellektuella vädjanden och resonemang ansåg han inte vara tillnärmelsevis lika effektiva.
Då Österrike i mars 1938 införlivades med Tredje riket – Anschluss – och blev Ostmark, torde minst 60 procent av befolkningen ha varit nazister eller åtminstone klart positivt inställda till sin nye Führer och landsman. Söndagen den 10 april lät Hitler och hans förtrogna i all hast genomföra en folkomröstning, enligt vilken 99,74 procent av österrikarna påstods ha godkänt uppgåendet i Nazityskland. Detta bluff-resultat får mig alldeles otvunget att tänka på Krim: söndagen den 16 mars 2014 arrangerades ju även där i största hast en folkomröstning, varvid 96,77 procent av valmanskåren, hette det på officiellt håll, sades ha accepterat sina nya herrar i Kreml. Spåren förskräcker.
Det är ingalunda uteslutet att jag ser spöken mitt på ljusa dagen, men jag undrar om det inte existerar ett intimt släktskap mellan antisemitismens förödande inverkan i, framför allt, 1900-talets Europa och våra dagars epidemiska bokbålsfeber intill särskilt utvalda ambassader i Stockholm (och Köpenhamn). Givetvis syftar jag på den nya folksport som går ut på att bränna koraner i parti och minut. Jag befarar att man leker med elden i fler bemärkelser än en genom att hänge sig åt den sortens aktioner. Spåren förskräcker som sagt:
Den 10 maj 1933 brände man böcker skrivna av bland andra Sigmund Freud, Carl v. Ossietzky och Kurt Tucholsky på Operaplatsen i Berlin under ledning av Dr Joseph Paul Goebbels.
Dessa bokbål markerade, som vi vet, en gräns i Europas historia.
Den senaste tidens koranbränningar i Sverige riktar sig naturligtvis mot islam men, föreställer jag mig, i minst lika hög grad mot gruppen muslimska trosutövare. Om den hypotesen är sann – vilket rimligen är fallet – så bör lagen om hets mot folkgrupp kunna tillämpas närhelst koraner eldas upp i anslutning till moskéer och ambassadbyggnader. Högsta domstolen förklarade 2020 att begreppet folkgrupp inte behöver tolkas snävt etniskt utan mycket väl kan innefatta muslimer, som ofredas och terroriseras för sin härstamnings ELLER sin religions skull. I sådana fall skyddas inte vår yttrandefrihet – dvs ”rätten att bränna koraner” – av vare sig regeringsformen eller Europakonventionen.
Vi behöver inte vara raketforskare, centrallyriker eller Einsteins anförvanter för att konstatera fakta:
Det är genom att bränna koraner, som högerextremistiska provokatörer upptäckt ett simpelt och föga resurskrävande men lagligt sätt att trakassera vårt lands muslimska befolkning. Till saken hör att detta sker med den sverigedemokratiska partiledningens goda minne och betydligt mer än så. Ordföranden Jimmie Åkesson angav tonen, när han måndagen den 19 oktober 2009 i en sällsynt olustig Aftonblads-artikel påstod att ”islam är det största utrikespolitiska hotet mot Sverige sedan andra världskriget”. På den vägen har det fortsatt. I dag befinner sig justitieutskottets ordförande Richard Jomshof högst upp på barrikaderna och har iklätt sig rollen som notorisk historieförfalskare. I hans värld saknar islam alla försonande drag och är en ideologi helt och fullt jämförbar med nazismen. Beskyllningar av det slaget bör avvisas med kraft.
Seriös kritik av islam och andra religioner ska tveklöst välkomnas. Men faktum är att det som numera utger sig för att vara religionskritik vanligen är något helt annat, nämligen ett rasistiskt grundat förakt för muslimer. Där kan lagen om hets mot folkgrupp, eventuellt i lätt justerad och uppdaterad form, ha stor betydelse. Krav på återinförda blasfemi- och/eller trosfrihetslagar bör däremot förkastas.
”Det enda vi lär av historien är att vi ingenting lär av historien” lyder ett vanligt talesätt. Stämmer det, så är det hög tid att vi lär om och verkligen lär.
