En gammal kompis till mig, Anders Nilsson, arbetade på LO-distriktet i Göteborg. Han var en hängiven reformist och skrev flera böcker i ämnet. Han ville fördjupa reformismen och blåsa nytt liv i den. Tyvärr dog han i cancer 2018, alldeles för ung. Han var annars en sådan person som kanske skulle kunnat initiera något nytt.
För varför är det så ont om initiativ utanför partifållan från den socialdemokratiska vänstern i Sverige? När den fackliga kritiken var som hetast mot det nyliberala Januariavtalet lyckades LO:s styrelse samla sig till en debattartikel i DN 2020 där man ställde fem krav: Pensionerna måste öka rejält. Arbetskraftsinvandringen måste göras om så att människor inte utnyttjas av oseriösa arbetsgivare. Nej till försämringar i arbetsrätten och arbetslöshetsförsäkringen. Sjukförsäkringen måste återigen bli en fungerande social försäkring. Mer pengar till kommuner och regioner genom att kapitalskatten höjs. Detta hade varit en utmärkt plattform att gå ut brett med. Det är just någonting sånt vi behöver idag – några viktiga vänsterkrav som kan samla folk.
Göran Greider skrev för ett tag sedan att han hade radikaliserats och med det menade han, om jag förstått rätt, att han hade tagit några steg vänsterut. Han skrev lite senare en artikel med rubriken ”Klasskriget upphör aldrig”. Det är en marxistisk tanke och den skulle faktiskt också kunna utgöra grundvalen för nya initiativ. Klasskriget pågår inte bara var fjärde år, när det är val till riksdag, regioner och kommuner.
Daniel Suhonens förening Reformisterna blev inte någon succé. Jag trodde aldrig på idén att försöka förändra det socialdemokratiska partiet inifrån. S kan nog förändras, men då är det yttre faktorer som vill till. Jag gillade heller inte föreningens ganska enahanda inriktning på budgetfrågor. Det var en fruktlös form av nyreformism. Men det var intressant att föreningen kallade sig just för Reformisterna eftersom den allmänna föreställningen är att alla inom det socialdemokratiska partiet är reformister. Att man antog just det namnet mer än antydde att så inte är fallet.
Föreningen Reformisternas tidigare ordförande, Markus Kallifatides, gick och blev riksdagsman. Jag vet inte om detta var enligt plan. Men det ledde i varje fall till att luften gick ur föreningen. Man hör inte talas om den längre.
Det är förvånansvärt att den socialdemokratiska vänstern har så svårt att tänka utanför partifållan. Visst, de är partimedlemmar, men deras helt öppna kritik mot partihöger är omfattande. Varför kan man till exempel inte tänka sig att stödja fackliga initiativ, som det LOs styrelse tog i kampen mot Januariavtalet. Göran Greider och Åsa Linderborg skrev en agitatorisk bok om vänsterpopulismen men någon handling ledde den aldrig till. S-vänstern var också förvånansvärt tyst efter den folklig opinionsyttring som ledde till att marknadshyrorna inte gick igenom i riksdagen. Varför har man så svårt att se någonting positivt i spontana folkliga opinionsyttringar utanför partiet? Den socialdemokratiska vänstern saknar inte organisatoriska förmågor. Man är bra på att organisera seminarier och liknande. Men att ta steget ut till folket vill man inte. Allt ska ske innanför partifållan.
S-vänster saknar heller inte, vad jag förstår, goda kontakter med fackföreningsrörelsen. Men det är ytterst sällan man berör fackliga frågor. Det lysande undantaget är nättidningen Arbetet som verkligen driver många av arbetarklassens kampfrågor. Nättidningen Dagens Arena däremot har inordnat sig i partifållan. När Jonas Nordling var chefredaktör var DA bred och frustande vital. Men under den nya chefredaktören har den blivit förvånansvärt tråkig och läsvärd enbart för partifunktionärer.
Inte ens när högerregeringen lägger fram ett förslag som slår hårt mot det egna partiet och som är en del i nedmonteringen av demokratin uppstår det någon aktivitet inom den socialdemokratiska vänstern. Jag tänker på förslaget om förbudet mot partilotterier. Om någon startade en namninsamling mot förslaget skulle jag gärna skriva under trots att jag inte stöder den socialdemokratiska partiledningen på något annat sätt. Jag ser alltså förslaget som ett steg i nedmonteringen av demokratin. Det är fråga om repression mot ett enskilt parti. Den här typen av repression mot partier till vänster går tillbaka på en tradition från det tidiga 1900-talets totalitära rörelser.
Den socialdemokratiska vänstern har i val efter val klagat över Sverigedemokraternas framgångar och arbetarrörelsens motgångar. Man har kritiserat partiledningen för att den inte värnar om sina kärnväljare, arbetarklassen. Men vad har man själva gjort för att vända trenden? Inte mycket. I artiklar och rapporter har man analyserat SD, det är sant. Men mer än så har det inte blivit.
