Storbritanniens utrikesminister David Cameron besöker en kibbutz i Israel (Foto: Picture by Simon Dawson // No 10 Downing Street // CC BY-NC-ND 2.0 )

”I dont think I’ve ever been anywhere where I’ve seen such extreme suffering.” Jake Moreland, FN-medarbetare.

”We are fighting human animals and we act accordingly.” Yoav Gallant, Israels försvarsminister.

”The nakba is going to be a sweet memory compared to what is waiting for them… We are the sons of Joshua who conquered this land from seven different peoples… They are not only human animals, they are also idiots.” Israelisk soldat på Facebook.

”Nej, Israel siktar inte på civila – det är riktigt. Man försöker varna civila med flygblad inför attacker – det är korrekt. Men det stora antalet döda visar att det inte är tillräckligt.” Anonym ledare på liberala Dagens Nyheter, 30/12 2023.

”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Så inleder Sven Lindquist sin bok Utrota varenda jävel (1992).

Men för många av oss är det inte modet att dra slutsatser, utan maktlöshet, som är problemet när det kommer till det vi kallar krig i Gaza. Vi kan alla se förstörelsen och dödandet i Gaza. Det är i det närmaste outhärdligt att ta del av rapporter och bilder från Gaza. För många av oss, men inte för alla. Larmrapporterna har flödat in från Gaza i flera månader (egentligen i många år, men en sak måste man lära sig, det är att kriget börjar och slutar när Israel bestämmer det). Större delen av Gaza är obeboeligt. Framtiden är tillbakaskjuten. Skolor, universitet, lärare, professorer, studenter, borta. Trots att detta inte kan anses proportionerligt, är det mer eller mindre det debatten handlar om.

När en presstalesman för Bidenadministrationen konfronterades med en film med ett mord på en palestinsk man med vit flagg, kunde han inte uttala sig för han var inte på plats. Det är ett närmast förolämpande magstarkt argument mot våra intellekt, när man så tydligt har ”vetat” saker tidigare, löst baserat på Israels information som sedan inte visat sig vara sann. Han säger även att varje civil människa som dör är ”heartbreaking”, men det är uppenbarligen inte mer än en plattityd, eftersom han är med i en administration som aktivt och militärt stöttar den part som skapar flest heartbreaking moments. Vad tror man dessa uppenbara motsägelser gör med de människor som befinner sig på ”fel” sida? Men vi ska komma ihåg att om en kriminell person skulle använda liknande ursäkter i vittnesbås, skulle vi hånfullt skratta åt dem.

Men det intressanta här är att det är en dubbelmoral som inte blir synad av de som kan göra något åt det. De enda som kritiserar det är de maktlösa. Det här är en annan dimension av sagan om Kejsarens nya kläder. Det handlar inte om att var och en inte vågar se, eller om grupptryck, det handlar om att så länge de som står kejsaren nära, de som har makt, envisas med att säga att kejsaren har kläder på sig, så spelar det ingen roll att det är uppenbart att han är naken. Det kan vara miljoner som skriker att kejsaren är naken. Det är på avstånd. De skriker i kraftig motvind. Han gör helikoptern till och med, kan vi ropa, när han svingar vilt. Nej då, säger Kejsarens närmaste bundsförvanter. Det där är mobbing, säger bundsförvanterna, han är fullt påklädd och gör bara lite morgongymnastik.

Det är alltså inte argumentens tyngd som avgör, det är vem presentatören av argumentet är som avgör.

När vi oroar oss för extremism och att detta krig kan leda till fler extremister, gör vi det utan att mena att det Israel gör är extremt. Det dödas varenda dag, framför våra ögon, men vi tycker inte att detta är extremt. Det är inte detta Andrev Walden i DN åsyftar när han menar att extremismen vinner efter Hamas fruktansvärda terrordåd.

Jag menar att för att försvara det som sker nu, behöver man använda olika psykologiska försvarsmekanismer. Det som sker mot palestinierna nu är brottsligt. Att försvara det kräver helt enkelt speciella tankemönster. Jag betvivlar nämligen att det är hyckleri som är den drivande faktorn för en stor del av borgerligheten. För hur kan man fortfarande stötta ett Israel, även i deras nuvarande krig, som så uppsåtligt skadar en redan ockuperad och belägrad befolkning?

Det kräver en del tankemönster och bortförklaringar.

Gunnar Bergström har gjort en behandlingsmodell och förklaringsmodell i boken Kriminalitet som livsstil (2019), där han försöker förklara hur kriminella rättfärdigar sitt leverne. Det är egentligen ganska logiskt. Vi måste alla leva med våra samveten. Utgångspunkten är att kriminalitet drivs av tankemönster som på olika sätt rättfärdigar och vidmakthåller kriminella handlingar. Det är baserat på en amerikansk kriminolog Glenn Walters som har identifierat, vad han menar, är åtta olika tankemönster. Det är så klart en medveten förenkling. Och dessa tankemönster är på en individuell nivå. Kriminalitet och Israels politik mot Palestina låter sig inte förklaras med dessa tankemönster.

Dessa kriminella tankemönster bör däremot ses utifrån specifika samhälleliga och sociala villkor. De är till synes ofta irrationella, men är nödvändiga i det grundläggande försvaret för de kriminella handlingar man gör eller vill förklara. Dessa kriminella tankemönster är: rättfärdigande, avskärmning, utvaldhet, sentimentalitet, makt/kontroll, superoptimism, intellektuell lättja och osammanhängande tankemönster.

Det här sättet att tänka är egentligen en sorts personligt formulerade bortförklaringar, för det egna samvetets skull. Det är extra relevant när försvaret går ut på handlingar som i sig inte bara kostar liv här och nu, utan även skapar framtida mänskliga kostnader, och prejudikat för andra krig och krigsbrott. Vi ser otaliga exempel på alla dessa tankemönster när det kommer till försvar för staten Israel. Dagens Nyheters liberala ledarsida har ett antal texter som visar tydliga spår av dessa tankemönster.

Det kan vara vanskligt att förklara saker psykologiskt, och diagnostisera eller kategorisera, eftersom världen och vi människor är mycket komplicerade. Men det måste också sägas att det finns en värld som står bakom Israel. Mördandets medlöpare. Hur ska man förklara det? Projicering föreslår Naomi Klein i sin nya bok Doppelganger.

Ett annat problem är att vi ofta väljer sida. (Vilket man ibland ska göra, måste göra.) Och står gärna där in absurdum. Man vill inte förlora ansiktet eller känna att man ägnat tid åt att försvara något i onödan. (Kan alltså gälla oss alla.) Men ibland handlar det om att man inte är konsekvent i sina principer. I nuläget anser jag inte att Sverige delar uppfattningen om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Sympatin för Israel från Europa går så klart inte att förstå om man inte tar med Europas historia av antisemitism. Det finns en begriplig sympati med idén om Israel. Det finns en nödvändig empati med världens judar, inte bara för Förintelsen, utan för pågående antisemitism men också med de krafter som vill förminska eller förneka Förintelsen. Däremot har den idén alltid inneburit ett osynliggörande av palestinierna och i takt med tiden ett avhumaniserande. Sympatin efter det våldsamma terrordådet 7:e oktober av Hamas är även den begriplig. Även om det inte började den 7:e oktober såsom många debattörer och politiker vill få det till.

Sympatin med Israel går egentligen inte heller att förstå utan det väldigt europeiska perspektivet. Israel är som en del av Europa. Det finns uppenbarligen en närhetskänsla. Europa och USA ser på konflikten med den kolonialistiska blicken, och det är omöjligt att förstå sympatiernas närmast oändliga räckvidd för Israel utan den. Palestinierna blir ett problem att hantera. För att man ska sympatisera med palestinier behöver de vara ”perfekta offer.” Men det är Israels säkerhet som är det primära. Det är inte heller någon slump att rabiata antisemiter plötsligt kan stå på Israels sida. (Även om det finns tydliga tecken på att högerextrema antisemiter i USA försöker utnyttja Israels krig för att vinna nya anhängare.) Rasism är helt enkelt en nödvändig komponent i försvaret för Israel. Rasism blir till en olycklig men naturlig följd av ockupation och krig.

För hur mycket man än försöker rationalisera, förklara och ursäkta, så går inte fakta att bortse från när det kommer till det lidande palestinierna utstår. Det är väldokumenterat gällande övergreppen mot palestinier. Övergrepp som började långt innan detta som vi kallar krig började.

För att försvara detta måste man därför skapa ett eget självförsvar mot samvetet.

Låt mig kort ta exempel från två tankemönster. De två kanske viktigaste.

Jag hör rättfärdigandet. Detta är det första steget i själva medierapporteringen:

Israel har en rätt till självförsvar, och en rätt till säkerhet. Det de gör är därför för att skydda sig själva. Detta är det liberala grundtemat som de som försvarar Israel tar till. Man lägger gärna till andra omständigheter som att Israel är en demokrati. Man lever i ett område med massa fiender. De är utsatta för ständiga hot och raketbeskjutningar. Hamas vill döda alla judar. Antisemitismen blir till ett vapen. (Samtidigt som den så klart finns, så blir den emellanåt påhittad för att rättfärdiga att palestiniernas blotta vilja till frihet och existentiella drömmar blir till antisemitism. Antisemitismen och kampen mot den är ett eget kapitel i denna konflikt, men det är ofta djupt orättvist riktat mot palestinierna.). Man pratar om att det är ett rekordantal mördade judar sedan andra världskriget. Medvetet säger man inte israeler, utan judar. När medier rapporterar om antalet döda som rapporterats in tar man gärna med att hälsovården står under terrorgruppen Hamas kontroll, detta trots att det egentligen inte finns någon som betvivlar deras siffror. Det unika i 7/10 betonas, jämförs med terrordådet elfte september 2001 mot USA, vilket gör att vi måste förstå reaktionen. Enligt Andrev Walden i en ledare i DN (12/11), har vi egentligen ingen anledning att mästra Israel för deras respons.

Jag hör avskärmning. Detta är en helt nödvändig komponent. Ska vi kalla det skygglappar? Man stänger av det palestinska lidandet. Tonar ned det. Eller nämner det inte alls, som när president Joe Biden talade efter 100 dagars krig. Palestinierna nämns inte. Det är ett tal om de som Hamas tagit som gisslan, om Hamas terrordåd.

Men en än viktigare detalj är hur man undanhåller hela kontexten, hela historien. Ockupationen, belägringen av Gaza, de kollektiva bestraffningarna, den etniska rensningen. Detta är ett viktigt liberalt tema. Man väljer att inte se ockupationen i sin helhet. Den palestinska historien raderas närmast ut. Det är inte heller vanligt med palestinska röster. De är som mest förmänskligade som offer, utan röst, och med krav att inte vara Hamas. (Inte ens i sorg får en del palestinier avstå från kravet att ta avstånd från Hamas.)

Det finns en färsk utfrågning av David Cameron, Storbritanniens utrikesminister, där han får frågan om han anser att Gaza är ockuperat. Det hela är en scen som skulle platsa i en komedi, likt Dont look up, fast om Gaza. Han till och med avbryter sin kollega, som är på väg att säga att Storbritannien ur ett juridiskt perspektiv anser att Israel ockuperar Gaza, genom att också säga: det där är en annan fråga än den vi diskuterar. Faktum är att det desperata ropet på hjälp från miljöaktivisterna i Dont look up påminner en del om det desperata ropet på hjälp från palestinierna.

Beskrivningarna i sig, presentationen av fakta, vilka fakta som tas fram och vilka man trycker på och språket är viktigt när det kommer till avskärmning. I början av januari, med över 15 000 dödade palestinier, kom det som nog då var Dagens Nyheters mest kritiska ledare hittills mot Israel. Detta var ingressen. ”Hamas tvekar inte att offra oskyldiga palestinier. Men det är ingen ursäkt för Israel att inte göra allt som går för att skydda dem.”

Israel ska göra allt för att skydda oskyldiga palestinier. De palestinier som dör är egentligen Hamas fel, det är Hamas som bär huvudskulden till de döda palestinierna, de sörjer inte ens sina landsmän. Men det är inte en artikel med krav på vapenvila. Men inte nog med det. Israel gör redan väldigt mycket för att undvika civila dödsoffer menar man, och använder den ena krigförande parten som källa: ”Mer än 15 000 människor har dött enligt Gazas hälsomyndighet, som är Hamaskontrollerade men vars siffror betraktas som tillförlitliga av bland annat FN. ’Vi beklagar detta djupt. Vi riktar oss inte medvetet mot civila. Tvärtom så varnar vi innan vi attackerar’, förklarar Israels ambassadör i Stockholm, Ziv Nevo Kulman (DN 4/12). Det är helt sant. Men kraven på en demokrati är högre än så. Det är också de krav som följer av folkrätten.”

Det är helt sant, skriver Dagens Nyheters liberala ledarsida, och kanske har ordet avskärmning sällan passat bättre, för helt sant är det ju uppenbarligen inte, och man verkar onekligen ha läst fler väl valda intervjuer med israeliska ledare, än man följt nyhetsrapporteringen eller för den delen lyssnat på de palestinier som flyr för sina liv eller ens kollat på israeliska soldaters tiktok-videor. Man har dessutom verkligen valt selektiv minnesförlust som metod när det kommer till att bevaka denna så kallade konflikt. Israels otaliga lögner, ses inte ens som enstaka lögner, utan visar det sig inte vara sant, ignorerar man det bara och går vidare. Notera även att 15 000 människor har dött. De har inte dödats. De har dött. Det är onekligen respektlöst mot de dödade, mot de överlevande, mot journalistiken. Mot sina dödade journalistkollegor. Men är också ett sätt att skärma av. Det ständiga nämnandet att hälsovårdsmyndigheten är Hamas-kontrollerad, trots att ingenting tyder på att sifforna är manipulerade. Men det är också en sorts alibiskrift. Där det mer är ett noterande av högt dödsantal, och att kraven på en demokrati är högre än så. För vad kräver man specifikt, och specifikt av Israel? Under Israels konstanta bomber har ledarsidan blivit något mer kritisk, men kritiken är tunn, och analysen av kriget ännu tunnare, för till och med den 8/2 skriver man att Hamas bär huvudansvaret. Samma dag ser jag filmer på israeliska soldater som dödar får på skoj i ett område där folk är nära svält, en film de själva gör. Samma dag läser jag hur det inte verkar finnas några konkreta bevis på UNRWA-anställdas medverkan i attacken, ändå kvarstår indragna bidrag. Samma dag ser jag israeliska aktivister hindra nödkonvojer. En av världens starkaste militärmakter lyckas inte få bort dessa aktivister. Detta efter att ICJ sagt att Israel måste göra allt för att undvika folkmord. Det är svårt att inte notera den liberala tystnaden i vissa frågor i denna ”konflikt”.

Alla dessa försvarsmekanismer som används av kriminella enligt Walters och Bergström går att finna i försvaret av staten Israels angrepp mot palestinierna. Bortförklaringar för att fortfarande kunna officiellt stå för att man är liberal eller delar FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Jag hävdar att alla som stöttar Israels angrepp på Palestina, både i Gaza och på Västbanken, helt enkelt inte ens kan bocka av den första meningen i den första paragrafen:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

Av ett enkelt skäl. Inget de visar i praktiken stöder det, att enbart beklaga och nämna antalet döda bevisar inte mer än läskunnighet. För att bortförklara det faktum att de inte anser att palestinier är lika fria och lika i värde tar de till kriminella tankemönster.

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.