När Reinfeldt-regeringen inledde sin nedmontering av välfärdssamhället 2006 var reaktionerna ganska lama. Det verkade som om hela arbetarrörelsen togs på sängen trots att man borde insett vad som skulle hända efter åratal av nyliberal offensiv. Enligt den nyliberala propagandan var det fel på allt arbetarrörelsen stod för; kollektivism, solidaritet, den generella välfärdsmodellen mm. En del borgerliga tidningarna förde en kampanj mot det man kallade för bidragsfuskarna, det vill säga vanliga arbetande människor som ansågs simulera och få sjukbidrag för en massa tvivelaktiga symptom. Själv var jag förbluffad över den fackliga rörelsens passivitet. Vad gjorde fackföreningsrörelsen med LO i spetsen när Reinfeldt-regeringen chockhöjde avgiften till A-kassan från 60 till 325 kronor? I stort sett ingenting. Ingen strejk, inga demonstrationer.
Situationen idag är glädjande nog annorlunda. Tidöpartiernas reaktionära politik har inte mötts med tystnad, istället har ett allt mer högljutt motstånd utvecklats. Vi ser inledningen på någonting som kan växa till en bred rörelse mot högerpolitiken. Redan i mitten på april i år kom de första protesterna mot Tidöavtalet. En nybildad organisation som kallade sig Nätverket för solidaritet och klimaträttvisa genomförde demonstrationer i bland annat Göteborg, Malmö, Stockholm och Örebro. 32 organisationer som arbetar med asyl- och flyktingfrågor gjorde ett gemensamt uttalande där de avvisade Tidöavtalets politik i dessa frågor.
Den största protestvågen hittills har gällt Tidöpartiernas försök att driva igenom den så kallade angiverilagen. Det har lett till namninsamlingar och debattartiklar i de stora tidningarna. De berörda fackförbunden har tagit uttalanden, skrivit artiklar och deltagit i demonstrationer.
Protesterna kulminerade i en stor demonstration i Stockholm den 10 september. I pressen talades om ett par tusen demonstranter. Uppenbarligen hade arrangörerna inte organiserat någon räkning av deltagarna. Men av bilderna att döma kunde det rört sig om många fler än ett par tusen. Initiativet hade tagits av två privatpersoner. Så småningom anslöt sig allt flera organisationer och de blev omkring 50 till slut, däribland fackförbund som Sveriges Lärare, Kommunal, Vision, TCO, SACO, Vårdförbundet och DIK.
LO gör ett viktigt påpekande då de skriver i ett uttalande om angiverilagen att ”en fungerande demokrati bygger på tillit, till varandra och till samhället. Om samhället tvingar välfärdens anställda att ange sina elever, brukare och patienter - då är tilliten borta.”
Protesterna mot angiverilagen har lett till att en klyfta mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna uppstått, där L sagt att det borde göras undantag från lagen för anställda inom skolan och vården, medan SD stått fast vid politiken att alla offentliganställda ska omfattas av lagen. L har hamnat i knipa och lär få svårt att stå fast vid sin politik.
Nedskärningarna av anslagen till studieförbunden har också lett till protester. Man har påpekat det ironiska i att en liberal minister, Mats Persson, fått hålla i yxan, trots att det är Sverigedemokraternas politik som genomförs. L får stå för en politik som traditionellt sett inte är deras. Återigen har Liberalerna hamnat i knipa.
Spetsen i kritiken mot högerpolitiken är ofta riktad mot Sverigedemokraterna. Detta är inte så konstigt. Kunskapen om SD har säkerligen fördjupats och breddats efter alla böcker och artiklar som skrivits om partiet de senaste åren. Inte bara vänstern, utan folk i allmänhet, vet nog mer om SD idag än man gjorde för tio år sedan. Det som också gör att folk inte är tysta längre, som de var under Reinfeldt, är tror jag, inspirationen från den våg av upprorsorganisationer som uppstod och utvecklades under åren före pandemin, jag tänker på förskoleupproret, lärarmarschen och undersköterskeupproret. Det finns idag mer av upprorsstämning, inte minst bland anställda inom den offentliga sektorn, än vad det gjorde under Reinfeldt.
