Palestinsk nyckel under en Nakba-demonstration i Berlin, 2015. (Foto: Montecruz Foto, CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons)

För den som följt såväl seriös internationell medierapportering som den massiva sociala medie-rapporteringen från Palestina och Palestinaaktivister är en sak omöjlig att bestrida: den israeliska eliten har de senaste 100 dagarna både förespråkat och genomfört en så massivt brutal krigföring att fler civila dödats på kortare tid än i någon annan konflikt under 2000-talet.

Den samlade israeliska eliten har varit tydliga med att krigföringen är riktad – inte bara mot Hamas – utan mot civilbefolkningen. Den som behöver påminna sig eller vill gå direkt till källorna kan med fördel ögna igenom nästan vilken del som helst av Sydafrikas åtal till ICJ, mot Israel för folkmord, för utförlig dokumentation av såväl mördandet som förstörelsen som folkmords-/fördrivningsplanerna- och retoriken.

Ändå konstaterar en av DN:s mest liberala röster, Isobel Hadley-Kamptz, att israeliska politiker visserligen ”talar om etnisk rensning” samtidigt som israeliska militären massdödar och svälter ut befolkningen i Gaza – men ändå ”verkar inget folkmord föreligga”. Detta eftersom militären ”inte genomför det politikerna säger”. Hur kan så många mainstreamdebattörer- och medier få ihop sådana här självmotsägelser? Hur kan man rapportera om ett folkmord och samtidigt förneka att det sker?

För Hadley-Kamptz börjar just där, med att bekräfta folkmordets verklighet:

"Dödssiffrorna är obegripliga. Enligt uppgifter från Hamaskontrollerade hälsomyndigheten har omkring 25 000 människor har dött. Det är 1 procent av Gazas befolkning. 70 procent av de döda tros vara kvinnor och barn. Enligt en studie av satellitbilder från Washington Post så har Israel förstört fler byggnader på de här månaderna än vad som demolerades under tre års krig i Aleppo i Syrien. Mer än 2,2 miljoner människor i Gaza är akut hungriga, och den israeliska människorättsorganisationen B'tselem anklagar sin regering för att aktivt försöka svälta palestinierna. Det är i så fall ett krigsbrott.”

HK konstaterar dessutom att den israeliska politiska eliten, ändå upp till statsminister Netanyahu, har talat om att utplåna motståndarna som folk, om att jämna Gaza med marken, och om att fördriva Gaza-borna till Egypten. Ändå menar HK att det antagligen inte handlar om folkmord eftersom:

"Armén försöker varna före beskjutning för att civila ska kunna fly, och vi vet att Hamas använder civila som mänskliga sköldar. Här är bevisläget det motsatta mot hur det brukar vara med krigsbrott – militären tycks hålla emot politikernas mest obehagliga önskningar. Det säger mycket om hur Israel numera fungerar."

Den här ingången – att de israeliska politikerna visserligen uppmanar till folkmord, men att det bara är populism och inte alls återspeglas i vad armén faktiskt gör på marken – verkar vara den nya, tillbakapressade försvarslinjen för Israelvänner. Även Magnus Ranstorp argumenterade liknande (fast han urskuldande Israel mer än HK) den 18/1.

Man kan tycka att det här inte ens skulle behöva bemötas. Förutom att såväl FN-experter som människorättsorganisationer kraftfullt varnade för att Israel närmade sig folkmord bara några veckor efter sjunde oktober, så bockar HK:s medgivanden i sig av nästan alla av kriterierna från folkmordskonventionens artikel 2:

"[...] envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen,

a) att döda medlemmar av gruppen;

b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;

c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;

d) att genomföra åtgärder, som äro avsedda att förhindra födelser inom gruppen;

e) att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp."

Som HK själv konstaterar så har ju de israeliska väpnade styrkornas handlingar – även oavsett de israeliska politikernas ord – redan åstadkommit den här verkligheten. Även om Israel varnar innan man bombar är det ju bara om det har någon humanitär effekt som det spelar någon roll. Det är svårt att se att det haft det när Israel dödat en procent av befolkningen – och slagit ut majoriteten av bostadshusen, sjukhusen och infrastrukturen – på 100 dagar. Bland annat Amnesty har i en rapport visat hur de här varningarna ofta är direkt kontraproduktiva, och hur människor dödas på den plats de uppmanas att fly till. Den israeliska journalisten Yuval Abraham har med hjälp av whistle blowers i den israeliska militären också visat att detta inte är några ständiga olycksfall i arbetet. Israels militär har sedan länge haft instruktioner att hellre ta fler civila palestinska liv än att riskera egna militära förluster. Det gör att de kunnat bomba civila byggnader för att nå relativt begränsade militära mål. Dessa instruktioner har enligt Abraham drivits upp extremt sedan den sjunde oktober, och man väljer med hjälp av AI ut nya mål hela tiden, där ingången är att det kan räcka med att slå ut en stridande för att slå ut helt civilt hus exempelvis. Även om man skulle betvivla Abrahams källor behöver man bara se till verkligheten för att förstå att något åt det här hållet måste vara fallet, när Israel upprepade gånger slår ut hela sjukhus utan att kunna bevisa ens efteråt att det hade några militära syften, eller när de genomför attacker som dödar tio- eller hundratals civila för att komma åt några få eller till och med bara en stridande.

Folkrättens proportionalitetsprincip tillåter inte sådan hög tolerans för civila ”collateral damage”– ens i krig mot en annan stat, och än mindre från en ockupationsmakt som utöver våld mot det folk den ockuperar. Och det gäller även om stridande befinner sig där det finns civila, och även om palestinska stridande medvetet skulle ”använda civila som sköldar”, som HM och Israel hävdar konsekvent är fallet i Gaza. Stämmer det påståendet då? Gaza är ett tättbefolkat område så visst befinner stridande inom tätbefolkade områden, även om de ofta försvinner ned i sina tunnelsystem, det vill säga bort från civila områden. Men där Nato och Israel hävdar att Hamas använder civila som sköldar har varken Amnesty eller Human Rights Watch hittat tecken på det. Att bara ange detta påstående från en krigförande och ockuperande part som ett faktum – när det dels är omstritt, dels inte rättfärdigar attacker på civila – är verkligen att legitimera krigsbrotten. Om det var Putin som rättfärdigade attacker på civila ukrainare på det här sättet, så skulle inga svenska medier okritiskt återge sådana omstridda partsinlagor från ockupationsmakten.  

Sydafrikas åtal visar också på åtskilliga källor som styrker att israeliska soldater inte bara dödar civila i hänsynslösa bombmattor – utan att de också avsiktligt skjuter civila, begraver dem levande i hus de vet det finns civila i, attackerar sjukhus och sjukvårdspersonal, utför riktade mord mot journalister, civila, kulturpersonligheter, mm, mm. Kort sagt, begår flera handlingar som samlat mycket väl kan komma att klassas som del i folkmord.Och även vad gäller HK:s sista argument – att israeliska armén inte skulle agera i enlighet med politikernas folkmordsretrorik, trots att utfallet visar på annat – så visar stämningen från Sydafrika under punkt 102 och framåt detaljerat på hur just militära höga befäl och soldater i stor skala uttalat sig på samma sätt som politikerna. Bara på sociala medier kommer dagligen klipp där israeliska soldater själva delar klipp som visar hur de stolt spränger hus, stjäl palestinska privatpersoners saker, förnedrar fångar, med mera. Något de knappast gjort om de bestraffades för det av militären. Några av alla dessa finns med i Sydafrikas åtal. Där finns även ett annat av många exempel på högt uppsatta inom militären, Giora Eiland, israelisk armé-reservist och generalmajor, tillika före detta chef för Israels nationella säkerhetsråd, och rådgivare till försvarsministern. Han har flera gånger offentligt drivit på för framkallande av massvält som redskap för massiv etnisk rensning. Den 7 oktober skrev han:

“This is what Israel has begun to do — we cut the supply of energy, water and diesel to the Strip . . . But it’s not enough. In order to make the siege effective, we have to prevent others from giving assistance to Gaza . . . The people should be told that they have two choices; to stay and to starve, or to leave.”

De senaste åren har allt fler röster inom svensk borgerlighet tagit steget över till kvasi-nationalistisk och mer eller mindre öppet rasistisk auktoritär retorik, och det är lättare att förstå att sådana skribenter rättfärdigar folkmordsagerandet. Men HK är just inte en av dem, utan en av Sveriges sista liberala liberaler. Så sent som i våras redovisade hon exempelvis utförligt hur hon hade fel om invasionen om Irak och konstaterade att den inte bara ledde till enormt med lidande och död och ett sönderslaget Mellanöstern, och därmed motbevisade den nykonservativa drömmen om kolonial allmakt: ”Vi tvingades än en gång se hur våldsam kolonialism inte leder till vare sig fred eller frihet”. Dessutom konstaterade HK skarpsynt hur allvarliga konsekvenserna blev även för västvärlden: ”utan Irakkriget och lögnerna som ledde dit är det inte ens säkert att Trump hade hittat till politiken. Rätten att slippa tortyr är förresten lika grundläggande i en liberal, demokratisk rättsstat som skyldigheten att lämna över makten om man blir bortvald.”

Hur kan då HK – trots de lärdomarna – inte se att ett folkmord är ett folkmord ens när hon beskriver dess följder själv? Varför klamrar hon sig vid halmstrån för att rentvå en stats agerande till och med när det medför en ledartext som säger emot sig själv, och där hennes viktigaste halmstrån faller så fort man googlar på dem? Kort sagt: Varför är det så svårt för liberaler att se Israel som den stat den är, i stället för som den stat de önskar att det vore? Hur kan man – några månader efter att man visat på stor insikt om kolonialismens misslyckande i Irak – inte se att det är just den koloniala lösningen att skapa ett land för en förtryckt etnisk grupp genom att fördriva och förtrycka en annan etnisk grupp, som är roten till såväl konflikten Israel-Palestina som dagens krig, brutalitet och folkmordsdynamik? Hur kan man se att lögnerna som rättfärdigade Irakkriget förstörde USA:s politiska debatt, men inte att den koloniala israeliska relationen till palestinierna brutaliserat det israeliska samhälle så långt att det blivit kapabelt till folkmord? Och vad säger HK:s motsägelsefullheter om den liberala världsbilden i och stort?

Men varför? Hur får liberaler än idag ihop de här motstridigheterna? HK:s analys av Irakkriget ger flera ledtrådar. För HK var inte problemet med invasionen att imperialistiska intressen skulle ha drivit USA att förstöra Irak, i syfte att stärka sin dominans och exploatering av Mellanöstern. Problemet var därför inte att det syftet korrumperade och omöjliggjorde de eventuella konstruktiva ambitioner till demokratiskt statsbyggande som HK drömde om. För HK var problemet inte bristen på god vilja, utan att USA inte förstod sina begränsningar. Problemet med kolonialismen är alltså inte att kolonisatörerna inte har rätt värderingar, utan att de inte har förmågan att uppifrån tvinga dem på andra samhällen. Resultaten kan bli fel, men det finns ingen avsikt (”no intent”) att det ska bli fel.

Ett liknande kolonialt tänkande återkommer för väldigt många liberala och högerdebattörer vad gäller både Gaza och hela konflikten Israel-Palestina. Eftersom utgångspunkten är att konflikten mellan Israel och palestinierna för dem inte främst handlar om kolonialism eller ockupation – om att det israeliska samhället som det är organiserat idag förutsatte och fortfarande förutsätter fördrivningen och förtrycket av palestinierna – så drar liberaler (och konservativa och reaktionärer) slutsatsen att konflikten i grunden måste handla om ideologi. Och där läses Israel som en ”liberal demokrati”, och därmed som ideologiskt överlägsen, till och med när den leds av uttalade rasister. Det har varit mönstret även om palestinierna har letts av det sekulära vänsternationalistiska PLO eller det islamistiska Hamas. Eftersom Israel dessutom till stor del byggts upp av judiska flyktingar från såväl Europa som Mellanöstern (därifrån de ofta fördrivits av antisemitiska regimer och opinioner efter Israels grundande) så finns det för liberaler ingen hierarki vad gäller utsatthet mellan judiska och palestinska flyktingar. Båda är flyktingar, men de ena vill – enligt liberalerna – bara leva sina liv i sin fria stat, medan de andra vill ta det ifrån dem. Om palestinierna har aversioner mot israelerna måste det i grunden handla om inskränkt antisemitism, inte om motstånd mot ockupation och kolonisering, för den senare är ju i deras ögon bara en följd av försvaret mot den palestinska inskränktheten. Ockupationerna och krigen är beklagliga och kan få dåliga konsekvenser, men inte heller finns det alltså någon ond avsikt bakom, det finns ”no intent” att förtrycka, och än mindre att begå folkmord, alltså.

Men vad gäller palestinierna är logiken den omvända. Där är utgångspunkten tills annat bevisats att palestinierna drivs av antisemitism, inte av frihetslängtan eller legitimt motstånd mot ockupation. Därför har liberaler inga problem att fördöma attacken den 7 oktober – inte bara för dess oförsvarbara mord och kidnappningar av civila – utan också för dess legitima motstånd mot ockupationstrupper. Men klarar inte – efter hundra dagars israeliska massakrer – att göra samma allmänna fördömande mot Israel krigföring. Israel-Palestinakonflikten är därmed den enda konflikt i världen där liberaler instämmer öppet med högerextrema i att rasism (antisemitism) från de förtryckta och koloniserade är värre än rasism från förtryckarna och kolonisatörerna. Och dessutom avfärdar i stort sett allt legitimt motstånd mot ockupationen som antisemitism, oavsett om det är sant eller inte.

Då liberaler inte erkänner att motsättningen ligger i att israelernas frihet och välstånd förutsätter palestiniernas förtryck och fattigdom, framstår palestiniernas aversioner som orimliga, hatiska, och okonstruktiva. Även om goda liberaler inte dömer ut hela det palestinska folket så dömer de regelmässigt ut de palestinska ledarna på det sättet. Vilket då antas förklara varför israelerna – motvilligt men bestämt – alltid ”tvingats” ockupera eller bomba dem, i förebyggande syfte. Att israeliska historiker sedan länge visat att ambitionen att kolonisera hela det historiska Palestina varit drivande för den israeliska politiken och krigen hela tiden, bortses ifrån. New Historians - Wikipedia

Logiken är snarlik det koloniala tänkande som förklarade varför Europa ”behövde” och till och med borde kolonisera och ”civilisera” resten av världen. Liberaler ogillar när den israeliska högern är hatisk mot palestinierna, men ser ändå de förtrycktas motstånd och hat som det stora och irrationella problemet, som bevisar just varför de behöver ockuperas och bekämpas, trots att det israeliska förtrycket och det förakt som förutsätter det, aldrig anses rättfärdiga våldshandlingar mot israeler.

För en liberal visar inte kontrasten mellan friheten i det israeliska/koloniserande samhället – och ofriheten i och motståndet från det palestinska/koloniserade samhället på förljugenheten i självbilden hos kolonisatören. Utan på kolonisatörens överlägsenhet över den koloniserade. Eftersom det israeliska samhället är friare – just genom att palestinierna är ofria – så visar det att det israeliska samhället är ideologiskt bättre än det palestinska, och därför tyvärr behöver hållas i schack.

Därför måste det israeliska agerandet vara mer moraliskt än det verkar för att liberaler ska kunna ihop sin världsbild. Även när alla fakta talar emot det.

En mer konsekvent förståelse av frihet och jämlikhet hade istället sett att ingen är fri förrän alla är fria. Att det demokratiska israeliska/palestinska samhälle som HK drömmer om förutsätter att palestinierna också blir fria, att apartheidsystemet avskaffas och att de fördrivna får upprättelse och rättvisa.

Kommentarer

0
Ulf
5 months ago
Bra skrivet och bra rutet.

Det som förvånar mig är kanske hur stora delar av vänstern verkar ha någon förväntan att människor på högersidan och bland liberaler ska vakna någon gång.

jag har följt DN i många år. Tror att deras syn på Israel/Palestina har gett mig ett tics.

saken är den, att sedan jag började läsa DN för cirka 30 år sedan, har inte deras syn på palestinierna förbättrats. Deras syn på Israel är likadan.

Ibland skulle jag önska att man gjorde en podd, ett nummer, eller en bok enbart om deras syn i denna fråga. Den är intressant för DN utmålar sig som väldigt liberal. Anti-rasistisk. Objektiv.

Jag finner liberal syn på demokrati att den följer deras syn på ekonomi. Trickle down liberalism. Först ska Israels säkerhet säkras. deras land säkras. De ska erkännas med sin rätt att existera. En massa hittepåargument som förhalar och gör att palestiniernas sak försämras år från år.

Men västvärlden blir inte mer palestinavänlig. Den nya situationen, blir det nya normala man utgår från.

I alla texter när krig blossar upp, så skriver de hur det började med något Hamas gjorde. Ockupationen, apartheidsystemet, allt undviks på ett sätt som får en att tänka på den nakna kejsaren.

Det har varit många artiklar under detta krig. Denna artikel var nog den mest medkännande. Däremot är den lik de andra på flera sätt: Hamas är skurken, det finns inga krav på Israel, det finns bortförklaringar.

Men om man läser Erik Helmersson med flera, är uppgivenheten om liberalismen total. Man ger egentligen Israel en sorts moralisk immunitet, och ställer högre etiska krav på alla andra än Israel.

Sen är ju det faktum att de har sönder allt, gör marken och området obrukbart, i sig något som förvisar palestiniernas framtid.

Men även om liberalernas svek var väntat, så är det chockerande, men nu när Sverige ska med i Nato, kan det vara värt att vara förvarnad inför när liberaler, socialdemokrater, med flera bäddar, med desinformation och liberal avhumanisering av eventuella fiender i krig.

(Och jag kommer vara elak här. Skulle inte förvåna om Isobel snart skriver något om något helt annat utsatt land. För att visa sitt liberala, empatiska hjärta.)
Like Like like 1 Citera

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.