Ilan Pappé, 2023. (Foto: Fjmustak, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Hamas angrepp den 7 oktober kan liknas vid en jordbävning som drabbar en gammal byggnad. Sprickorna hade redan börjat uppstå, men nu är de synliga ända in i husgrunden. Kan det vara så att det sionistiska projektet i Palestina – idén att påtvinga en judisk stat på ett arabisk, muslimskt Mellanösternland – såhär 120 år efter dess början, står inför dess kollaps?

Historien har visat att det finns en mängd faktorer som kan orsaka en stats förfall. Det kan ske genom återkommande attacker från närliggande länder eller konstant inbördeskrig. Det kan vara följden av de allmänna institutionernas sammanbrott, genom vilket de blir oförmögna att erbjuda medborgarna samhällsservice. Ofta börjar det som en långsam upplösningsprocess som bygger upp ett momentum som sedan, under en kort tidsrymd, får tidigare skenbart fasta och ståndaktiga samhälleliga strukturer att rämna.

Svårigheten ligger i att identifiera de tidiga tecknen. I denna text hävdar jag att dessa är tydligare än någonsin i fallet med Israel. Vi bevittnar en historisk process – eller mer korrekt inledningen på en – som troligen kommer att kulminera i sionismens fall. Och om min diagnos är korrekt så kommer vi  i och med detta fall inträda i en alldeles särskilt farlig fas. För så snart Israel inser krisens omfattning så kommer man att släppa lös en våldsam och ohämmad kraft för att försöka kontrollera den, precis som skedde under den sydafrikanska apartheidregimens slutskede.

1.

Ett första tecken ligger i splittringen inom det israeliska judiska samhället. I nuläget består det av två rivaliserande läger som är oförmögna att finna gemensam mark under fötterna. Glappet springer ur de anomalier som följer av att definiera judendom som nationalism. Medan judisk identitet i Israel ibland framstått som föga mer än ett föremål för teoretisk debatt mellan religiösa och sekulära fraktioner, så har den nu kommit att utvecklas till en kamp om offentligheten och själva staten. Denna kamp utspelar sig inte bara i media utan också på gatorna.

Ett av lägren kan betecknas ”Den israeliska staten”. Det består av de mer sekulära, liberala europeiska judar och deras ättlingar, mestadels men inte uteslutande, från medelklassen, som var avgörande för etablerandet av den israeliska staten 1948 och vilka förblev dominerande inom den fram till slutet av förra århundrandet. Man ska inte låta sig luras; deras försvar för ”liberala demokratiska värderingar” inverkar inte på deras hängivenhet för det apartheidsystem de på olika sätt pådyvlar alla palestinier som lever mellan Jordanska floden och Medelhavet. Det mest grundläggande för dem är deras önskan att judiska medborgare ska leva i ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle från vilket araber exkluderas.

Det andra lägret betecknas ”Staten Judea”, och utvecklades bland det ockuperade Västbankens bosättare. Detta läger åtnjuter ett ökande stöd inom landet och utgör basen för den väljarkår som säkrade Netanyahus seger i valet november 2022. Dess inflytande i de övre lagren av den israeliska armén och säkerhetstjänsten växer exponentiellt. Staten Judea vill att Israel ska bli en teokrati som omfattar helheten av det historiska Palestina. För att uppnå detta är man fullt besluten att reducera antalet palestinier till så få som möjligt, och inom detta läger övervägs också byggandet av ett tredje tempel i al-Aqsa-moskéns ställe. Dess medlemmar tror att detta skulle göra det möjligt att återuppliva de bibliska kungadömenas gyllene era. För dem är de sekulära judarna lika kätterska som palestinierna så länge de vägrar att ställa sig bakom dessa strävanden.

De två lägren var på kollisionskurs med varandra innan den 7 oktober. Under några få veckor direkt efter angreppet verkade det som att de skulle lägga sina meningsskiljaktigheter på hyllan för att möta en gemensam fiende. Men det var en illusion. Gatuslagsmålen har blossat upp på nytt, och det är svårt att se vad som skulle kunna bidra till deras försoning. En mer trolig utgång håller redan på att växa fram inför våra ögon. Mer än en halv miljon israeler, som representerar den israeliska staten, har lämnat landet sedan oktober, ett tecken på att landet håller på att slukas upp av Staten Judea. Detta är ett politiskt projekt som arabvärlden, och kanske till och med världen i stort, inte kommer att tolerera i det långa loppet.

2.

Det andra tecknet är Israels ekonomiska kris. Under de ständigt pågående väpnade konflikterna tycks den politiska klassen inte ha någon annan plan för att bringa balans i de offentliga finanserna, än att bli ännu mer beroende av amerikanskt ekonomiskt bistånd. Under förra årets sista kvartal krympte ekonomin med 20%, och sedan dess har återhämtningen varit skör. Det är osannolikt att Washingtons löfte om 14 miljarder dollar kommer att vända på detta. Tvärtom kommer den ekonomiska bördan bara att bli värre om Israel fullföljer sin intention att starta krig med Hizbollah samtidigt som de eskalerar den militära aktiviteten på Västbanken. Allt detta samtidigt som vissa länder – inklusive Turkiet och Colombia – har börjat införa ekonomiska sanktioner mot Israel.

Krisen fördjupas ytterligare i och med inkompetensen hos finansminister Bezalel Smotrich, som ständigt kanaliserar pengar till judiska bosättningar på Västbanken men som i övrigt verkar oförmögen att styra sitt departement. Konflikten mellan Den israeliska staten och Staten Judea, tillsammans med händelserna den 7 oktober, föranleder samtidigt delar av den ekonomiska eliten att flytta sitt kapital ut ur staten. Den andel som överväger att förflytta sina investeringar utgör en ansenlig del av de 20% israeler som betalar 80% av skatterna.

3.

Det tredje tecknet är den ökande internationella isoleringen av Israel, som gradvis utvecklas till en paria-stat. Denna utveckling började redan innan 7 oktober men har förstärkts sedan det senaste folkmordet inleddes. Det speglas av de historiskt unika ställningstaganden som Internationella domstolen och Internationella brottmålsdomstolen tagit (i förhållande till folkmordet och krigsbrotten, reds.anm). Tidigare har den palestinska solidaritetsrörelsen fått människor att delta i olika initiativ för bojkott, men har inte lyckats genomdriva internationella sanktioner. I de flesta länder förblev det politiska och ekonomiska etablissemangets stöd för Israel orubbligt.

I denna kontext så är de senaste besluten från domstolarna – att Israel sannolikt bedriver folkmord, att det måste upphöra med sin offensiv i Rafah, att dess ledare bör häktas för krigsbrott – att betrakta som ett försök att beakta det globala civilsamhällets uppfattning, istället för att enbart spegla eliternas uppfattningar. Tribunalerna har inte begränsat de brutala angreppen på Gazas och Västbankens befolkningar, men de har bidragit till en växande våg av kritik riktad mot den israeliska staten, en våg som i ökande grad kommer såväl ovan- som underifrån.

4.

Det fjärde tecknet, som också hänger samman med det förra, är det genomgripande skifte som skett bland unga judar världen över. Som en följd av de senaste nio månaderna verkar många vara beredda att överge sin koppling till Israel och sionismen, och istället börja delta aktivt i den palestinska solidaritetsrörelsen. Judiska sällskap, särskilt i USA, försåg tidigare Israel  med ett effektivt skydd som gjorde landet immunt mot kritik. En åtminstone delvis förlust av detta stöd har haft betydande konsekvenser för landets internationella status. AIPAC (American Israel Public Affairs Committee) kan fortfarande förlita sig på stöd och medlemskap från kristna sionister , men organisationen kommer inte kunna förbli lika kraftfull utan ett betydande judiskt deltagande. Lobbyns makt har börjat vittra sönder.

5.

Det femte tecknet är den israeliska arméns svaghet. Utan tvekan förblir IDF en kraftfull styrka med avancerade vapen till sitt förfogande. Likväl så visade sjunde oktober på dess begränsningar. Många israeler känner att militären hade en ofantlig tur, då situationen hade kunnat vara mycket värre om Hizbollah hade deltagit i en koordinerad attack. Sedan dess har det visat sig att Israel är i desperat behov av en regional koalition, ledd av USA, för att kunna försvara sig mot Iran, vars varningsattack i april innefattade avfyrandet av 170 drönare samt ballistiska och målstyrda missiler. Det sionistiska projektet vilar mer än någonsin på snabba och smidiga leveranser av enorma mängder resurser från amerikanerna, utan vilka det inte ens hade kunnat bekämpa en liten gerillaarmé i de södra delarna.

Bland landets judiska befolkning finns nu en utbredd insikt om Israels bristande beredskap och oförmåga att försvara sig. Det har lett till ett starkt tryck för att ta bort den militära dispensen för ortodoxa judar – som funnits sedan 1948 – för att börja beordra in dem (för militärtjänst, reds.anm) i tusental. Detta kommer knappast att göra någon skillnad på slagfältet, men det speglar den utbredda pessimismen i synen på armén, vilket i sin tur har fördjupat de politiska splittringarna inom Israel.

6.

Det sista tecknet på sionismens kollaps är den förnyade energin bland de yngre generationerna av palestinier. Den är långt mer enad, organiskt sammanhållen och tydlig med sina motiv än den palestinska politiska eliten. Givet att Gazas och Västbankens befolkning är bland de yngsta i världen, så kommer denna nya skara att ha ett enormt inflytande på frigörelsekampens utveckling. Diskussionerna som äger rum bland de palestinska ungdomsgrupperna vittnar om att de är upptagna med att etablera en genuint demokratisk organisation – antingen ett förnyat PLO, eller en helt och hållet ny sådan – som kommer att sträva efter en vision om frigörelse som står i motsättning till den palestinska myndighetens kampanj för statligt erkännande. De tycks främja en enstatslösning framför en diskrediterad tvåstatsmodell.

Kommer de kunna uppbåda ett effektivt svar på sionismens förfall? Det är en knepig fråga att svara på. Ett statsprojekts förfall åtföljs inte alltid av ett bättre alternativ. På andra håll i Mellanöstern – i Syrien, Jemen och Libyen – har vi kunnat se hur blodiga och utdragna resultaten kan bli. I detta fall skulle det bli tal om en fråga om avkolonisering, och det senaste århundradet har visat att postkoloniala verkligheter inte alltid förbättrar det koloniala tillståndet. Endast palestiniernas självständiga agerande kan bringa oss i rätt riktning. Jag tror att, förr eller senare, så kommer den explosiva blandningen av dessa olika faktorer att leda till det sionistiska projektets sönderfall i Palestina. När det gör det så får vi hoppas att en stark rörelse för frigörelse står redo att fylla tomrummet.

I mer än 56 år så var vad som kallades en ”fredsprocess” – en process som inte ledde någonstans alls – i själva verket en serie amerikansk-Israeliska initiativ som palestinierna uppmanades att svara på. Idag måste ”fred” ersättas med avkolonisering, och palestinierna måste kunna uttrycka sin vision för regionen, som istället israelerna uppmanas svara på. Detta skulle vara första gången, åtminstone på många årtionden, som den palestinska rörelsen skulle ta initiativ för att dra upp riktlinjerna för ett postkolonialt och icke-sionistiskt Palestina (eller vad nu än den nya enheten skulle kallas). I detta kommer den antagligen att snegla mot Europa (kanske mot de schweiziska kantonerna eller den belgiska modellen) eller, mer anpassat, mot de äldre samhällsformer som fanns kring den östra Medelhavsregionen, där sekulariserade religiösa grupper gradvis övergick i etnokulturella sådana som levde sida vid sida inom samma territorium.

Oavsett om man välkomnar eller fruktar det så har tecknen på Israels förestående sammanbrott börjat bli möjliga att skönja. Denna möjlighet borde vara utgångspunkten för ett långsiktigt samtal om regionens framtid. Den möjligheten kommer tvinga sig in på agendan i takt med att människor inser att det sekelgamla försöket som letts av Storbritannien och sedan USA, att forcera en judisk stat på ett arabiskt land, håller på att komma till ända. Det var framgångsrikt nog att lyckas skapa ett samhälle av miljontals bosättare, många av vilka nu går ned i andra och tredje generation, men deras närvaro beror fortfarande, som från den stund då de först anlände, på deras förmåga att våldsamt påtvinga sin vilja på miljontals ursprungsinvånare, som aldrig har gett upp kampen för självstyre och frihet i sitt hemland.

Under de kommande årtiondena måste bosättarna bryta med detta tillvägagångssätt och istället visa sig villiga att leva som jämlika medborgare i ett befriat och avkoloniserat Palestina.

Ilan Pappé är en israelisk, antisionistisk historiker och tidigare politisk kandidat för vänsterkoalitionen Hadash som leds av Israels kommunistiska parti. Hans text "The Collapse of Zionism" publicerades ursprungligen den 21 juni 2024 på New Left Review.

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.