Ett av allt att döma bärande skäl för AF:s åtgärd skulle ha varit att den muslimske mannen i enlighet med sin religiösa övertygelse vägrat att se en kvinnlig företagsrepresentant i ögonen och trycka hennes hand i hälsning. DO:s utslag var fällande mot AF och ansåg att det var diskriminering mot mannen att fortsatt beröva honom utbildning och arbetslöshetsunderstöd.
Lena Andersson skriver den 13.2 under rubriken "Belönad apartheid" bl a . "Mannen i fråga är diskriminerad om han inte får könsdiskriminera. Det är helt förvridet". Till dags dato har 475 DN-läsare lämnat en övervägande instämmande kommentar.
Nu stämmer inte DN-rubrikens "Belönad" särskilt bra - mannen belönades inte, han fick 60 000 kronor i ersättning för den inkomst från AF han under tiden hade förlorat i arbetslöshetsersättning, vilket är något helt annat.
De skäl som AF hade anfört för att påvisa att mannen inte skulle vara anställningsbar i den sökta anställningen, på grund av hans förmodade syn på kvinnor, underkändes. Detta, eftersom han, oavsett denna attityd, mycket väl skulle kunna ha skött en maskin, även om ett arbete som t ex gynekolog, sjukgymnast eller pedikyrist skulle vara olämpligt. Ett högst rimligt antagande, eftersom motsatsen skulle utesluta en stor del av manliga arbetssökande från arbete inom industrin.
Kulturella och religiösa attityder beträffande att se obekanta människor i ögonen respektive skaka hand med dem är över världen högst olika värderat och att därvid låta könet styra beteendet - varierande från tecken på vänskap till förolämpande.
Den ortodoxa judendomen har på hälsning mellan könen samma syn som vissa riktningar inom islam, vilket veterligen aldrig föranlett några DN-kolumner.
Lena Andersson anser med rätt eller orätt att det var den arbetssökandes kvinnoförtryckande islamska tro, som förbjöd honom att ta emot den personalansvariges framsträckta hand - vilket i vår traditionella kultur anses vara ett tecken på ovänskap eller nedlåtenhet - samtidigt som hans beteende skulle ha varit det enda möjliga i hans kultur. Även om det kanske hade varit mycket begärt av en personalansvarig, hade det i hennes befattning varit bra att äga kännedom om detta förhållande, vilket kunde har besparat henne känslan av att känna sig personligt kränkt.
Lika tungt som mannens uraktlåtenhet väger i Anderssons ögon - lika lätt väger för henne muslimens religiösa tro: "Men lite pragmatiska måste alla människor vara som vill ha en utkomst."
Hon fortsätter med att ge ett råd som är direkt riktat till muslimer och som skulle ha hedrat vilken SD:are som helst:
" Om den ideologiska elden för att göra Sverige till Saudiarabien brinner okuvligt starkt i en får man nog spela teater när man söker jobb där det finns kvinnor. Alternativt inse att det blir svårt att få en anställning innan kampen är vunnen."
Lena Andersson bör själv ha vant sig att spela teater, annars hade hon inte kommit så här långt. Hon är ju på sätt och vis, liksom Älmhultmuslimen, en kulturell migrant. Hon är född i arbetarklassen i Tenstas invandrarkvarter och numera i medelklassen välsedd författare och skribent i Sveriges mest inflytelserika tidning och boende på Östermalm. Hon brukar häckla vissa liberaler för deras förmenta "snällhet" mot servicepersonal, underklass och invandrare. I Axcess skrev hon nyligen tankeväckande, men långt ifrån oproblematiskt om det. (http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=398)
Men redan i sin första bok, Var det bra så...? var ett av hennes huvudnummer att jämställa ursvenskarnas invandrarfientlighet med invandrares försvarsattityd mot "svennar" - d v s att försöka sopa den svenska rasismen under mattan. Hon passar väl in just i den samtida svenska liberalismens nuvarande strategi av diskret, USA-tjänlig, anti-islamism under en progressiv täckmantel av humanistisk religionskritik och feminism, som hade varit modig för 150 år sedan - men som nu fyller samma funktion som Jyllandspostens hets mot muslimska invandrare, under täckmantel av kamp för yttrandefriheten.
Lena Andersson har redan producerat många DN-spaltmetrar som under olika förevändningar öppet eller förtäckt angriper just Islam. Det kunde finnas goda skäl för det. Men det sker alltmedan vi blundar för Israels utrotningskrig mot sina muslimer, stöder ockupationsregimen i Irak, sänder trupper till Afghanistan för att bekämpa islamismen och ger SÄPO i uppdrag att förfölja dess anhängare här hemma - skulle det inte vara tillräckligt bra så?
Vilken fiende slåss klasskämpen Andersson numera emot?
