Henry Kissinger smiter ut bakvägen från Hotell Savoy, Malmö 1990 efter protester mot hans närvaro på ett seminarium anordnat av Svenska Dagbladet. (Foto: Jonn Leffmann, CC BY 3.0, via Wikimedia Commons)

Den forntida kinesiska författaren Sima Qian sa som bekant: ”Att dö för folket väger tyngre än Taiberget”. ”Men att arbeta för fascisterna och dö för exploatörerna och förtryckarna väger lättare än en fjäder” tillade senare en annan betydande kinesisk tänkare.

Men Henry Kissinger dog inte för de exploatörer och fascister han så länge verkat för. Vi började nästan tro att han inte skulle dö alls - före 29/11 2023.

I en intervju en månad före sin bortgång fick Henry Kissinger en sista chans att kritiskt granska sin 80-åriga verksamhet i USA-imperialismens tjänst: först i armén och minst 20 år inom akademin, därefter som nationell säkerhetsrådgivare för USA:s republikanska presidenter från 1969 till 1975. Han var också Nixon/Ford- administrationernas utrikesminister från 1973 till 1977. Sedan startade han eget konsultbolag, Kissinger Associates, och betjänade som freelance av och till, såväl för nya republikanska presidenter som för europeiska finans- och industrimän. Han gav råd till dem som redan hade just råd och blev mycket rik på det.

Om man från vår horisont idag valt att beskriva Kissinger som USA:s Carl Bildt (eller Göran Persson) skulle dessa herrar, som åtminstone inte är mindre fåfänga än sin idol, säkert blivit mycket nöjda, men sannolikt inte alltid begripit att man drev med dem. Man kan förmoda att deras beundran för Kissinger knappast var helt ömsesidig. Kissinger hade nämligen redan före deras tid hämtat sin inspiration från annat håll - från sin barndoms Europa, varifrån han som 15-åring måst fly undan nazismen.

Efter Napoleons fall 1814 hade europeiska diplomater samlats i Wien med uppgiften att restaurera och konservera sin makt efter den för reaktionen så skrämmande Franska revolutionen, Napoleonkrigen och upplösningen av det Heliga Romerska riket.

De centrala personerna vid Wienkongressen var Storbritanniens utrikesminister, Viscount Castlereagh och Österrikes utrikesminister von Metternich. Castlereagh var i första hand angelägen om att upprätta internationella maktbalanser, medan Metternich baserade sin diplomati på idén om legitimitet - att etablera och arbeta med stormaktsregeringar som medborgarna accepterar utan onödigt våld.

Freden de förmedlade varade fram till första världskriget och överlevde till exempel till och med stormakternas broderliga styckmord av Afrikas territorium och rikedomar under 1800-talet.

1957 skrev den duktige akademikern Henry Kissinger avhandlingen A World Restored, för att förstå och förklara denna tid (1815-22), en av historiens viktigaste och mest dramatiska perioder. En tid då Europa gick från politiskt kaos till en balanserad fred, som varade i nästan hundra år. Det var långt innan akademikern blev utrikesminister och skandalös (men inte oväntad) vinnare av halva Nobels fredspris, trots två års folkmordiska och delvis hemliga, bombningar av Kambodja och med Vietnamkriget ännu i gång. Samt redan med ytterligare färska krigsförbrytelser i bagaget - Vietnam, Bangladesh, Chile, Cypern och Östtimor med mera.

Kissinger hävdade i Castlereaghs och Metternichs efterföljd att en världsordning, som accepterades av stormakterna var "legitim". Den legitimitet som här åsyftas ska inte förväxlas med rätttvisa, demokrati, frihet, rätt börd hos statsöverhuvudet eller att hen var av Guds nåde. Legitimitet för Kissinger betydde inte mer än en internationell överenskommelse om genomförbara arrangemang och om de tillämpbara metoderna i utrikespolitiken. Den stat eller grupp av stater som vägrar att foga sig i sådan ordning (ett nyckelord för Kissinger) betraktas som revolutionära - med modern USA-terminologi som skurkstater.

Å andra sidan skördade Kissingers ”icke-ideologiska” utrikespolitik framgångar, till exempel 70-talets partiella försoning med Folkkina och nedrustningsavtal med Sovjetunionen. Detta kunde dock inte dölja att USA 1975 för första gången i historien tvangs att med svansen mellan benen fly ett slagfält och det segrande Vietnam.

Hur tog Dr. Kissinger vara på sitt sista tillfälle till självkritik vid sin sista intervju 18/10? Självkritik kan naturligtvis vara något främmande för en 100-åring. Men Kissinger säger sig alltjämt vara engagerad i frågor som är ”viktiga och där jag kan göra en liten insats”. Till sådana hör Israels senaste överfall på, och invasion av, Gaza vilken då hade pågått i elva dagar efter Hamas´ överraskande anfall på ockupanterna 7 oktober.

Hur ser 100-åringens aktuella recept för en slutlig lösning av Palestinafrågan – som med minst samma rätt kunde kallas israelfrågan (eller rent av USA-frågan eftersom den sedan 1948 berör vad som i många avseenden blivit USA:s 51:a stat)?

Liksom intervjuaren från USA-sajten Politico betraktar Kissinger inte frågan utifrån israelers eller palestiniers intressen, inte utifrån ockupationsmaktens Israels formella ”rätt” att ”försvara sig” eller ens som humanitär fråga. Bara om hur USA nu, och efter en eventuell framtida ”fred”, bäst skall agera för att behålla sitt inflytande i regionen. Han fortsätter klart livet ut som en lärjunge till Castlereagh och Metternich.

Jämfört med hans resonemang framstår kommentarer kring Gazakriget av våra ledande politiker och i våra svenska dominerande media som snömos med uppenbar sionistisk tendens.

Kissinger är avskyvärd, men upplysande. Han hycklar ingen medkänsla, varken med drabbade palestinier eller judar. Vad gäller de senare har han en gång (under fredsförhandlingarna 1973) sagt att amerikanska judar och israeler är "lika avskyvärda som vietnameserna.". "Om det inte vore för min otur (att födas som jude) skulle jag vara antisemit” och ”Alla människor, som har blivit förföljda i två tusen år, måste göra något fel." Och om palestinier tiger Kissinger helst nu, liksom Netanyahu alltid.

Kissinger har, till skillnad från de flesta svenska kommentatorer, noterat att ockupanterna vid det här laget redan olagligen har lagt beslag på det mesta av territoriet mellan Medelhavet och Jordanfloden.

Förhandlingar med palestinska motståndet ger inget menar han. FN vill Israel helst inte höra talas om, sedan det väl skapat staten 1947. En tvåstatslösning blir det därför aldrig, om den ens någonsin varit möjlig. Den palestinska stat med säte på Jordans västra strand som Sverige och många regeringar utanför Västblocket erkänt tycker Kissinger bäst bör överlämnas till Jordanien. Och när/om IDF krossar Gaza och driver överlevande invånare på flykt genom ytterligare en Nakba så finns inget Palestina kvar att bråka om - väl? Det tycks finnas folk som arbetar för just denna lösning. Dessvärre förefaller de att ha samlats i Israels nuvarande regering och armé.

Kissinger fruktar dock att händelserna under de senaste veckorna kommer att tvinga de arabiska grannländerna till en mer radikal hållning. Detta skulle leda till en situation där USA måste balansera ekvationen och bl a vara mera tufft mot Iran, som enligt honom kontrollerar Hizbollahs stora styrkor i Libanon. Eftersom bland stormakterna Ryssland är sysselsatt i Ukraina ser Kissinger Kina som den makt USA måste bli vän med och uppmuntra att fungera som partner/motvikt mot arabstaterna i området.

Kissinger har under decennier varit inflytelserik vid utformandet av USA-imperialismens internationella politik. Oberoende om politiken gällde att sluta eller bryta allianser, att börja krig eller sluta fred utformades den i Vita Huset i ett lagarbete. Hans ”icke-ideologiska” linje gjorde samma anspråk på att vara ”den enda vägen” som högerpolitiker vid makten ofta brukar anse sig beträda – men oavsett om administrationen kallar sig moraliserande och altruistisk (som under Kennedy eller Carter) eller öppet sätter ”America First” som under Trump så kokar dess världspolitik i längden ner till vad liberalen Clinton sa: det handlar om att med alla medel (även militära) göra världen säker för den marknadsekonomi där USA ännu en liten tid är dirigent. Detta förhållande torde inte nämnvärt påverkas av att Henry Kissinger har lämnat oss.

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.