Jag var med och startade La Eskuelita, en icke-vinstdrivande organisation som ligger i Mérida i Venezuela, och som har funnits i femton år. Den arbetar i ett av de mest utsatta slumområdena i staden.
Det är en plats som har de högsta siffrorna vad gäller våldsdåd, högst andel fattiga och sämst möjligheter till ett drägligt liv. Och just därför föddes det här projektet. Vi ville vara ett alternativ, ett svar på de många sociala problem som finns i de här områdena.
Genom utbildning, genom en särskild pedagogik, ville vi skapa principer för hur vi som människor ska förhålla oss till varandra; principer som kunde hjälpa invånarna i området att skapa den bättre värld som vi alla ju egentligen vill ha. Det här är principer om solidaritet, samarbete, dialog, och ett horisontellt tänkande i frågor om maktrelationer – med syfte att förändra de värderingar som präglar vårt så individualistiska, så materialistiska och så konsumistiska samhälle. Det är ett samhälle där vi är isolerade från varandra. Där vi inte bryr oss om de gemensamma, samhälleliga problemen, mänsklighetens smärtor – och inte ens barnens lidande. För det är ju barnen som drabbas hårdast av alla de här spiralerna av fattigdom och våld som karaktäriserar områdets historia.
Vi är en grupp frivilliga som lägger ned vår tid, energi och kreativitet för att bistå områdets barn, kvinnor och ungdomar i deras utveckling. Vi vill att de ska få andra perspektiv på livet och andra möjligheter när det kommer till arbete och utbildning. Vi vill hjälpa till med att omvandla och förbättra de här personernas verklighet och liv.
Situationen i Venezuela är komplex. Efter valet i somras har förvirringen tilltagit. Bristen på transparens och klarhet kring de presenterade resultaten upprör många venezuelaner. Och tyvärr har regeringen inte varit öppen för dialog med de olika inblandade parterna kring hur man ska granska och kontrollera valprocessen. Tvärtemot hur det har varit tidigare år har man stängt dörren för all insyn. Förtrycket är mycket hårdare än tidigare; inga protester tillåts, man får inte uttrycka sig fritt. Många frågar sig vad det är som håller på att hända.
Från oppositionens sida talar man om valfusk. Valmyndigheten CNE, som är det organ som borde se till att processen går ordnat till, har varit tyst. Man har bara skickat vidare hela problemet till Högsta justitierådet, som egentligen inte har ansvar för att genomföra någon granskning. Saker görs helt enkelt inte som de borde.
Under Hugo Chávez skapades något som heter ”kommunala råd”, consejos comunales. Det var och är en mycket vacker idé. Tanken var att skapa ett annat sätt att organisera samhället, präglat mer av horisontella snarare än vertikala maktstrukturer och baserat på samarbete snarare än auktoriteter. Råden består av grannar i ett mer eller mindre stort område som arbetar och organiserar sig tillsammans. Man försöker att själva lösa problemen i sitt område, och ibland har man till och med själva kunnat förvalta sitt området.
I stället för att samla makten hos presidenten, guvernören, och borgmästaren – som alla står långt bort ifrån de sociala relationerna bland folket på gatorna – så försökte man med dessa kommunala råd att decentralisera makten. Maktens avstånd till människors gemensamma, sociala verklighet är det som skapar orättvisor och korruption.
Och det viktigaste med dessa kommunala råd är att de, under Chávez, fick en solid, juridisk status. Det gör dem mer hållbara. Men tyvärr har den här organiseringsformen under de senaste åren alltmer kommit att tas över av det styrande politiska partiet PSUV. Man har börjat neka medborgare delaktighet i de kommunala råden om de inte är partimedlemmar. Och det strider ju mot de kommunala rådens själva idé! Alla människor, oavsett etnicitet, religion eller politisk hållning ska kunna delta i råden. Vi måste alla delta eftersom vi alla är en del av samhället, vi kan alla komma med förslag på förbättringar och vi kan alla göra något för vårt samhälle.
Det här har begränsat framväxten av den folkliga organiseringen. Det finns många goda erfarenheter från de kommunala råden; vissa lyckades till och med låta folket ta kontrollen över produktionsmedlen. De kom en bra bit på vägen mot ett mer rättvist, mer stödjande, mer mänskligt samhälle. Men det här är en process som tar lång tid, som kräver mycket av alla dem som deltar. Vi måste utveckla och utbilda oss själva, befria oss från idén om att man bara ska tänka på sig själv. Vi är i dag väldigt individualistiska; jag bryr mig om mitt eget hus, mina egna barn, mina egna problem. Att komma bort ifrån det här kommer att ta många år. Men att de kommunala råden finns som en juridisk struktur på nationell nivå tror jag är ett viktigt steg i rätt riktning.
Vad är vägen framåt för Venezuela nu? Allt är väldigt osäkert. Jag tror att de flesta venezuelaner som bor här i Venezuela mest vill fortsätta med sina liv. De vill inte att allt ska förlamas igen, som för några år sedan. De vill hitta ett sätt att lösa valsituationen, så att alla venezuelaner ska kunna fortsätta bygga landet som de vill, utifrån sina olika idéer, sina olika yrken, sina olika handlingar.
De vill ha rättvisa och lugn, inte politisk konflikt. Så jag tror att vägen framåt för Venezuela är att för det första ha tålamod, för det andra att fortsätta att kollektivt bygga upp vårt samhälle, fortsätta utbilda och utvecklas, steg för steg. Vi måste förändra vår syn på samhället, från att oengagerat förlita oss på att oljeinkomsterna ska lägga grunden för ett bra samhälle, till att skapa andra sätt att förhålla oss till varandra och till statsmakten.
Artikel publicerad 30 september, 2024.