Foto: Montecruz Foto // Creative Commons Share

Västvärldens stöd till Israels folkmord i Palestina ser för resten av världen ut som västs moraliska och hegemoniska kollaps. En utveckling som blir omöjlig att förstå eller övervinna om inte vänstern återupplivar de antiimperialistiska analyser man förträngt i många år.

USA:s strategi för dominans över Mellanöstern – och privilegierad tillgång till dess oljekällor – har länge byggt på allianser med klientstater, samt krig och sanktioner för att undertrycka alla som skulle kunna utmana den ordningen.[i] Den rimligaste förklaringen till att samma USA som 1993 pressade Israel till fredsförhandlingar i dag stödjer dess folkmord är till att man upplever dessa förutsättningar som allvarligt hotade.

För bara två år sedan var det Ryssland som riskerade sin ekonomiska utveckling och sitt globala anseende genom att i strid med folkrätten inleda en fullskalig invasion av Ukraina, för att hävda vad man såg som avgörande geopolitiska intressen i sitt närområde. På liknande sätt är det svårt att se västvärldens hantering av folkmordet mot palestinierna i Gaza som annat än en oförmåga att utan extremt våld upprätthålla sin position i världen. För USA är Mellanöstern lika avgörande som Ukraina är för Ryssland och parallellerna mellan det ryska och det västliga agerandet är mer slående än det först kan verka.

Det är tveksamt om Osloavtalet 1993 mellan Israel och PLO verkligen syftade till att skapa en livskraftig palestinsk stat.[ii] Oavsett vilket så har varken USA eller EU verkat för dess förverkligande på många år. Såväl den palestinska myndigheten som Hamas som bredare grupper av palestinier försökte länge komma framåt genom förhandlingar och massiva icke-vålds-aktioner som The Great March of Return 2018, där tusentals civila demonstrerande Gazabor sköts av israeliska prickskyttar.

Israel svarade med att upprätthålla blockaden av – och återkommande bomba – Gaza, samt förvärra apartheidförtrycket och bygga allt fler bosättningar på Västbanken. Sedan Osloavtalet 1993 har antalet judiska bosättare där ökat från 250 000 till nära 700 000. För detta belönade USA Israel genom att jobba hårt för att få allierade arabstater att normalisera relationerna med landet. Att såväl Hamas som stora delar av de palestinska motståndsrörelserna – från vänstergrupper som PFLP och DFLP till utbrytargrupper ur Fatah och Islamiska Jihad – till sist radikaliserades och gjorde en massiv våldsam attack måste ses som en konsekvens av att västvärlden övertydligt visat att den ignorerar allt annat palestinskt agerande. Något som bekräftats av att politiker och diplomater nu yrvaket försöker återuppliva tvåstatslösningen, ett projekt som ingen hade diskuterat på allvar på i alla fall tio år och som undergrävts av Israels bosättarpolitik. Allt fler pratar idag i stället antingen om etnisk rensning (särskilt den israeliska regeringen) eller en samlad stat med lika rättigheter för alla mellan floden och havet.[iii]

USA:s nya strategi påminner om Rysslands i Ukraina. Först ska Israel få döda eller fördriva så många palestinier som krävs för att allvarligt försvaga allt väpnat motstånd – även via svält som vapen mot hela befolkningen. Därefter ska, enligt läckor, en palestinsk regering tillsättas – utan representanter från Hamas, trots att de har störst folkligt stöd. Denna nya regim ska sedan styra demilitariserade delar av Västbanken och Gaza, det vill säga sannolikt över bantustans snarare än en självständig och livskraftig stat. Så långt tyckts EU:s enda större invändning mot planen, vara omfattningen på dödandet i början av denna process. Likheterna med vad Putin försöker uppnå i Ukraina är slående: först utplåning eller fängslande av de som inte accepterar den nya ordningen, vilken består av en stympad demilitariserad stat – från vilken Ryssland annekterar i alla fall delar – ledd av en rysktillsatt och ryssvänlig regering. Men då de israeliska regeringsrepresentanterna är mer som ryska militärbloggare än cyniska realpolitiker som Putin så avvisar de även USA:s och EU:s planer – och vill annektera alla ockuperade områden – och fördriva så många palestinier som möjligt. Och som det verkar vill de gärna även dra in USA och väst i ett större krig mot Libanon och Iran.

Men varför är Mellanöstern så viktig för USA? Och varför offrar EU ständigt sitt anseende i världen för att undergivet stödja USA?

I Sverige har nästan alla diskussioner om imperialism upphört de senaste åren. Liberalt inspirerade förklaringsmodeller dominerar, där motsättningar förklaras bara i termer av ideologiska konflikter mellan ”demokratier och diktaturer” – trots att det inte är där skiljelinjerna egentligen går – och utan att bakomliggande ekonomiska – geopolitiska och klassmässiga, det vill säga imperialistiska, intressen beaktas. Men även bland många marxister i Sverige och västvärlden har fokus på imperialistisk teori och frågeställningar varit svagt i många år. Delar av vänstern ser inte längre imperialism i marxistisk mening med andra ord – att stater kan sägas: "använda sin politiska makt för att strukturera den internationella konkurrensen på sätt som gynnar just ’deras’ kapital på bekostnad av andra /…/ Därmed är marknaden inte bara ett system där individuella kapital konkurrerar ekonomiskt med varandra utan ett system där stater är parter i konkurrensen för marknadsandelar snarare än aktörer som garanterar marknadens frihet som sådan."[iv]

Bara om någon startar krig talas det om imperialism, varför ett av de få tillfällen då imperialism diskuterats på senare år var efter Rysslands invasion av Ukraina. Men inte ens ställd inför Israels folkmordskrig och etniska rensning klarar svensk debatt att reda ut hur folkmordslogiken springer direkt ur det faktum att Israel är en bosättarstat – vars fördrivning och förtryck av den koloniserade palestinska befolkningen varit och är förutsättningen för statens existens i sin nuvarande form. En brist på förståelse för koloniala och imperialistiska logiker och historiska mönster som exempelvis Helena Hägglund visat på i sin genomgång av ledartexter i Aftonbladet, Dagens Arena, Flamman och Dagens Etc efter den sjunde oktober, och som bekräftats av de svar ledarskribenterna gav Hägglund. Först ett halvår efter sjunde oktober publicerades, för första gången, en ledartext i Flamman som redde ut några av de här sakerna. Fram till dess har man fått gå till publikationer som Clarté, Parabol och Internationalen för att få antiimperialistiska argument och analyser.

Den svenske klimatforskaren, Palestinadebattören och marxisten Andreas Malm publicerade nyligen en mer utförlig historisk genomgång – talande nog på engelska – om den långa imperialistiska bakgrunden till formerandet av det sionistiska projektet, som också invänder mot de som förklarar USA:s stöd till det israeliska folkmordet bara med den starka sionistiska lobbyn i USA, snarare än med USA:s egna imperieintressen.

Men hur fungerar då imperialismen idag? Marxister från Nicos Poulantzas och Samir Amin till Perry Anderson har visat hur västs nationella borgarklasser sedan länge kommit att samverka allt mer, under ledning av USA. Det senare syns genom EU:s följsamhet och ekonomiska beroende av USA:s efterfrågan (som förklarar att EU hellre stramar åt sina egna ekonomier och väntar på att USA:s efterfrågan ska lyfta dem, än pumpar upp sina egna offentliga investeringar och efterfrågan i den europeiska ekonomin), genom USA:s innehav av världsvalutan dollarn, och genom USA:s särställning som militär ”beskyddare” av juniorpartnerna Japan och Västeuropa, och deras kollektiva intressen i världen. Amin visade redan i slutet av 1990-talet hur behovet av imperialistisk samverkan bottnar i att dagens globala hierarki baseras på fem globala monopol som den kollektiva imperialismen bara klarar att upprätthålla tillsammans: avancerad teknologi, globala finansiella flöden, globala massmedier, strategiska naturresurser och massförstörelsevapen.[v]

En sådan analys gör det möjligt att förstå såväl USA:s besatthet av att kontrollera Mellanöstern som EU:s undergivna hållning till USA. Enade – under USA:s ledning – har kollektivet ett försvagat men ändå privilegierat grepp om världens politik, naturresurser och mervärdesflöden. Splittrade – och utan den ledningen – är de tre regioner som står relativt starka var för sig, men som inte längre kan dominera världen. Så länge de kunde upprätthålla dessa fem monopol kunde periferiernas industrialisering inkorporeras – längre ned i centrums globala produktionsskedjor – och ge upphov till stora vinster via hårdare exploatering i periferierna och via en oproportionerligt stor tillgång till jordens resurser.

Men sedan 1990-talet har de starkaste staterna i Syd och Öst – i varierande grad beroende på typ av regim, social och ekonomisk modell samt geopolitiska förutsättningar – successivt stärkt sin ställning på monopolens områden. Deras respektive styrka globalt kan nästan exakt utläsas genom hur väl det lyckats. Kina är den enda av dessa som både konkurrerar på alla områdena och som tack vare inte minst politisk kontroll över sina finansflöden har lyckats bygga upp ett integrerat och alltmer modernt och konkurrenskraftigt nationellt produktionssystem. De övriga Brics-länderna (Brics är ett ekonomiskt och delvis politiskt samarbete som initierats av Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, men dit även flera ytterligare länder anslutit sig) har inte samma effektiva politiska kontroll över sina ekonomier och domineras delvis av kompradora borgerliga krafter som är ekonomiskt beroende av kapitalet i centrum. De har därför lyckats med liknande saker på begränsade områden. Men trots begränsningarna har den sammantagna utvecklingen försvagat västs globala makt och position i världssystemet, och hotar att göra det ännu mer, om Brics till exempel lyckas med att upprätta en alternativ handelsvaluta till dollarn, vilket är ambitionen. Brics är en heterogen samling stater, men dess ambition att bryta med den västledda världsordningen är populär. Det utvidgade Brics kommer omfatta nära 47% av världens befolkning och över 30% av världens BNP, och länderna som står på kö för att ansluta är många.

Även Rysslands aggressiva form av ”konkurrens” i världssystemet – och dess allt mer chauvinistiska ideologiska överbyggnad – kan lättast förstås genom denna samlade bakgrund. Det handlar om en regim som med västs starka stöd redan på 1990-talet åter blev auktoritär, eftersom ryska oligarker och västliga regeringar ville undvika att demokratiska val skulle leda till vad som beskrevs som ”en återgång till kommunism” – i praktiken ett självständigt Ryssland som åter började använda sina resurser i befolkningens intressen. För att omöjliggöra det genomförde samma allians av oligarker och västliga intressen en brutal chockterapi som reducerade Ryssland och dess elit till västberoende komprador-status. På grund av detta kunde Ryssland inte alls konkurrera ekonomiskt på global nivå och reducerades allt mer till en råvaruproducent medan mycket övrig produktion slogs ut. Detta lämnade bara en riktning att gå för den ryska regimen: åt höger, och ännu längre åt auktoritärt håll. När regimen till sist insåg att den aldrig skulle ”släppas in i väst” som en jämlik partner – hur mycket den än stödde västs globala agendor i övrigt – växlade den spår och började istället använda de resurser den faktiskt kunde kontrollera – sina naturresurser och sin militära styrka – för att stärka sin position globalt. Eftersom regimen dock inte var beredd att demokratisera sitt politiska system eller sin politiska ekonomi – och därmed utmana sina egna privilegier, vunna under den liberalt auktoritära perioden – förutsatte ett sådant skifte en övergång från en liberalt auktoritär till en nationalistiskt auktoritär överbyggnad.

Att Tyskland och Frankrike länge var försiktigare – och USA mer aggressivt – i sin attityd till Ryssland kan inte heller det förstås främst utifrån ideologiska utgångspunkter. Som USA:s nära relation till aggressiva auktoritära stater som Saudiarabien, Israel och Turkiet visar i andra sammanhang, så har USA inga problem med sådana regimer i sig. Olikheterna i inställning reflekterar i stället att Rysslands enorma och billiga tillgångar av olja och gas garanterade ett energifattigt EU både kostnadsfördelar och viss autonomi från USA, varför EU hade något att förlora på konfrontation med och militarisering av relationen till Ryssland. Det omvända var fallet för USA, som i Ryssland såg både en militär konkurrent och en möjlighet för Europa att bli mer självständigt gentemot USA. Konfrontation och rysk aggression har därför setts som gynnsamt för ett USA som via det kunnat stärka sin tidigare försvagade beskyddarposition och hegemoni gentemot EU.

Men sammantaget har den globala utvecklingen – trots detta – försvagat västs globala makt. Bryts västs kontroll över Mellanöstern – ett geopolitiskt strategiskt gränsland mellan tre kontinenter med världens rikligaste reserver av olja (och mycket gas) – så bryts den sannolikt över hela världen. Västs kontroll över Mellanöstern har alltid handlat om att söndra och härska, vilket sedan de formella kolonialväldenas avveckling, efter andra världskriget, förutsatt regelbundna krig för att försvaga eller ersätta starka regimer, och lokala samarbetsregimer – i form av apartheidstyren och diktaturer – som stått i konflikt med lokalbefolkningarnas intressen. Gulfstaternas kompradora, västberoende eliter kontrollerar sin befolkning genom en kombination av fördelning av oljeinkomster och repression – och genom att importera en politiskt rättslös arbetarklass av migranter. Israels existens i nuvarande form förutsätter förtryck av den palestinska befolkningen och militär överlägsenhet över grannländerna. Alla regimerna behöver – liksom korrupta polisstater som Egypten – stöd utifrån för att inte störtas underifrån och utgör därmed perfekta klientstater.

Ett av de tydligaste tecknen på att den här ordningen skakar är Kinas och Brics växande roll i Mellanöstern. När Kina förra året mäklade fred mellan regionens starkaste USA-kritiska stat, Iran, och USA:s äldsta allierade i regionen, Saudiarabien, (och därmed möjliggjorde ett slut på Saudiarabiens utsvältning av och krig mot Jemen) hotades såväl USA:s politiska hegemoni som västvärldens priviligierade tillgång till Mellanösterns olja. Kina får redan idag hälften av sin olja från regionen, och behoven är närmast oändliga. Redan idag visar Saudiarabien allt större tecken på att vilja reglera sin oljeproduktion efter eget snarare än efter USA:s behov, vilket blivit möjligt just på grund av den förändrade globala maktbalansen, och både Iran och Saudiarabien håller nu på att ansluta sig till Brics. En värld där alla regimer bestämmer självständigt över sina naturresurser, är helt enkelt oförenlig med fortsatt västerländsk dominans av världen.

Att såväl Iran som Saudiarabien är reaktionära diktaturer visar hur konflikten och USA:s engagemang i regionen inte på något sätt handlar om demokrati, utan bara om makt – om vilka stater som stöder respektive står i motsättning till USA:s intressen. USA:s strategier har länge byggt på att isolera och försvaga Iran (genom sanktioner eller möjligen även krig i framtiden) och de regimer och motståndsgrupper Iran stöder, såsom Israels närmaste motståndare Hamas i Palestina och Hizbollah i Libanon. När palestinska motståndsgrupper slog till den sjunde oktober stoppades USA:s försök att normalisera relationerna mellan Israel och Saudiarabien, samtidigt som Israels militära förmåga ifrågasattes. Själva grunden för USA:s dominans över både Mellanöstern och världen skakade plötsligt på så många sätt att kompromisslös militär konfrontation uppenbarligen sågs som det enda alternativet.  

Just för att motståndsrörelserna – och Kinas och Brics växande roll – samlat hotar västs dominans i Mellanöstern tycks USA nu – liksom Ryssland i Ukraina – satsa allt på sitt sista kvarvarande trumfkort: massivt militärt våld, den enda återstående resurs Kina inte kan eller vill konkurrera med utanför sitt närområde. Priset för detta – i form av förlorat anseende i världen – är högt, och mer framsynta ledare i EU och USA, från Carl Bildt till Bernie Sanders, vill lägga om kursen. Även i Pentagon tycks det finnas liknande röster, men Biden kör över dem,  sannolikt eftersom våldet ses som den sista återstående möjligheten att bevara USA:s militära och politiska dominans i regionen, och därmed även i världen.  Även om allt fler även bland Israelvänliga USA-politiker – och allt fler israeler – verkar vilja bli av med Nethanyahu, så verkar inte Bidens plan för framtiden ha ändrats utöver det.

Situationen visar ur ett progressivt perspektiv på både extrema faror och stora möjligheter, särskilt för oss som lever i EU. USA har fortfarande den militära styrkan, och är på god väg, att – i destruktiv imperialistisk konkurrens med särskilt Ryssland – rasera det som återstår av en världsordning baserad på internationell rätt. Men inte ens det samlade väst är längre starkt nog att leda världen utan att förhandla med andra. Skulle EU byta kurs skulle USA inte kunna dominera världen själv längre. Den kollektiva imperialismen är inte starkare än sin svagaste länk – och vi som lever i Europa behöver göra vad vi kan för att vi ska bli och bryta den länken.

Europas borgerlighet kanske föredrar att vara USA:s provinsiella, auktoritära och rasistiska lillebror. Men Sveriges och EU:s progressiva behöver ta in att ett brott med USA:s marsch mot avgrunden är en förutsättning för att befria såväl palestinierna som oss själva. USA kan hålla Israels militär igång själva. Men det är EU som utgör Israels största handelspartner. Breda EU-sanktioner mot Israel skulle öka pressen dramatiskt på såväl USA som Israel att backa från såväl folkmordsstrategin som ockupationen och apartheidmodellen. Samtidigt som ett sådant skifte från europeiskt håll skulle öppna helt nya möjligheter för nya och mer demokratiska och jämlika globala allianser. 

Att Sveriges och EU:s ekonomi faktiskt skulle tjäna på att investera mer i våra egna ekonomier och i klimatomställningen – istället för att bara förhålla oss till USA:s efterfrågan, finansiella bubblor och destruktiva krig – gör inte argumenten för en ny global roll för Europa svagare utan starkare. Den mer jämlika världsordning som nu växer fram erbjuder helt enkelt en möjlighet att tillsammans med andra bygga ett bättre Sverige och Europa, i en bättre värld. Förutsatt att Sveriges och EU:s progressiva är beredda att ta strid för den, så skulle Europa faktiskt kunna bidra till att skifta balansen i världen åt rätt håll.

De som säger att det är orealistiskt kan fråga sig hur en västvärld som stöttar folkmord i Palestina ska kunna få en västskeptisk omvärld att verka för en fredsuppgörelse baserad på respekt för folkrätten i Ukraina, nu när västvärldens vapenstöd ensamt inte verkar räcka för att säkra en sådan fred. Alla som bryr sig om demokrati, mänskliga rättigheter, fred, folkrätt och klimat behöver därför prioritera just de sakerna framöver – och verka för en världsordning där krigsbrott lönar sig mindre, inte mer. Men Sveriges och EU:s högerkrafter kommer inte ge oss en sådan här utveckling gratis – bara ett starkt tryck underifrån kan åstadkomma ett sådant skifte. Att börja kampanja i hela Europa för svenska och EU-sanktioner mot Israel, som flera europeiska vänsterledare öppnade för men inte satt kraft bakom, i december 2023, skulle inte bara vara en bra början – det skulle sätta en sten i rullning med potential att ändra många saker i världens och Europas ordning på samma gång.

[i] Samir Amin, Obsolescent Capitalism. Contemporary Politics and Global Disorder, s 74-91. New York 2003.

[ii] Ilan Pappe,Tio myter om Israel, Stockholm 2020. 

[iii] Inte bara återgår allt fler palestininer till sitt klassiska mål om en stat för alla mellan floden och havet, utan även en del israeler, som Omri Boehm, i Haifarepubliken. En demokratisk framtid för Israel, Daidalos, 2022. 

[iv] Hannes Lacher, H. (2002). Making sense of the international system: The promises and pitfalls of contemporary Marxist theories of international relations. In M. Rupert & H. Smith (Eds.), Historical materialism and globalization, s 161. London.

[v] Samir Amin, Kapitalism i globaliseringens tid. Styrningen av vår tids samhälle, Göteborg, 1999 och Samir Amin, The Law of Worldwide Value, New York, 2010.

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.