Bild: Svante Frebran Dost / Tecknarupproret

Om det är någonting jag har lärt mig på sistone så är det detta: Ibland är det enkelt att fördöma krigsbrott, ibland är det svårt. Vissa krig och konflikter förefaller vara svårare än andra. I fråga om Palestina verkar allt nästan omöjligt. Till och med bland vänner, familj och kollegor som annars är måna om att ta ställning återkommer ofta en önskan om fördjupning. Det är så komplicerat, menar man. Vi behöver få höra alla sidor. Vi behöver, sägs det, samtala.

Men det finns olika slags samtal. Å ena sidan finns det ett samtal som syftar till gemensam handling, som handlar om vad man kan göra. Kanske handlar de till och med om lösningar. Å andra sidan finns det samtal som syftar till att vi ska avvakta med att göra någonting, att vi måste vänta lite, lite till. När det gäller kriget i Gaza kan jag inte annat än betrakta de önskade samtalen som en ovilja att handla, som en förment nödvändig väntan.

I stället för att kräva eldupphör, i stället för att fördöma fördrivningen av palestinier från deras hem, i stället för att vilja allas frihet, så ska vi sätta oss ned, fördjupa oss, lära oss mer. Kanske kommer vi, antar jag, efter att vi har lärt oss mer, att inte längre kräva eldupphöret, inte längre fördöma fördrivningen, inte längre vilja friheten.

Vem vet?

Jag tar mina kollegor på orden. Jag fördjupar mig.

I december riktade Israel en hemställan till USA, där man bland annat bad om att få köpa 6900 JDAM:s, Joint Direct Attack Munitions, ett slags system som används för att med hjälp av GPS guida vart och hur bomber ska landa. Utöver dessa guidande och – detta betonar nästan varje text jag läser – gudskelov inte väderkänsliga system ville Israel i december också köpa en rad bomber (vad skulle man annars guida?). Bland bomberna i hemställan återfinns Mark 84. Den är en av fyra bomber i den så kallade MK 80-serien som användes flitigt under Vietnamkriget. Den är den största av dessa fyra. Den väger 907 kg.

Mark 84 är en Low Drag General Purpose-bomb. På en hemsida som den amerikanska militära hälsomyndigheten MHS har ställt till förfogande för veteraner från Kuwaitkriget och deras anhöriga finns det en allmänt hållen text om Mark 84. Där står det att den här serien, MK 80, ”används i majoriteten av de bombningsoperationer där maximal detonation och explosiv effekt önskas”.

Jag märker att jag inte vet hur det här språket, det militära, egentligen fungerar. Jag vet inte hur jag ska översätta ”maximum blast and explosive effects”. Men jag vet åtminstone att ”are desired” går att översätta med ”önskas”. Jag vet även att en bomb som guidas till att mycket exakt träffa sitt mål, säg ett sjukhus, och som med hjälp av denna exakthet skapar en elva meter djup och femton meter bred krater inte kan sägas vara särskilt precis. Jag vet däremot ingenting om hur det känns när grannhuset demoleras av en bomb som väger 907 kilo.

Utöver de 3450 Mark 84-bomberna så bad Israel även om att få köpa 1725 Mark 82-bomber (dessa väger bara 226 kg var) och 3450 GBU-39 (de är små precisionsbomber). Och så ville de också köpa BLU-109, så kallade ”bunker busters”, bomber som används för att förstöra bunkrar. De kan ta sig igenom nästan två meter armerad betong. Notera alltså att de inte spränger sönder två meter armerad betong. De tar sig igenom två meter armerad betong. Först därefter detoneras de. 3450 av dessa bunkerförstörare ville Israel, i december 2023, köpa för sitt krig.

Jag sitter och tittar på ett montage av tre små foton på när en laserguidad BLU-109 landar och detoneras. Tanken, tror jag, är att visa hur precis bomben är (montaget är från amerikanska armén). Själv kan jag bara tänka på hur tjocka väggarna är i lägenhetshuset jag bor i. När jag öppnar fönstret och mäter får jag det till 40 centimeter. Jag antar att det är samma sak på andra sidan gården. Jag tittar på de tre fotona: 1, 2, explosion. 1, 2, blast. 1, 2, boom. Jag tappar bort mig själv.

Allt det Israel önskade i december har de fått köpa. De använder bomberna i detta nu. De går djupt ned i jorden; någonting sjunker i magen på mig. Jag försöker minnas de olika argumenten. Jag börjar räkna dem som har dött i kriget, en och en, på mina fingrar. Jag stannar vid 437, överväldigad och snubblande vid varje nytt finger. Redan från början visste jag att det skulle vara omöjligt, så klart, att räkna till 27 365 (bekräftade) döda. Jag böjer mina fingrar.

Jag läser en dikt av den palestinske poeten Mosab Abu Toha. Han skriver:

En stjärnlös himmel,

Vänder och vrider jag mig.

Jorden skakar, och

Jag ramlar ur sängen.

Jag tittar ut genom fönstret. Huset

bredvid står

inte längre där. Det ligger som en gammal matta,

på jordens golv,

trampat av missiler, tjocka tofflor

flyger av benlösa fötter.

Jag visste inte att mina grannar fortfarande hade den där lilla teven,

att den gamla tavlan fortfarande hängde på deras vägg,

att deras katt hade fått ungar.

*

Har jag fördjupat mig?

Jag tror det.

Men inget har ändrats. Varken i mig eller i Gaza.

Bomberna faller fortfarande. Mer än 27 000 personer dödats och nästan 67 000 har skadats. Men den israeliska armén har också jämnat Gaza med marken. Över hälften av alla byggnader har förstörts. Israeliska soldater har bombat själva marken. De har bombat växthus. De har förstört åkrar och fruktträdgårdar. De har jagat nästan två miljoner människor på flykt.

Det som sker framför världens ögon är en utrotning.

Jag har samtalat, och inget har ändrats. Jag kräver fortfarande eldupphör, jag fördömer fortfarande fördrivningen, jag vill fortfarande att Palestina ska vara fritt.

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.