”Skolans uppgift är, som sig bör, att skola arbetskraften / Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften / Spärrar och kvoter och testprogram / är system för att sålla /agnarna från vetet / och föra var och en till deras rätta fålla (Blå Tåget, 1972)
Blå tågets text var i lika hög grad profetisk, som den var kritisk. Om 1970-talets skolväsende kunde kritiseras för att den sorterade barnen och gjorde dem till arbetskraft inom industrin så har texten lika god fog för sig idag. ”Teaching for the test”, matriser och standardiserade prov är nu legio i skolans värld, liksom anställningsbarhet har blivit ett modeord inom högre utbildning.
Skolan har också blivit kommers. Utbildning är på 2000-talet en vara. Det är förstås skolans största problem idag. Staten är dock inte ensam om att sortera barnen. Det är trångt i båten: staten, kommunerna och företagen går i kapitalismens ledband genom friskolor, skolpeng och betygskonkurrens.
Den kritiska utbildningsforskningen har sedan 1970-talet velat synliggöra hur skolan har reproducerat klasskillnader genom utbildningssystemets utformning, skolkunskapens ideologiska innehåll och mer eller mindre dolda läroplaner, vilka disciplinerat eleverna till lydnad, respekt för överheten och till medelklassiga dygder som studieflit och ordning. Följaktligen har det funnits en progressiv tradition som velat omskapa skolväsendet i jämlik och inkluderande riktning inom ramen för ett demokratiskt samhälle. Progressivismen har i sin tur fått kritik av en röststark konservativ rörelse som försvarat skolans fokus på (fakta)kunskaper, ordning och reda.
I denna artikel vill jag driva den kontroversiella tesen att de progressiva idealen har lett till en problematisk situation för skolväsendet – och för eleverna och samhället – och att vi behöver omkasta vår syn på skolväsendets grundläggande uppgifter och individernas relation till detta skolväsende.
Jag vill slå ett slag för att skolan både ska förutsätta, kräva och lära ut ett det ”hyfs” som krävs i ett demokratiskt samhälle. Argumentationen kan låta hårdför och konservativ, men min ambition är att peka på en framkomlig väg bortom vänsterns ryggmärgsreflexiva kritik av skolans ”medelklassighet” och högerns krav på mer kunskaper och disciplin.
Låt oss återvända till Blå tågets text. Vad kan vi – ideologiska motsättningar till trots – sägas vara överens om gällande skolan?
Jo, skolans uppgift är att förbereda för samhällslivet (en okontroversiell ståndpunkt) och ge eleverna möjligheter att bli goda samhällsmedborgare. För det behövs såväl kunskaper som sociala färdigheter. Det finns alltså en självklar spänning mellan det sociala/kollektiva/samhälleliga och det individuella i skolans funktion och uppdrag. Det är i detta spänningsfält som jag vill se en omgestalning av skolans praktik.
Jag menar att individualismen inom skolans värld har gått så långt, att den äventyrar skolan som samhällelig arena och gör individerna och samhället en björntjänst. Skolan därför stärka sin institutionella och socala auktoritet på bekostnad av individerna. Vad är då problemet? Låt mig peka på några historiska förskjutningar av betydelse.
Tidigare var det eleverna som skulle ”anpassa sig” till skolan. Man talade till exempel om ”skolmognad” när det gällde elevernas förutsättningar att klara av undervisningen, det vill säga att lyssna på instruktioner, sitta still, samtala med kamrater, hålla ordning och passa tider. Anpassningen gjorde att vissa elever sorterades ut som ”omogna”, ”stökiga” eller rentav ”bråkiga”. Skulden lades inte sällan på eleverna själva eller på föräldrarna som hade uppfostrat sina barn bristfälligt. Idag är det inte eleverna som ska ”anpassa sig”, utan skolan som ska göra ”anpassningar” utifrån vad som kallas ”elevernas behov”.
Den rikliga floran av diagnoser, åtgärdsprogram och ”särskilda anpassningar” kan ses som uttryck för denna förskjutning. Ett vetenskapligt och industriellt komplex understödjer förskjutningen. Neurovetenskaplig forskning skapar ”diagnoser”, pedagoger formulerar ”specialpedagogiska program” och läkemedelsindustrin kränger dämpande läkemedel. Det är dock skolan som ska visa att den erbjuder den individuella eleven möjligheter att nå målen varvid den enskildes funktionsvariationer eller individuella preferenser utgör normativ utgångspunkt. Skolan har att anpassa sig till eleverna. Ryggmärgsreflexen kanske säger oss att denna förskjutning enkom är positiv. Men är den det?
Jag menar att förskjutningen i frågan om anpassning också måste sättas i relation till några samtida tendenser, varom jag endast kan ge anekdotisk evidens. I en resurssvag skola blir formaliserade individuella anpassningar utifrån förment vetenskapliga diagnoser det enda sättet att kräva extra hjälp för elever som är i behov av det. En kritik av resursbristen är därför fundamental, utan den hade diagnos-åtgärdskomplexet inte haft något spelutrymme. Den andra sidan av myntet är att många föräldrar födda på 70- och 80-talen tillämpar en uppfostran som vägleds av frågan ”Vad vill du?”- riktad till barnet. Där tidigare generationer uppfostrade barnen till att ta hänsyn till andra – förskoleklassens elever, äldre, skolkamrater osv. – tillämpar dagens föräldrageneration en radikal individualistisk fostran där jagets egen vilja och behovstillfredsställelse utgör överordnad norm. Vänstern kan lätt förblindas av det förment positiva i att slippa det som vissa skolforskare till och med har kallat ”tvångets pedagogik”. Men här ligger en hund begraven.
Orsakerna till den individualistiska synen på uppfostran och undervisning kan säkerligen vara flera. Kanske har många föräldrar erfarenheter av egna tillkortakommanden i skolan under det konformistiska 1980-talet, och nu vill ge sina egna barn större utrymme och frihet? Hursomhelst har förskjutningen haft problematiska konsekvenser, det är min poäng.
Skolan har anpassat sig till individualismens radikala credo, och gjort allt för att tillmötesgå ”de behov” som individen har. Det har gått så långt att vissa elever som en ”åtgärd” kan få tillåtelse att äta ölkorv på lektionstid. Exemplet kan låta absurt, men är hämtat ur verkligheten. Skolans marknadifiering har understött förskjutningen.
Föräldrar och elever betraktar sig allt större utsträckning som beställare av någonting (utbildning) som skolan ska leverera, helst skräddarsytt. Vissa elever blir hemmasittare (de vill hellre vara hemma än gå i skolan), många vill endast äta en viss typ av kost (alltså måste skolan ha en mängd olika måltidsalternativ) och många elever har svårt för att agera på kollektiva uppmaningar utan måste ha individuella instruktioner och anpassningar.
Med andra ord, att bedriva undervisning i kollektiv form blir i praktiken mycket svårt i en samtid präglad av en extrem form av individualistisk uppfostran.
Till problemet hör också, att skolans värld inte utövar en särskild stor lockelse i en värld där dataspel, sociala medier och populärkultur pockar på elevernas uppmärksamhet och instanta behovstillfredsställelse. Samma föräldrageneration verkar ha en låt gå-mentalitet till barnens digitala värld och förmår inte leva upp till föräldraskapets uppgift att sätta gränser.
I den utsträckning föräldragenerationen ställer krav, så riktar de sig till skolan. Det är skolan som ska göra de anpassningar som krävs för undervisningen ska upplevas som rolig, intresseväckande och meningsfull. Föräldrar går fria från ansvar, det är institutionen som ska förändra sig.
Jag vill hävda att det är dags att vända på steken. Skolväsendet måste stärka sin institutionella auktoritet i syfte att faktiskt ge eleverna en utbildning som förbereder dem för ett liv i det sociala – i samhället. I samhället, inom organisationer, myndigheter, företag och föreningar krävs nämligen de sociala färdigheter som skolan verkar ha avhändat sig och som föräldraskapet skyr, förmågor som att visa hänsyn, att kunna samarbeta, hålla tider, att lyssna på andra och att kanske inte alltid få sina egna behov tillfredsställda först. I en missriktad välvillighet mot barngenerationen understödjer föräldragenerationen framväxten av en vuxen befolkning med egenskaper som är långt ifrån charmiga.
Dagens elever är nämligen morgondagens vuxna, morgondagens samhällsmedborgare. Det finns förstås positiva dimensioner i individualismen såsom att ”lyssna på sin inre röst”, förverkliga sig själv och att stå emot osund auktoritetstro. Men den andra sidan av myntet kan också bli att vi får en generation som inte har samarbetets dygder: förmågan att vänta på sin tur, att lyssna på andra, ta hänsyn till andras behov och arbeta för det gemensamma. I sådana praktiker behövs delar av den dolda läroplan som vi sedan lång tid har kritiserat. Var – om inte skolan – ska sådana grundläggande demokratiska färdigheter tränas och praktiseras? Och vi bör minnas att kampen för demokrati både historiskt och i samtiden är en kollektiv rörelse som kräver ett socialt deltagande och ansvarstagande.
I min värld behöver skolan därför som ett första steg ställa krav, kanske inte primärt på eleverna, utan på sin egen praktik och på föräldrarna. Med ett sådant krav åligger det föräldrarna att ge sina barn förutsättningar för att delta i skolans kollektiva sociala värld. Vissa kommer att lyckas med det, andra misslyckas – men ansvaret bör bli tydligt. Och om föräldrarna av olika skäl misslyckas, så behöver skolan få mandat att vara kompensatorisk. Skolan behöver uppvärdera betydelsen av sitt sociala universum och stå kvar i uppövandet av sociala färdigheter.
I ett sådant kommer inte minst barn som behöver tydliga regler att må bättre. Kanske är mindre individuella anpassningar just den anpassning som skolan behöver göra för att förverkliga en utbildning som syftar till just public good?
För de som tänker att ett sådant auktoritärt skolsystem är främmande för arbetarrörelsen vill jag avsluta med en tankeväckande iakttagelse. Vad gör att samma elever som har svårt att följa skolans sociala ordningsregler på dagtid mer än väl lyssnar på ishockeytränarens instruktioner på kvällstid och följer dem till punkt och pricka? Båda verksamheterna har regelverk, mål och ledare.
Men i skolans värld nöjer vi oss med kaos, och kaos är också en sorteringsmekanism.
Anarki må vara radikalt, men det är inte socialism.
