EU-valet 2024 - utan innehåll? Bild:Dan Jerrestam
EU-valet 2024 - utan innehåll? Bild:Dan Jerrestam

Hur ska man se på utgången av EU-valet? Så här tänker jag:

Självklart ska man glädjas över det svenska resultatet. Det är bra att det gick framåt för partier som förespråkar välfärds- och  fördelningspolitik, inte vill förhala EU:s klimatpolitiska mål och åtminstone i ett par fall (V och MP) företräder en någorlunda anständig flyktingpolitik. Det är utmärkt att SD gick bakåt. Deras alltigenom falska framtoning som oövervinnelig röst från folkdjupet blir än svårare att upprätthålla. Ja, så långt, hurra!

Men sen tar det stopp. Vad var det för ett val? Nästan hälften av dom röstberättigade röstade inte. Det är också mycket svårt att förstå vilken makt den församling som valdes egentligen har.  Hur många av oss som röstade klarar av att reda ut maktförhållandena mellan EU-parlament, ministerrådet, EU-kommissionen, Europeiska centralbanken? Och hur mycket makt har dessa institutioner i förhållande till svensk riksdag och regering? Därtill gällde valet en organisation som har kapitalism och marknadsekonomi inskriven i grundläggande överenskommelser som Lissabonfördraget.

Så fungerar knappast ett folkstyre. EU-valet får drag av opinionsundersökning bland den välsituerade halvan av Sveriges befolkning – för det är i huvudsak dom som röstat.  Klassklyftor (numera ofta omdöptatill integrationsproblem) förstärks och består. Europas roll som småkrånglig stödtrupp till en skakig USA-imperialism består. Samhällsstrukturen står orubbad, hur mycket än västern gick framåt (och sett till mandatfördelning är ju skillnaderna små mot förr). Marschen fortsätter mot klimatkatastrof, skenande ojämlikhet, undergrävda fri- och rättigheter fortsätter och i värsta fall imperialistiska omfördelningskrig.

Helt andra strider än EU-valkampenavgör framtiden.  Det är ju ettsynnerligen banalt påstående om man ser till det internationella läget.Kan dom ryska invasionsstyrkorna förmås att lämna Ukraina? Kan det israeliska folkmordskriget i Gaza och Västbanksockupationen få ett slut? Ett ja-svar på sådana frågor är nödvändigt om respekten för internationell rätt, staters oberoende och FN skaupprätthållas, och världen inte bli ett slagfält för konflikter mellan små och stora imperialistmakter.

Kanske inte fullt lika banalt: ska inte kapitalismens elände fördjupas krävsfackliga segrar i dom pågående strejkerna i Sverige. Metall måste segra i Teslastrejken.  Det handlar om den svenska modellen, men faktiskt lite mer. Tesla är en spjutspets i Europa för ett amerikanskt styrkeförhållande mellan arbete och kapital, det vill säga svaga fack, prekariatvillkor och stor ojämlikhet. Vårdförbundet måste segra i sjuksköterskestrejken. Det är nödvändigtför att svensk sjukvård inte ska slås sönder av personalkriser och bemanningsbolag.

(Inom parentes: Tänk om dessa arbetsmarknadskonflikter mediebevakades med samma tyngd som EU-valet! En halv timme på god sändningstid varje dag med stapeldiagram på antal strejktimmar, på-plats-reportage med strejkvakter, intervjuer med ansvariga av olika slag. Det skulle ge en rättvis bild av hur klasskampen faktiskt ter sig.)

Och till sist – vad avgör framtiden? På tisdag den 18 behandlar den svenska riksdagen DCA-avtalet. Lättvindigt säljer riksdagen ut resterna av Sveriges militära oberoende till USA. En del debattörer och åldrade, erfarna utrikespolitiker har vädjat om besinning – kan man nästan villkorslöst upplåta 17 militärbaser till USA utan omfattande diskussion? Borde det inte till och med folkomröstas? Nej, från dom styrande är här ungefär lika tyst som om strejkerna.

EU-valet må ha visat lite trevlig vänsterbris. Men det är krusningar på ytan över djupt reaktionära strömmar. Gör motstånd mot dom!

Kommentarer

0
Sven Andersson
3 weeks ago
En liten undran. Låt oss säga att de "ryska invasionsstyrkorna förmås att lämna Ukraina" vad händer med de delar av Donbass och Krim som sedan 2014 tydligt visat att de inte vill tillhöra Ukraina och kräver respekt för sitt språk, religion och kultur? Kiev har under hela tiden angripit dessa delar med hjälp av t.ex den nazistiska Azovbataljonen, vad händer om Ryssland lämnar dessa områden? Kommer man att hämnas på den rysketniska befolkningen eller kommer någon (t.ex FN) skydda dem? I fallet Krim som var en autonom del av Ukraina har man vid ett flertal tillfällen sedan 1991 visat att man inte vill fullt tillhöra Ukraina, bör man inte ta hänsyn till detta genom att genomföra internationellt övervakade folkomröstningar? Både val och opinionsmätningar visar att Donbass och Krim röstat på ett "ryskt" sätt och västra Ukraina (t.ex f.d polska delarna) röstar på ett rakt motsatt sätt. Om inte kriget förändrat dessa åsikter så är det antagligen fortfarande så. Bör man inte fråga dessa befolkningar om dess åsikter? Eller bör t.ex även Katalonien och Skottland förbjudas att ha folkomröstningar om sin framtid i Spanien respektive Storbritannien? Kriget måste få ett snart slut för allas bästa men är det så enkelt som att det blir fred bara för att Ryssland drar sig tillbaka?
Like Like like 1 Citera
0
Henrik Skrak
3 weeks ago
Det är nu inte 2009 med Lissabonfördraget som kapitalismen lagstadgas i EU, vilket man kanske kan få intrycket av när man läser Josephsons artikel. Det är med Romfördraget 1957 (artikel 3a) och Maastrichtfördraget 1992 som bekräftar Romfördraget i dessa delar. Det var ju det som gjorde det så märkligt att vissa “socialister” 1994 röstade in oss i något som förbjuder socialism. Fast det är klart, Lissabonfördraget skruvar upp det ytterligare. Med detta avtal kan man säga att inte bara socialismen men också keynesianismen blir grundlagsvidrig. Och på tal om grundlagsvidrigt, Irlands nej till detta fördrag fibblade EU:s makthavare bort i vanlig ordning.

Det som framförallt skiljer EU-parlamentet från ett riktigt parlament är att initiativrätten saknas. Inom ramen för denna institution kan parlamentarikerna inte verka för att associationsavtalet med folkmördarstaten Israel sägs upp, inte verka för att avtalen med det imperialistiska Nato sägs upp, inte verka för någonting. På sätt och vis är detta bra; ökar makten i EU-parlamentet, som det obestridligen gjorde med Lissabonfördraget, så minskar makten i de nationella parlamenten. De fungerar som kommunicerande kärl. Vad man kan hoppas på när det gäller EU-parlamentariker med sunda åsikter är att de inriktar sig på opinionsbildning och inte förlorar sig i palatsintriger.

Avslutningsvis det jag saknar mest i Josephsons artikel: Sverige ut ur EU!
Like Like like 2 Citera

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.