I skrivande stund fortsätter bombningarna av Gaza. Dödstalen, som nu överstiger sjutusen, stiger för varje dygn, människor har ingenstans att fly och en markinvasion är att vänta. Israel fortsätter att blockera tillgången till vatten, bränsle och mediciner till Gaza. Den humanitära situationen är katastrofal. Allt fler menar att det vi nu bevittnar är, eller håller på att utvecklas till, ett folkmord.
Läkare utan gränser rapporterar om överfulla sjukhus där intensivvård måste utföras utan vare sig narkos- eller desinfektionsmedel. Kirurger på Al-Shifa-sjukhuset opererar nu utan smärtstillande. Hittills har över 16 000 personer i Gaza skadats av Israels militäroffensiv.
Hälften av Gazas invånare är barn. De riskerar livet oavsett om de stannar kvar i sina hem eller i enlighet med Israels uppmaningar rör sig söderut mot en stängd gräns, då civila bombats längs flyktvägen. Israels order om att evakuera civila under dessa omständigheter är ett brott mot mänskligheten, som det formuleras av internationell rätt.
Retoriken från den politiska ledningen i Israel är mycket illavarslande. Man pratar öppet om etnisk rensning och kollektiv bestraffning. Försvarsminister Yoav Gallant har hävdat att landet ”slåss mot mänskliga djur” och förespråkat en "fullständig belägring" av Gazaremsan med ett totalt stopp för elektricitet, mat och bränsle. Premiärminister Isaac Herzog hävdar att alla – även civila – i Gaza är ansvariga, eftersom ”de kunde ha rest sig” mot Hamas. Och när den före detta premiärministern Naftali Bennett tillfrågades av Sky News om blockaden i Gaza avbröt han reportern och sa: ”Vad är det för fel på dig? Har du inte sett vad som hände? Vi slåss mot nazister.”
I en ödets ironi var flera av de civila israeler som mördades och kidnappades av väpnade Hamas-styrkor den 7 oktober aktiva i fredsrörelsen, mr-aktivister eller organiserade inom den israeliska vänstern. Attacken utvecklades till ett uppenbart krigsbrott.
Det är en öppen fråga hur intresserade den israeliska regeringen är av att ha hem dem. När finansminister Bezalel Smotrich tillfrågades om gisslan i Gaza förklarade han att målsättningen var att slå ner Hamas, inte ta särskild hänsyn till gisslan.
Smotrich uttalande återspeglar den fascistiska rörelsens växande inflytande i Israel. Han är själv bosättare på Västbanken och utöver sitt politiska uppdrag ansvarig för administrationen över bosättningar på Västbanken. Retoriken från bosättarorganisationer och extremhögern har länge varit ett inslag i den israeliska offentligheten. Men nu sitter representanterna för dessa organisationer – inklusive Smotrich – i regeringen, och deras ideologi har förvandlats till statlig politik.
Itamar Ben-Gvir, minister för offentlig säkerhet och ledare för extremhögerpartiet ”Judisk makt”, meddelade nyligen att hans departement kommer att dela ut 10 000 vapen för att utrusta civila ”säkerhetsteam” som ska bevaka Israels gränser och de illegala bosättningarna på det ockuperade Västbanken.
Med världens ögon riktade mot Gaza har situationen på Västbanken hamnat utanför strålkastarljuset. De kollektiva bestraffningarna och det dödliga våldet mot palestinier har eskalerat. Israel har ökat ansträngningarna för att fördriva palestinska samhällen och utnyttjar kriget för att tillskansa sig mer mark på Västbanken. Sedan 7 oktober har över 100 palestinier på Västbanken dödats. Många av dem är barn. Massarresteringar har skett över hela Västbanken, inklusive i östra Jerusalem. De adderas till tusentals palestinska politiska fångar som sedan tidigare sitter arresterade på obestämd tid. Omkring fyratusen gästarbetare från Gaza har internerats, med andra ord kidnappats, och hålls sannolikt under fruktansvärda förhållanden på oklar ort. Den högerextrema bosättarrörelsen ser en strategisk potential i händelserna i Gaza och har trappat upp den etniska rensningen. B’Tselem rapporterar om beväpnade bosättare, ofta eskorterade av soldater, som tar sig in i palestinska samhällen, bränner ner hus och jordbruk, misshandlar och mördar.
Samtidigt har den interna kritiken och protesterna mot den palestinska myndigheten på Västbanken ökat. Det finns en sedan länge uppbyggd ilska mot president Abbas, vars styrkor i praktiken upprätthåller säkerheten för den israeliska ockupationsmakten.
Utrymmet för kritik inne i Israel är minimalt: palestinska akademiker och israeliska vänsteraktivister har blivit avskedade från sina arbeten eller hämtade av polisen på grund av innehållet i sociala mediaposter. Flera större europeiska länder har valt en liknande väg. I Frankrike har regeringen helt förbjudit propalestinska demonstrationer. I Berlin, där polisen redan tidigare rutinmässigt avslagit ansökningar om demonstrationstillstånd från propalestinska grupper, har de lokala utbildningsmyndigheterna infört ett förbud mot att bära palestinasjal i stadens skolor. I Storbritannien har inrikesminister Suella Braverman instruerat polisen att slå ned på protester som riskerar att “öka spänningarna mellan grupper” och öppnat upp för att det ska bli förbjudet att vifta med den palestinska flaggan. I Sverige vill Jimmie Åkesson att stöd för Hamas ska betraktas som ”bristande vandel” i enlighet med Tidöavtalets skrivningar. Migrationsminister Maria Malmer Stengard driver samma linje: den som hyllar Hamas bör kunna utvisas från Sverige. Den svenska regeringen har dessutom beslutat att pausa utvecklingsbiståndet till Palestina och utrikesminister Tobias Billström meddelade i samband med ett EU-ministermöte den 23/10 att han betraktar Israels blockad och bombningar av Gaza som ett proportioneligt svar på Hamas attack.
På sociala medieplattformar verkar propalestinska eller israelkritiska poster raderas. Hashtags med ord som folkmord, krig i Gaza, IstandwithGaza, tas bort eller blir ”shadowbanned”, dvs att bilder inte syns under hashtags för alla som inte redan följer kontot.
Det finns en utbredd ovilja att tala om Israel som en apartheidstat. Men begreppet återspeglar den politiska verkligheten i det område som utgör Israel och Palestina. Apartheid definieras i folkrätten som ett system baserat på institutionaliserat förtryck och dominans, utövat av en folkgrupp mot en annan. Både organisationer och enskilda folkrättsjurister har oberoende av varandra slagit fast att de villkor som ålagts palestinier på de ockuperade områdena och i Israel uppfyller kriterierna för apartheid. Så har tex FN:s specialrapportör för de ockuperade palestinska områdena upprepat detta. Människorättsorganisationer som Amnesty, B’tselem och Human Rights Watch har gjort omfattande utredningar och kommit till samma slutsats.
I slutändan finns bara ett sätt att stoppa det annalkande folkmordet i Gaza och motverka reaktionära rörelser i Israel och Palestina. Israel måste avsluta ockupationen, avskaffa apartheidsystemet och ge palestinier i Israel fullständiga medborgerliga rättigheter. Vi som befinner oss långt borta från konflikten kan ansluta oss till uppropet för bojkott, sanktioner och avinvesteringar, BDS, stödja den fria pressen i Israel och organisera oss i solidaritet med alla de sårade, de som lider och de som sörjer i Palestina och Israel. Att vara vaksam och reagera mot alla former av antisemitism i debatten är fundamentalt.
Ett omedelbart eldupphör är absolut nödvändigt och en fångutväxling måste ske.
Sverige har nu den mest reaktionära regeringen på decennier, kanske någonsin. Det är tydligt hur den politiskt sanktionerade rasismen och islamofobin på hemmaplan krokar i bristen på empati och ointresset av att värna palestinska liv. Det är upp till oss att bygga en bred solidaritetsrörelse mot rasism och apartheid i solidaritet med den palestinska kampen för ett fritt Palestina.
