Tidskriften Clarté fyller hundra år i år. Ganska okänt torde vara att Clarté spelat en viss roll i arkitekturhistorien. En av de viktigaste personerna i 1900-talets arkitektur- och bostadspolitik var nämligen aktiv clartéist och det kan ha haft betydelse för hans verksamhet. Men inte nog med det, en hel grupp av progressiva arkitekter var med i Clarté. Hur stort inflytande tidskriften haft på dessa är dock svårt att säga eftersom källäget är minst sagt magert.

Uno Åhrén var en av funktionalismens pionjärer och var med och utformade den viktiga Stockholmsutställningen 1930. År 1932 blev Åhrén stadsplanechef i Göteborg. Under sin tid i Göteborg blev han allt mer radikal. Tillsammans med andra arkitekter deltog han i marxistiska studiecirklar och han gick med i Clarté. Åhrén samarbetade med Nils Holmberg, den ledande kommunisten i Göteborg och bidrog med underlag till en bostadsmotion som Holmberg lade fram i kommunfullmäktige. Han var även god vän med kommunisten och redaktören för tidningen Hyresgästen, Martin Andersson. Uno Åhrén kom fram till att den fria marknaden och det privatkapitalistiska systemet inte kunde avskaffa bostadsnöd och trångboddhet, det krävdes en socialistisk planhushållning där det offentliga stod för både stadsplanering och byggande.

Det var många radikala arkitekter som sökte sig till Clarté i början av 1930-talet. I Stockholm bildade ett gäng arkitekter en grupp inom Clarté som de kallade för Socialistiska Tekniker. I gruppen ingick Sune Lindström, Gun Sjödin, Göran Sidenbladh, Stig Ödéen, Nils Ahrbom och Helge Zimdal. Några av medlemmarna i gruppen skrev broschyren ”Vägen till bättre bostäder” som gavs ut av Sveriges Kommunistiska Parti 1936. Gun Sjödin skrev samma år artikeln ”Funktionalismens dilemma”.

I ”Vägen till goda bostäder” tog man upp det kapitalistiska samhällets och den fria fastighets- och byggmarknadens oförmåga att lösa bostadskrisen. För att kunna lösa bostadsproblemen lade man fram ett antal radikala förslag; för det första att kommunerna bygger och förvalta bostäder i egen regi, för det andra att bostadsproduktionen blir så omfattande att trångboddheten avskaffades, för det tredje att de nya bostäderna håller en hög kvalité, för det fjärde att staten skjuter till pengar för att ge kommunerna förmånliga lån och för det femte att de nyproducerade kommunala bostäderna håller en låg hyra genom att byggandet inte ska vara vinstdrivande. Det här var på alla punkter den bostadspolitik som skulle genomföras efter andra världskriget.

Gun Sjödin var färdig arkitekt 1934. Sin första tid som arkitekt var hon anställd av Kooperativa Förbundets Arkitektkontor. Sedan arbetade hon ett tag hos Sven Markelius. 1937 gifte hon sig med clartéisten och marxisten Arnold Ljungdal. ”Funktionalismens dilemma” är en skarpsinnig, marxistisk analys av funktionalismen och dess framväxt mot bakgrund av den kapitalistiska utvecklingen under 1900-talets första årtionden. Hon skriver att funktionalismens avskalade formspråk tilltalade många driftiga byggherrar som såg en möjlighet att öka profiten genom att slippa alla kostbar stilimitationer och ornamentik. Artikeln finns i boken Svensk arkitekturkritik under hundra år. Gun Sjödin översatte även Friedrich Engels bok I bostadsfrågan som kom ut på svenska 1946.

Uno Åhrén blev troligen socialdemokrat under 1940-talet eftersom han blev en av huvudpersonerna när partiets bostadspolitik utformades efter andra världskriget. Men många radikala uppfattningar behöll han. Åhrén satt i den viktiga Bostadssociala utredningen som utgjorde en viktig grundsten för välfärdsbygget. SKPs bostadspolitiska program omfattades nu också av Socialdemokraterna och genomfördes under de kommande decennierna. Den enda, förutom jag själv, som skrivit om allt detta är, vad jag vet, Eva Rudberg. Hon skrev en biografi över Uno Åhrén som ut 1981.  

Artikel publicerad 23 oktober, 2024.