Den 25 augusti publicerade Aftonbladet en stort uppslagen intervju med förre universitetslektorn och idéhistorikern Tony Gustafsson. Intervjuoffret berättar där att han ganska snart ska lägga fram del II av Sverigedemokraternas omtalade Vitbok, i vilken bland annat partiets 1990-talshistoria ges väl tilltaget utrymme.
I intervjun heter det att SD:s nuvarande ledare Jimmie Åkesson blev partimedlem 1995, alltså samma år som Mikael Jansson löste av den flerfaldigt dömde nazisten Anders Klarström på ordförandeposten vid en kaosartad kongress i Norrköping. Det är också vad Åkesson själv påstår. I sin biografi Satis Polito (Asp & Lycke, 2013) bedyrar Jimmie att Mikael J:s entré längst fram i manegen blev avgörande, eftersom tronskiftet innebar nödvändig och önskvärd restaurering, tillnyktring och farväl till allsköns extremism.
Det här stämmer inte. Anna-Lena Lodenius visar i boken Svart på vitt om Sverigedemokraterna (Atlas, 2022) att Åkesson, liksom f ö Björn Söder, skrev in sig i SD redan hösten/senhösten 1994, då Klarström ännu var ordförande, och Gellert Tamas påpekar sak samma i Den avgörande striden (Polaris, 2022).
Men strider vi inte om påvens knävelborrar, när exakta tidpunkten för blott 15-årige Jimmie Åkessons ansökan om SD-medlemskap till varje pris ska slås fast? Jo det gör vi onekligen. Emellertid är det alltid lika uppfriskande att kunna beslå Åkesson med rena lögner!
Politiskt fanns INGA egentliga skillnader mellan 1994 och 1995 års SD. Partiet förblev ett antisemitiskt och etnonationalistiskt kotteri, vars proselyter i åtskilliga fall även tillhörde öppet nationalsocialistiska sammanslutningar, åtminstone fram till 1999. Jansson och Klarström visade sig utbytbara mot varann. Så sent som lördagen den 1 juni 1996 arrangerade sydsvenska sverigedemokrater ett regelrätt bokbål utanför skånska Höör. På ägor som tillhörde en viss Anders Westergren, känd som Jimmie Å:s politiske mentor, brändes anstötlig litteratur av judiska skribenter med den i uniform ekiperade sjuksköterskan Tina Hallgren-Bengtsson som officiant. Inför en publik, delvis bestående av tillresta nazister från skilda delar av Europa, förkunnade hon att ”marxister, liberaler och sionister” i sin egenskap av ohyra måste ”krossas som löss”.
I september 1998 deltog SD för fjärde gången under sin drygt tioåriga historia i riksdagsvalet men fick bara röstandelen 0,4 procent av ca 20 000 väljare. Till partiets valupptakt detta år hade partistyrelsen – dit både Åkesson och Söder nu avancerat – bjudit in den tyske SS-veteranen Franz Schönhuber helt i linje med de ideologiska föreställningar som alltjämt dominerade i SD.
Det var i precis den här tidsvevan som ”De fyras gäng”, bestående av Åkesson, Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof (född Lohikoski) med säte och stämma i Lund, blev en viktig maktfaktor inom SD. De fyra insåg på goda grunder att SD skulle förbli ett menlöst promilleparti, så länge man inte övergav de rasbiologiska idéerna av 1930- och 40-talstyp och i stället riktade in sig på de kulturella olikheterna mellan oss och nysvenskarna. Det är här som SD:s kulturrasism föds.
I förlängningen av denna nyorientering fick juden som särskilt utvalt hatobjekt ge vika för MUSLIMEN. Man bör notera att våra dagars Jimmie Åkesson inte accepterar att praktiserande och aktiva muslimer kvalar in som ”riktiga” svenskar, medan kristna invandrare från svarta Afrika numera kan bli svenskar i Jimmies värld, förutsatt, naturligtvis, att de äter knäckebröd, åker Vasaloppet, dansar folkdanser, reser midsommarstänger, kastar varpa och älskar landets alla små grodor. Ränderna går aldrig ur. Till bilden hör att Åkesson och Söder under skedet 1994–99 tillhörde ett antisemitiskt parti med starkt nazistiska influenser. Detta bör vägas in. Det oresonliga hatet kvarstår och har kännetecknat SD alltsedan 1988.
I juni 2006 gick chefredaktör Richard Jomshof till besinningslöst angrepp mot islam i ett temanummer av SD-Kuriren. Där betonade han att vi i dag måste ta kampen mot denna religion på samma sätt som demokratierna på 1930- och 40-talen bekämpade nazismen i Tredje riket. Världsreligionen islam, med 1,8 miljarder anhängare, likställdes alltså med Hitlers illdåd – en tankefigur som en rad SD-företrädare därefter har upprepat till leda.
Under Sverigedemokraternas ’lands-dagar’ i skånska Ljungbyhed i oktober 2009 tog partiet ytterligare några kliv på den anti-muslimska väg man gjort till sin. Där och då höll Kent Ekeroth (omsider järnrörs-ideolog av hög klass) ett linjetal med hela SD-ledningen på första parkett. Ekeroths anförande vimlade av krigsmetaforer. Nästan allt handlade, enligt talaren, om ”vi mot dom” och om strid på liv eller död. De idévärldar som Ekeroth förde till torgs i Ljungbyhed kom 642 dygn senare, i identiskt samma form, att omsättas i praktisk handling av norrmannen Anders Behring Breivik på Utöya.
I nära anslutning till SD:s lands-dagar offentliggjorde Jimmie Åkesson måndagen den 19 oktober 2009 den herostratiskt ryktbara Aftonblads-text enligt vilken islam är ”det största utrikespolitiska hotet mot Sverige sedan andra världskriget”. Blott elva månader senare kunde SD etablera sig som riksdagsparti med ett väljarstöd på 5,6 procent.
Denna anmärkningsvärda succé berodde till stor del, ja säkert till övervägande delen, på att muslimen fått ersätta juden i SD:s alltid lika hatfyllda retorik.
I dag, 2023, har pöbelaktiga lögner om profeten Muhammed och koranbränning med bacon upphöjts till den mest sublima form av yttrandefrihet som tänkas kan, allt med SD i konungarikets styrhytt. Och regimen Kristersson famlar vidare i höstmörkret.
